onsdag 2 januari 2013

Gott nytt bloggår!

Ett nytt bloggår inleds härmed. Det tredje, sedan Flyktlinjer på allvar fick luft under vingarna. Finns så mycket att skriva om. Kulturvetenskap har bärighet mot snart sagt alla aspekter av samhället, och det liv som levs. Och den typen av kunskap som kulturvetenskap resulterar i varken kan eller bör låsas in i strikt akademiska publikationsforum, dit bara de närmast sörjande hittar. Kulturvetenskapliga insikter måste spridas brett för att komma samhället till nytta. Följande är vad som driver mig att skriva här på bloggen; övertygelsen om mitt ämnes samhällsnytta, den aldrig sinande floden av uppslag till resonemang och reflektion, övertygelsen om att ett annat, bättre och mer hållbart samhälle, med små medel och förändringar, är möjligt att uppnå om bara fler människor, oftare reflekterar över det levda liv som alla och allt gemensamt skapar.

När jag studerar samhället och livet, kulturen ser jag tecken överallt. Ingångar till förståelse och uppslag att jobba vidare med finns där man minst anar det. Kulturvetare blir därför aldrig klara, kommer inte fram till något. Kulturvetenskaplig forskning strävar av samma skäl inte efter evidens, efter att nå sanningen om kulturen, av det enkla skälet att evidens och sanning inte är relevanta begrepp i arbetet med att förstå kultur. Evidens och sanning är relevant inom andra kunskapsområden, men om man verkligen vill förstå kultur måste man inse att den typen av krav leder uppmärksamheten mot fel saker. Samma med publiceringen av resultaten. Kulturvetenskapliga resultat lämpar sig illa för det standardiserade, fyrkantiga format som vetenskapliga, referee-granskade journals erbjuder. Akademisk kultur, vilket är vad som gör att det ser ut som det gör, är med andra ord inte anpassad efter och premierar inte vetenskapen om kultur. Och det är en paradox som kulturvetare förstår och kan hantera vetenskapligt, men som samtidigt drabbar utövarna i ett slags ond cirkel, eller ett moment 22.

Bloggåret 2013 kommer att handla om detta. Kampen om humaniora kommer att drivas vidare, här och på andra platser. Vill nå ut, för kunskaperna måste spridas. Insikt om kultur och förståelse för den aspekten av levt liv är avgörande för samhällets hållbarhet. Det blir som det blir för att vi gör som vi gör, och det går alltid att agera annorlunda. Det är det kanske viktigaste resultatet av kulturvetenskaplig forskning, och då blir det förhoppningsvis uppenbart hur trivial kunskapen om kultur är, egentligen. Kulturvetenskap är inte banbrytande på samma sätt som medicinen. Kulturvetenskap är inte en avslöjande vetenskap, det är mycket mer en verksamhet som bygger på analytisk kompetens. Kulturvetenskapens nytta och värde ligger inte i vetandet, utan mycket mer i upprepandet av insikterna och i spridandet av kompetenserna. Först när breda lager av befolkningen äger insikt om de underliggande principerna för kulturell förändring, och först när dessa insikter används i vardagen, kommer kunskapen till nytta. Kunskap om kultur är en färskvara, och kulturanalys måste utföras av många för att bli meningsfull. Ingen kan vara expert på kultur.

