Dagens Nietzsche, om humanioras särart och uppdrag

Idag börjar arbetsåret 2013 på allvar. Lite trögt i starten. I tanken är arbetet igång på allvar, men kroppen behöver lite längre startsträcka. Att ha kunnat sova ut ordentligt, varje morgon, under drygt 14 dagar, gör det svårt att hitta tillbaka så där omgående till ett snabbare tempo. Brukar behöva bygga upp en liten hög av måsten som tvingar mig att agera, och det tar några dagar, sedan är allt som vanligt igen. Skillnaden från i december är att ledigheten gett mig nya krafter. Nu orkar jag fram till sommaren, förhoppningsvis.

Med inspiration från Nietzsche påskyndas processen. Läsningen av hans samlade verk har legat nere under ledigheten, och det var längtan efter den typen av intellektuell utmaning som fick mig ur sängen i morse. Började på den sista otidsenliga betraktelsen; Richard Wagner i Bayreuth. Där fann jag ett citat som jag vill dela med mig av, och reflektera kring, innan dagens måsten och möten pockar på uppmärksamhet. Citatet handlar om humanioras uppgift, om vad den typen av forskning handlar om och kan/bör användas till. Om historia och filosofi.

Om inte historien fortfarande vore en förklädd kristen teodicé, om den vore skriven med mer rättvisa och en medkänslans innerlighet så skulle den sannerligen allra minst göra tjänst som det den nu gör: som opiat mot allt omstörtande och förnyande.

En humanvetenskap som inte är frigörande och som inte har som yttersta mål att utveckla det kapital som finns inbäddat i kulturen och bland människorna, det är ingen humanvetenskap, det är något annat. Pseudovetenskap, villfarelse? Åtminstone är det djupt problematiskt om studier av mänskligt liv hindrar möjligheter till förändring, förbättring och frigörelse. En historievetenskap som talar om för folket hur det var egentligen, och som reser krav på rättning i leden, som ser alternativa tolkningar som uttryck för kätteri, som strävar efter absolut säkerhet, det är en historievetenskap som fråntar människor ansvar. Och det är djupt problematiskt, för det hindrar utvecklingen av samhället. Historien är lika lite som nutiden, och framtiden, evig och oföränderlig. Det finns inte en enda, rätt, tolkning av det som hände, bara olika sätt att se på spåren som finns kvar av det som hände. Och skärvorna av forntida levt liv tolkas alltid med nutida glasögon. Viktigt att inte glömma det. Avgörande för historievetenskapens användbarhet och nytta att dessa aspekter synliggörs och kommuniceras, för därigenom främjas människans handlingskraft och förlöses hennes utvecklingspotential.

Likadant är det med filosofin av vilken de flesta inte vill lära sig något annat än att ungefär - mycket ungefär - förstå saker och ting för att sedan foga sig i dem.

Kollektiv anpassning efter auktoriteters ord, det är farligt. Och den humaniora jag vill verka inom och vara med och utveckla är en humaniora med andra mål för ögonen, än dömande och sanningssökande. För den som säger sig sitta inne med sanningen gör sig själv till envåldshärskare, och det leder till makt, om det som sägs accepteras i samhället. Makt korrumperar, och det gör att kulturen utarmas och folket passiviseras. Lika viktigt inom filosofin som inom historievetenskapen att dess företrädare, och dem som tar del av resultatet av det vetenskapliga arbetet, gör sig medvetna om vilka risker som ligger och lurar i vassen. Nietzsche var klarsynt, och hans iakttagelser är fortfarande giltiga. Intressant att se det, med egna ögon.

Och till och med dess ädlaste företrädare betonar dess lugnande och tröstande kraft så starkt att de människor som är beroende av lugn och är lata måste tro att de söker samma sak som filosofin.

Människan är bekväm av naturen, och hushållar med krafterna. Insikt om den mänskliga biologins potential, förtjänster och svagheter och problem, är avgörande för att man skall kunna bilda sig en uppfattning om hur man kan agera för att på bästa sätt bygga ett samhälle som är hållbart, effektivt och där så många som möjligt kan förverkliga sina visioner och bidra till helheten med sina kompetenser. Det är humanioras uppgift, eller kan i alla fall vara en av dem. En viktig uppgift, som till skillnad från absoluta sanningar och krav på rättning i leden, mobiliserar. 

För mig verkar däremot den viktigaste frågan i all filosofi vara i vilken utsträckning tingen har en utvecklingstendens och gestalt som är omöjlig att ändra: för att sedan, när denna fråga är besvarad, med den mest hänsynslösa tapperhet ta itu med förbättringen av den sida av världen som betraktas som föränderlig. Detta lär de sanna filosoferna också själva ut genom handling, genom att de har arbetat med förbättringen av människornas mycket föränderliga insikt och inte behållit sin vishet för sig själva: det lär även de sanna filosofernas sanna lärjungar ut, dessa som liksom Wagner förstår att suga ut större bestämdhet och okuvlighet ur dem för sina egna mål, men inte några sömndrycker.

Här finner jag ett slags programförklaring för humaniora. Uppgiften är att söka efter tillvarons kontingenser, det som går att förändra, sådant i kulturen som är möjligt, men inte nödvändigt. Och det är ett arbete som aldrig blir färdigt, för det finns inga absoluta svar på den typen av frågor. Vad som är möjligt att förändra och inte, det avgörs i och genom respektive sammanhang. Kulturens enda konstant är förändring, därför kommer det som var omöjligt igår att kanske vara möjligt imorgon. Kulturell förändring, och gränsen för vad som är möjligt att göra, drivs och upprätthålls kollektivt. Tillsammans skapas kultur, normer, moral och så vidare, allt det som får oss att göra det vi gör när vi inte aktivt tänker på det. Det är vad humaniora är lämpat för att undersöka. Där kommer humanioras kompetenser till sin rätt. Det är vad humanister bör syssla med. 

Wagner är allra mest filosof när han är som mest handlingskraftig och hjältemodig. Och just som filosof gick han inte bara genom olika filosofiska systems eld utan att vara rädd, utan också genom kunskapens och lärdomens ånga och förblev sitt höga jag troget, vilket krävde helhetsgärningar av hans mångstämmiga väsen och befallde honom att lida och lära för att kunna göra dessa gärningar.

Människan är ett slags sammansättning av biologi, språk och teknologi. Människan blir till i samspel mellan en lång rad olika aspekter, vilka samverkar och resulterar i det vi känner igen som oss själva. Människan blir också människa genom att vara del av kulturella sammanhang. Det går därför inte att peka på någon detalj i helheten och utse den till människans essens. Det är helheterna, tillsammans som ger upphov till konsekvenser som kan studeras. Förvärvade kunskaper och givna kompetenser, i samverkan. Det är så jag läser och förstår Nietzsches tal om helhetsgärningar och filosofens mångstämmiga väsen. Det är också så jag ser på humanioras uppdrag.

Humaniora behövs för att säkra människan överlevnad, och däri ligger dess nytta. Vad skiljer människan från djuren, och var går gränsen för människors och mänsklighetens förmågor? Det är ytterst vad humaniora handlar om, den humaniora jag vill se förverkligad. Och för mig är Nietzsche en intressant källa till inspiration i arbetet med att utveckla min syn på världen, samhället, vetenskap, kultur; levt liv.

Nu är det hög tid att lämna abstraktionernas universum, och ta tag i lite mer handfasta saker. Verkligheten pockar på uppmärksamhet. Arbetsplatsen fylls med folk. Det kommer mai och måste planeras för än det ena, än det andra. 2013, här kommer jag!