Mer av samma löser inga problem. Svenskt Näringsliv är helt fel ute!

Alla levande processer är mer eller mindre dynamiskt icke-linjära, innehåller alltid och överallt ett moment av slump. Liv går aldrig att räkna på, i detalj. Överslag och grova prognoser, det kan och bör man jobba med. Detaljstyrning däremot tar död på dynamiken, rörelsen, processen. Livet stannar stelnar i sina former. Utan dynamik finna bara form, yta, död.

Livet är sådant, till sin natur. Liv är levande, dynamiskt, föränderligt. Liv och även kultur följer sin egen, djupt förborgade logik. Fast den, processlogiken, är inte bara djupt förborgad för människan, den existerar inte ens före sin verkan. Logiken uppstår i rörelsen, där och då. Livet är sådant. Dess former samproduceras med innehållet, i en ömsesidig process av blivande.

Av någon outgrundlig anledning har man idag fått för sig att ovanstående utgångspunkter inte längre gäller. Idag finns metoder att kringgå problemen. Idag vet man hur man ska räkna på och hantera kulturella processer. Men hur är det egentligen? Hur ser det ut, ute i verksamheterna som kvalitetssäkrats? Hur lever livet i organisationer där rigida system för måluppfyllelse införts? Vilka konsekvenser får tänkandet, för dem som systemet införts och sägs gynna? Om det läser jag, lite sent, i gårdagens Brännpunkt. En gripande historia, från vardagen. En berättelse om levt liv, och praktiska konsekvenser av abstrakta modeller som används utan att det finns vetenskapliga belägg för att de fungerar. Gunnar Rundgren skriver om sin mors sista dagar i livet, och konstaterar följande.

Det tog inte många dagar av min mors palliativa vård innan jag insåg att det inte spelar någon roll hur många checklistor och hur detaljerat man försöker styra verksamheten om inte den rätta kulturen och inställningen finns. Det här är ingen skandalhistoria om vanvård av äldre, men ett vardagsexempel på hur vi sätter vår tilltro till olika typer av ledningssystem för att sköta verksamhet i stället för att betona det personliga ansvaret och engagemanget. Trots att dessa system i stort saknar bevisat värde.

Som kulturvetare är jag inte det minsta förvånad av att läsa denna skrämmande rapport från vardagen i vården. Det som berättas om ligger helt i linje med kunskaperna som finns inom mitt ämne, om levt liv, om kultur. Det går aldrig att detaljstyra, av den enkla anledningen att liv inte fungerar på det sättet. Liv kännetecknas av att vara levande, och försöker man kontrollera det tar man död på det. Livets logik är att det inte finns någon logik, bara dynamik. Kulturella processer, som det handlar om är alltid icke-linjära och förändras genom slumpvis tillblivelse. Komplexitet, det är livets melodi. Det är vad man har att förhålla sig till, att acceptera. Läser vidare i artikeln.

Användandet av kvalitetsledning och kvalitetssäkring är ett av flera sentida verktyg för att styra verksamheter. I samma verktygslåda finns mål- och resultatstyrning, strategisk planering, formulering av värdegrund och ett ständigt utvärderande. Dessa olika system har också getts en viktig roll i privatiseringen av offentliga tjänster som skola och vård. När tjänster skall köpas in så behöver de standardiseras så långt som möjligt för att man skall kunna jämföra tjänsterna, och helst reducera tjänsterna till helt likvärdiga så att det bara är priset som styr vem som skall leverera tjänsten. Genom att kräva ”kvalitetssäkring” eller ”certifiering” så har ansvariga politiker tvått sina händer.

Med tanke på hur stora resurser och den hype som har omgivit systemen är det förvånande hur lite forskning det finns på området. Undersökningar som påstås visa att systemen ger stora fördelar är nästan uteslutande baserade på intervjuer med kvalitetsansvariga, konsulter, revisorer, standardiserare, certifierare och ackrediterare, det vill säga de människor vars hela yrkesroll är byggd runt systemen. De är lika objektiva som om man ber prästerna utvärdera de egna pastoraten. De få vetenskapliga rapporterna visar oftast små resultat, om några alls.

Kvalitetssäkringshysterin är en kulturell återvändsgränd, ett resultat av ekonomiseringen av snart sagt allt mänskligt liv. En konsekvens av människans längtan efter kontroll och överblick. En artefakt, sprungen ur viljan att veta och drömmen om lycka och ekonomiskt välstånd. Förklarligt, absolut. För en som ägnat sitt liv åt att studera mänskligt, levt liv, är det ingen överraskning att det ser ut som det gör, eller att denna typ av tänkande får det genomslag som det får. Men det är ändå skrämmande, för tänkandet genomsyrar hela samhället. Även akademin.

Ekonomisk styrning och utvärderingshysteri råder även på högskolan, fast alla vet att det inte fungerar. Alla som satt sig in i ämnet vill säga. Tyvärr väger dock kunskap lätt, om den ställs mot ekonomiska intressen. Makt går före rätt, hur paradoxalt den än är och vilka konsekvenserna än blir. Ställ till exempel gårdagens debattartikel mot den som finns i dagens tidning, där representanter för Svenskt Näringsliv kritiserar svenska lärosäten för bristande kvalitet, och förslår lösningar som innebär mer av samma vara som försatt oss i de problem vi nu har att hantera, till enorma kostnader. Problemformuleringen håller jag med om, men lösningen är mer än lovligt stollig.