Studier av kultur handlar om att se samband, om att avslöja mönster i det som ser ut att vara kaos. Kultur förändras ständigt, och hela tiden efter nya lagar. Inget är beständigt, i sig. Kultur är resultatet av förhandlingar, omedvetna förhandlingar, i vardagen. Kultur blir till i och genom helt andra förhandlingar än dem man tror sig vara inbegripen i. Som i Sveriges högre utbildning, till exempel, där tillväxt och ekonomi är det övergripande målet. Inte i allmänhet, utan som organisatorisk regel. Sveriges utbildningspolitik bygger på ett olyckligt modelltänkande där alla antas vara stöpta i samma form, och ha samma förutsättningar. Högre utbildning, det vet alla som sysslar med verksamheten, är oändligt mycket mer komplext än vad man ens kan föreställa sig. Ändå framhärdar ansvariga politiker, och jag förstår frustrationen från författarna till artikeln på dagens Brännpunkt. Det handlar om nuvarande, allt för stela, regler för att som student få del av de trygghetssystem som finns i samhället.
Sveriges arbetsmarknad är under kraftig förändring. För att möta detta måste en stor del av arbetskraften omskola sig bland annat på våra högskolor och universitet. För att våga gå in i högre utbildning som student efter några år på arbetsmarknaden måste det finnas fungerande trygghetssystem. Det är en ödesfråga – både för kunskapssamhället och för Sveriges framtida tillväxt. 
Kunskapssamhället talas det om, ändå används inte den kunskap som finns. Och kulturvetenskapliga insikter som inte passar in i mallen för vetande avvisas konsekvent. Bara kunskaper som passar in i den på förhand uppgjorda mallen för vetenskaplig publicering accepteras. Eller inte ens det stämmer, för det är bara den kunskapen som är kompatibel med det man redan vet som godkänns och används i byggandet av framtidens samhälle.

Mitt bloggande drivs av samma frustration, och samma paradoxala insikt om att kunskapen som behövs finns där, men används inte, som jag finner hos Andreas Cervenka. Det han ser på ekonomins område har bärighet även för kultur, för det handlar om samma mekanismer, om resultatet av levt liv, av komplexa och kollektivt ömsesidiga tillblivelseprocesser. Läser hans senaste krönika på SvD, och hoppas att 2013 blir året då vi tillsammans, alla vi som lever här på jorden, inser hur beroende vi alla är av varandra. Kulturen är som ekonomin, och gemensamt kan vi skapa en annan värld av det enkla skälet att det är vi som skapar den värld och de problem vi lever med idag.
På toppen av Marriott Hotel vid Times Square i New York finns en snurrande takbar. Rörelsen är knappt märkbar för ögat, men den som ägnar sig åt drinkar och sällskap en stund och sedan lyfter blicken kan plötsligt upptäcka att utsikten förändrats helt. Finanskrisen har inneburit enorma perspektivförändringar.

Men eftersom de precis som på takbaren sker gradvis är det lätt att förlora känslan för dramatiken. Den som för fem år sedan hade flaggat för 2012 skulle bli året då Spanien och Italiens enda sätt att undgå konkurs var att ECB erbjöd sig att trycka oändligt med nya pengar hade klassats som färdig för en institution med kala korridorer och låsta dörrar.

I dagens hyperaktiva värld är det lätt att underskatta just tidsaspekten. För två år sedan fanns de som varnade för effekterna när alla Europas länder sparade samtidigt. Först hände ingenting, vilket ingav en falsk trygghet. 2012 hann verkligheten ikapp, något som inte minst har märkts i storvarslens Sverige. Skuldkrisen är en krasch i slowmotion.
Kulturen har inga fiskala stup att oroa sig för, men problemen är dock minst lika stora. Det verkar äntligen som att man hittat en kompromiss i USA, vi får se hur det går. Låt oss hoppas att det går att göra det samma för klimatet, och för bildningen. Annars är risken stor att vi tillsammans kraschar, i slowmotion.

Jag tror på människan, på kraften i kulturen. Och jag bloggar för att sprida kunskap om kultur och för att förmedla kulturvetenskapliga insikter. För det är när många ser mönstren, och när breda lager av befolkningen inser hur pass öppen frågan om framtiden är, som en förändring är möjlig. En annan värld finns inom räckhåll, om vi vill, tillsammans.

2 kommentarer:

Elin sa...

Sjutton vad bra skrivet! Jag pluggar själv en master i musikvetenskap och känner samma frustration som du när det gäller det allmänna intresset för kultur. Om jag ändå kunde dra den här texten i stolpform varje gång någon frågar mig varför mina studier är så viktiga och vad jag ska bli. "Kultur är ju allt, förstår du inte det!" vill jag bara säga då.

Kul att ha hittat din blogg, den ska jag definitivt kika in på när det händer något nytt. Kolla gärna in min också, jag tror vi är inne lite på samma spår :)

Vänligen
Elin

Eddy sa...

Oj, tack Elin! Kul att du hittat hit, ska kolla in din blogg, absolut! Tillsammans blir vi starka, och vi behöver bli fler som försvarar kulturvetenskaperna och humaniora!