Problemen i skolan är inte skolans problem

Skolan som jag gick i, på 1970-talet, var inte perfekt. Skolan jag gick i under folkhemmets sista skälvande dagar var emellertid en skola för alla, som inte gjorde skillnad på olika elever. Alla har aldrig samma förutsättningar, som individer, men skolan behandlade oss alla lika. Vi erbjöds samma förutsättningar att själva ta för oss. 

Personligen gick det inget vidare. Eller, om jag ska vara ärlig, det gick uselt. Min motivation att lära var dålig, och betygen jag fick blev därefter. Långt under medel, utom i engelska som jag fick högsta betyg i, för där var jag motiverad. Ändå anser jag att skolan var bättre då, för lärarna fokuserade på lärandet, på kunskapen, på innehållet. Ansvaret för kunskapsinhämtningen låg helt och hållet på mig. Och den känslan, som i princip var det enda substantiella jag fick med mig ut i livet av skolan, den räddade mig. Den känslan fick mig senare, när jag mognat och insett vad livet handlar om och vad som är viktigt, att våga studera, först på KOMVUX och sedan på universitetet. Skolan fanns kvar, och tog hand om mig, när jag var redo. För det är jag oerhört tacksam!

Fram till 1970-talet var skolan för alla. Skolan erbjöd alla samma möjligheter att på egen hand inhämta kunskaper och utveckla färdigheter. Tillsammans i blandade klasser gavs alla samma chans, resten upp till oss. Visst fanns det problem, och alla lyckades inte. Men alla behandlades lika, kanske inte av enskilda lärare men, av skolan som institution. Så ser det inte ut idag. Dagens skola har ett helt annat fokus, den är individfokuserad. Ansvaret för lärandet ligger på lärarna. Eleverna ses som kunder. Utbildning har blivit en vara bland andra. Resultatet av denna omställning talar sitt tydliga språk, i alla fall om man ska lita på SvDs uppgifter.

•I de stora internationella kunskapsjämförelserna fortsätter svenska barn att prestera sämre i förhållande till barn i andra länder.

•Sverige har fått internationell kritik för en alltför låg nivå på högskolestudierna. Andelen som läser vidare på högskola har åtminstone varit hög – men sedan 2006 har vi backat från plats 10 till 17 bland OECD-länderna även i andel högskoleutbildade.

•Andelen som blir behöriga till gymnasiet minskar, i Stockholm har andelen aldrig varit så låg som nu. Betygsklyftan mellan pojkar och flickor ökar, liksom klyftorna mellan barn med hög- respektive lågutbildade föräldrar.

•Dessutom tampas ministern med det faktum att andelen som söker yrkesprogram på gymnasiet rasat från 35 till 29 procent på riksnivå.

Vad beror detta på? Mitt svar har jag redan presenterat. Problemet är skolans fokus på individen. Förenklat ser det ut som följer: Alla elever får en likvärdig summa pengar av staten, att spendera i det kommunala skolsystemet, efter eget huvud. Och skolorna konkurrerar om elevernas pengar, vilka de är beroende på för att kunna bära sina kostnader. Rektorerna har blivit företagsledare, och lärarna producerar betyg. Ansvaret för elevernas kunskapsinhämtning på läraren. Skolans fokus är på ekonomin. Det är problemet.

Och problemen förvärras av att vi har en skolminister som löser dagens problem genom att ordinera mer av den medicin som ger upphov till problemen. Han svarar som följer när han ställs mot väggen, också i SvD.

Du har haft sex år på dig men andelen elever som inte kommer in på gymnasiet bara stiger och kunskapsresultaten sjunker. Varför ska du få fortsatt förtroende?

–Därför att vi nu lägger om hela den svenska utbildningspolitiken för att komma till rätta med den problematiken. Nya läroplaner, ny skollag, ny gymnasieskola, nytt betygssystem, lärarlegitimation, ny lärarutbildning, lärlingsutbildning, det är ju en lång rad mycket stora reformer vi gör. Men det kommer att ta ett bra tag innan det syns på elevernas slutbetyg.

Jag tror inte på reformerna, för ansvaret för lärandet ligger fortfarande på skolan och lärarna. Vi bygger en skola vars uppdrag är att lyfta eleverna, när vi istället borde erbjuda dem en trampolin att ta sats från. Det ser jag som problemet, och det faktum att skolans personal måste ha ett ständigt fokus på det ekonomiska resultatet. Pengarna som går till skolan skall gå direkt till skolorna, bara så kan rektorer och lärare ägna sig åt lärandet. Björklund är delvis inne på samma linje, men hans förslag på lösningar ligger ändå i linje med den ideologi som jag ser som grundproblemet i skolan.

Lärarutbildningen har länge haft stora problem att locka kompetenta sökande, hur ska du ändra på det?

–Om jag ska peka ut något så är det fem punkter som är centrala. För det första är det lärarutbildningen i sig. Där har vi just gjort en reform med högre krav för att komma in, högre krav för att ta examen och högre krav i själva utbildningen. Det andra är lärarlegitimation och det tredje är karriärreformen som vi nu inför. Skickliga lärare ska kunna göra karriär, få mer ansvar på skolan och då också få väsentligt högre lön.

–Det fjärde är lärarlönerna generellt. Det är ju en förhandlingsfråga mellan parterna men jag välkomnar det avtal som nu har tecknats, det har höga ambitioner. Och den femte punkten är att vi måste minska den administrativa arbetsbördan på lärarna rejält. Lärare ska undervisa, inte bli byråkrater.

Ansvaret ligger tydligt på lärarna, och även om det blir svårare att komma in på lärarutbildningen och trots att kraven där ökar, kvarstår faktum. Lärarnas uppdrag är att ansvara för elevernas lärande och kunskapsinhämtning, och det riskerar att skapa ett samhälle av osjälvständiga medborgare. Lärare ska undervisa, inte bli byråkrater. Kloka ord, men var finns reformerna som pekar i den riktningen? Allt som görs pekar i precis motsatt riktning.

En skola för alla, som den jag gick i, kanske inte är bra för alla, men alla får åtminstone samma chans. Och ansvaret för lärandet ligger på individen. En individanpassad skola är emellertid inte bra för någon, för den ökar klyftorna och segregationen, och den gynnar dem som redan har de förutsättningar som krävs för att lyckas, vilket gör att det är de rikaste som får den bästa utbildningen.

Skolan är en integrerad del av samhället, och problemen i skolan är samma problem som finns i samhället. Och problemen i samhället beror delvis på att vi har en skolpolitik som försöker lämpa över ansvaret på lärarna. Allt och alla hänger ihop, och vi får det samhälle vi betalar och kollektivt är beredda att anstränga oss för.