Klyftorna är problemet, fattigdomens moder. Och där finns också lösningen.

Föreställ dig en fullsatt OS stadion. Det drar ihop sig till 100-metersfinal. Stämningen är uppskruvad. Höjdhoppskvalet pågår, men ingen bryr sig egentligen. All uppmärksamhet riktas mot den klassiska finalen. Löparna kommer ut på banan. Startblocken i ena handen. Vinkandes till publiken med den andra. Den stora stjärnan väntar lite med att göra entré. Spänningen stiger. Så kommer han in. Jublet vet inga gränser. Något stort är på väg att hända, luften vibrerar av uppdämd förväntan. Så är det dags att göra sig i ordning. Löparna ska inta sina platser. Fram till nu har allt varit som vanligt, som det alltid varit. Men denna gång ska man prova nya regler. Stjärnan placerar därför sitt startblock drygt trettio meter framför löparen från Sverige, som äntligen lyckats kvalificera sig. USA har två löpare som slår ner sina block några meter bakom stjärnan. Övriga placerar sig däremellan. På edra platser. Färdiga ... Pang. Startpistolen smäller. Och på några sekunder är loppet över. Stjärnan vann, igen. Så klart. Han sprang ju bara 70 meter, tvåan och trean höll så när på att gå om, men de fick ju springa drygt fem meter längre så det var så klart svårt. Sverige kom sist. Hade aldrig en chans. Men så är det i sportens värld, allt är avgjort på förhand.

Känns det som ett lockande scenario? Blir mäkta förvånad om någon skulle svara ja, jo. Bara så skapar man spänning och rättvisa i idrottens värld. Än så länge anses idrott handla om ädel tävlan på lika villkor. Doping accepteras inte. Alla måste ha samma förutsättningar, på ytan. Genetiska variationer går så klart inte att ta hänsyn till, men frånsett det ska principen om allas lika förutsättningar gälla. Tjuvstart bestraffas, och så vidare. Fast är det verkligen så, överallt? Tänker närmast på fotboll, på Champions Leage och storslagen i Europa som garanterats plats i slutspelet. Alla vill se dem, det är de lagen som drar in pengar, alltså har alla ett intresse av att de ska vara med. Och eftersom idrott på lika villkor är nyckfullt kan man så klart inte lita på att de ska ta sig ända fram, om man låter alla tävla på lika villkor. Alltså låter man dem kliva in senare. Samma i tennis. Och i golf får bara registrerade proffs ta emot prispengar. Plötsligt är det inte lika självklart längre. Idrotten gyllene regel går att chackra med, om det finns synnerliga skäl.

Pengar handlar det om. Tydligast i europeisk proffsfotboll. Där köper rika oljemagnater in sig i lagen, satsar miljarder, och försöker trumfa över varandra i jakten på internationella nyckelspelare. Så byggs ett fotbollslag idag, med hjälp av pengar. Och den som satsar mycket vill ha så mycket garantier som möjligt, även om det aldrig går att garantera speciellt mycket i idrott. Någonstans finns en gräns. UEFA är ute på ett sluttande plan, om man frågar mig. Man har övergivit en viktig princip, och allt fler hinder på vägen mot det inledande scenariet undanröjs. Utvecklingen kan mycket väl gå dithän att vi bara har två lag, där världens bästa spelare rekryterats, som möts i en utdragen finalomgång. Det kan bli så. Men då har idrotten transformerats och blivit något annat. Frågan är om vi vill det, och hur långt på vägen supportrar, fotbollsentusiaster och publik, följer med. Ytterst är det publiken som bestämmer. När den stora massan förlorar intresset, då är fotbollen död. Och då spelar det ingen roll hur mycket pengar som pumpas in i systemet.

Väljer att skriva om idrott idag, för att illustrera något helt annat. Ovanstående reflektioner handlar alltså inte bara om idrott, vilket kanske är uppenbart. Det handlar om samhället, om hållbarhet och om konsekvenser av ökande klyftor. Människan är en problemlösande djurart, och alla till buds stående medel används i jakten på framgång. Den franska revolutionen står ut som en tydlig vattendelare i mänsklighetens historia. För där och då etablerades en viktig princip, alla människors lika värde. Där och då avskaffades börd som grund för makt, i princip. Tanken sattes på kartan och det sattes igång processer. Revolutionens drivkraft och utlösande faktor var borgerlighetens längtan efter makt. Fram till dess spelade det ingen roll hur mycket pengar man samlat på sig, makt fick man bara genom att gifta in sig i adliga familjer. Makten gick i arv. Och det är ju inte rättvist. Bra att det ändrades, och att principen om att alla ska ha samma förutsättningar etablerades.