Högskolans misslyckande beror inte på tillfälligheter eller enstaka misstag. Det har sin grund i ett antal systemfel. Ett av de viktigaste rör den ekonomiska styrningen, skriver Tobias Krantz och Mikaela Almerud, Svenskt Näringsliv.

Vad Svenskt Näringsliv gör är att skylla arbetslösheten och Sveriges ekonomiska problem på högskolan, för att vi som finns och verkar här inte levererar vad arbetslivet efterfrågar. Och lösningen som presenteras handlar om att regeringen skall ta högskolan i örat, och ge företagen det företagen kräver. Problemet är precis det omvända, att företagens ledningar inte förstår sitt eget bästa, och heller inte förmår uppskatta den kompetens som finns och som lämnar högskolan i en stadig takt. Anställ fler, så är problemen lösta. Om den högre utbildningen ska anpassas helt efter näringslivets krav, då är vi illa ute. Samverkan däremot, byggd på vetenskaplig grund, om det var lösningen som fördes fram, då skulle jag lyssna. Nu blir jag bara mer orolig än jag var innan. Mer ekonomisk styrning, som är grunden till problemen i högskolevärlden, är en lika dålig lösning som kvalitetssäkringen av vården.

Visst finns det problem i högskolan, men att lösa dem med kunskaper som inte finner något stöd i vetenskapen, det är mer än befängt. Det är ett allvarligt och alarmerande tecken på vilka problem vi har att brottas med som samhälle. Hur länge ska vi fortsätta lyssna på dem som har den ekonomiska makten och låta deras intressen styra över vetenskapen. Vägrar tro att jag är ensam om att se det bakvända i den typen av resonemang. Kvalitet i högre utbildning går bara att nå genom att man slutar sätta sin "tilltro till olika typer av ledningssystem för att sköta verksamhet[en] i stället för att betona det personliga ansvaret och engagemanget".

Vetenskaplig kunskap, kvalitet i högre utbildning och innovationer går inte att beställas fram. Det är komplext dynamiska processer som kräver mindre kontroll för att lyckas. Bara genom att avskaffa kvalitetssäkringssystemen kan man uppnå kvalitet. Mer av samma löser inga problem, det visar forskning. Och den typen av sanning kan inte vilja i världen, hur mycket makt den än kan mobilisera, ändra på. Svenskt Näringsliv borde lyssna mer på sina egna, och bygga sina modeller och sina planer för framtiden på egna erfarenheter. Det räcker att läsa i dagens tidning, kunskapen finns mitt framför ögonen. Andreas Cervenka skriver följande i Näringslivsdelen.

Storbolagsdirektörer, i alla fall i Sverige, brukar inte direkt uttrycka sig på ett sätt som får kaffet att fastna i halsen. Inte sällan är det som sägs ganska tillrättalagt och lamt och brandfacklorna i samhällsdebatten regnar inte precis från direktionsvåningarnas fönster.

Paul Polman, vd för konsumentjätten Unilever (tänk Dove, Rexona, Ben and Jerry’s, Knorr) verkar vara ett undantag. I en intervju i brittiska tidningen Telegraph inför det ekonomiska toppmötet Davos i veckan levererar han en del ovanligt tydliga åsikter. Han tycker att den ekonomiska återhämtningen i världen är rätt mager med tanke på hur mycket pengar som pumpats in i systemet, och dömer ut västvärldens tillväxtmodell.

”De strukturella förändringar som krävs i samhället har inte genomförts. Det finns en växande insikt om att vår nuvarande modell för tillväxt, som fungerat bra under lång tid, har enorma brister som som blir alltmer uppenbara”, säger han till tidningen och fortsätter:

”Individer måste vänja sig vid lägre pensioner och välfärdsutbetalningar. Regeringar måste vänja sig vid lägre utgifter och företag måste vänja sig vid de kostnader som detta innebär och bära sin andel”, säger Paul Polman.

Han menar att den demografiska utvecklingen, med allt fler äldre, innebär att hela västvärlden sitter på en ”tidsinställd bomb”. När pensionsystemet uppfanns i Tyskland på 1800-talet var den genomsnittliga livslängden 37 år.

”Dynamiken har förändrats helt, men politikerna vill inte berätta det för folket. Särintressen får för mycket utrymme”, säger Paul Polman.

Svenskt Näringsliv är ett sådant särintresse. Dessutom ett särintresse som inte vet sitt eget bästa, ett särintresse som väljer att följa kartan istället för terrängen, när det uppstår problem. Där tickar den tidsinställda bomben, inte i vården eller på högskolan. Artikeln avslutas på följande sätt:

”Vår ekonomiska modell av överkonsumtion och hög privat och offentlig skuldsättning är ohållbar. Vi kanske kommer undan med det under vår livsstid men det är djupt oansvarigt”, säger han.

”Individer måste bidra med mer för att få ut mindre, annars går det inte”. Han uppmanar också företag att ta hänsyn till fler faktorer än bara vinst.

”Du kan inte får världen, eller företag, att fungera om inte hjärtat och hjärnan inte arbetar tillsammans”. Läs hela intervjun här. Styrelseordförande i Unilever är för övrigt Michael Treschow, tungviktare i svenskt näringsliv.

En annan syn på kvalitet, som utgår från forskning på området och som är lyhörd för hur det ser ut ute i verksamheterna, för dem som lever i och med systemen, det är vad som behövs, över hela linjen. Inte mer styrning och tydligare fokus på ekonomin. Det är tanken om att pengar för pengarnas skull som försatt oss i dem problem vi har att hantera. Om inte ens Svenskt Näringsliv lyssnar på sina egna, eller förstår sitt eget bästa, varför ska då samhället göra det?