Drömmen om ett land där man kunde komma med tomma händer och fickor för att med eget hårt arbete lyckas bli rik, det är den dröm som fortfarande lever i USA. Den drömmen är stark, och den är lätt att sympatisera med. Och i princip är den oproblematisk. Tror att få blir upprörda av att den som jobbat hårt njuter av framgången. Problemet är dock att pengar precis som makt går i arv. Pengar är bara ett annat uttryck för makt, ett något mer flexibelt och lättrörligt uttryck än adliga rötter i tjugo generationer. Idag har vi således skapat ett system där makthavarnas barn placeras ut på banan, långt framför de barn som växer upp med föräldrar som har det knapert. Och så låtsas vi att förutsättningarna är de samma. Tänker här på det forskningsprojekt som presenterades i Vetenskapens värld i höstas, där man lät ett antal försökspersoner spela Monopol. En av spelarna fick mer pengar än övriga och kunde röra sig snabbare på spelplanen. Ändå uppfattade dessa spelarna spelat som rättvist, och segern som välförtjänt. Inte helt olikt hur det ser ut i samhället. Den som är rik har ofta kämpat hårt, och då kan det vara svårt att se att framgången är given. Viktigt att inte glömma det, att det är inte fel på dem som är privilegierade. Felet ligger inbyggt i systemet.

Den avgörande frågan handlar också om systemet, inte om individen i det. Det är systemet man måste ändra, och man vill komma åt problemen. Och det finns massivt vetenskapligt stöd för tanken om att stora klyftor mellan de bäst och sämst bemedlade leder till problem för hela systemet. Samhällen där flest mår bra och välståndet generellt är högt är samhällen där klyftorna är små. Alltså är det bra för alla att utjämna. Utplåna dem tror jag är omöjligt och det är inte önskvärt. För det skulle ta bort ett viktigt incitament till utveckling. Det måste finnas något att sträva efter, men om det stora flertalet startar femtio meter efter dem i täten, då finns inget att kämpa för. Då tappas systemet dynamik, och alla förlorar. Även den som gynnas, för det innebär så klart ett slags kvotering, och det vill ingen veta av. Det skulle ju handla om allas lika rättigheter, eller hur?

Sverige då, hur ser det ut? Ökar eller minskar klyftorna? Det är den viktiga frågan. Lika viktig är frågan hur man ser på individen. Därför skulle jag vilja ställa den frågan till Rädda Barnen och andra som försvarar sin rätt att peka ut vem som är fattig, offer och i behov av allmosor. Hur ser hjälporganisationerna på sitt uppdrag, och för vem finns och verkar man? Är det för dem som är utsatta, eller är det för dem som vill lindra sitt samvete genom att skänka pengar? Om det borde debatten handla, inte om vem som är fattig eller ej. Problemet ligger inbyggt i systemet, och det är bara där som varaktiga lösningar kan skapas. Varför detta fokus på individer? På vilket sätt kommer man åt grundproblemet genom att resonera och arbeta som man gör på Rädda barnen, som skriver på Brännpunkt idag, som svar på gårdagens kritik? På vilket sätt löser man grundläggande problem genom att skänka pengar till de fattiga? Och varför detta hårda försvar för rätten att tala om fattigdom i Sverige?

Rädda Barnen är en barnrättsorganisation med uppdrag att verka för att varje enskilt barn får sina rättigheter tillgodosedda enligt barnkonventionen. Vi kommer fortsätta att driva och vara delaktiga i en seriös dialog om barnfattigdom – både offentligt och i våra egna verksamheter.

När de rika börjar tala om att samhället ska underlätta för dem som har att ge till dem som inte har, då är det ett tecken på att klyftorna ökat. Det är ett tecken på grundproblemet i samhället, själva orsaken till att det finns familjer och barn som upplever sin vara satta på undantag. Problemet är att förutsättningarna inte är de samma för alla. Löpartävlingen i inledningen blir varken mer spännande eller rättvis av att den som står sist i ledet får en extra tröja eller nya skor. Är man inte ens med i matchen blir loppet inget annat än ett spel för galleriet.

Det är klyftorna som är problemet. Det är mot dem man bör rikta sitt intresse och sina insatser. Om det nu är de fattiga barnens rättigheter man värnar. PR kampanjer för att öka viljan att skänka pengar är djupt oetiskt, och det löser inga problem på något varaktigt sätt.