Om kvalitet, hållbarhet och betydelsen av att uppfinna hjulet, igen.

Fler borde uppfinna hjulet, oftare. Tror jag har varit inne på den tanken tidigare här. Men den är ständigt lika aktuell. Speciellt i relation till rådande kunskapssyn, och inte minst den kvalitetssäkringskultur som växer fram och sprider sig i samhället och den offentliga förvaltningen. Mantrat som upprepas, och som alla har att anpassa sig till lyder: effektivisera, polarisera, spetsa. Vi håller på att skapa en mycket sårbar monokultur, som allt annat vilar på. Best practice är vad man söker, och när man hittat och implementerat praktiken är det den och ingen annan som gäller. Vad är problemet, kanske man kan undra, endast det bästa är väl gott nog, eller? Ska vi nöja oss med ett mindre bra alternativ? Låt mig förklara.

Problemet med rådande tankemodell är att den utgår från att svaret på alla frågor är ett och endast ett, det bästa. Om det nu vore så som världen var ordnad, då fanns inga problem. Men det stämmer inte. Världen, och kultur i än högre grad, är långt mer komplext än så. Det finns aldrig ett sätt, det finns alltid fler alternativ. Därför måste det alltid finnas alternativ, för ingen vet det exakta utfallet. Bara när ett brett spektrum av alternativa lösningar förs fram och praktiseras parallellt går att nå hållbarhet i samhället.

Utgångspunkten för best-practice-tänkandet är att världen och samhället, mänsklig kultur, levt liv, utvecklas mer eller mindre linjärt, från det enkla till det komplicerade. Från det längre, till det högre. Detta stämmer inte, uppfattningen är en artefakt som skapats i och genom att forskningen om världen organiserats som den gjorts. Levt liv, kultur och samhällen är långt mer komplext dynamiska än vad forskning visar. Därför menar jag att vägen till hållbarhet leder i en helt annan riktning än den vi slagit in på och vandrar längs idag. Målet är emellertid det samma, kvalitet, hållbarhet och något slags överblick och kontroll är viktigt att ha. Kaos är ingen betjänt av. Hur gör man då? Kommer till det snart.

Levt liv är komplext, av den enkla anledningen att människan är en sammansättning av intellekt, språk, kultur och biologi, och att man i ett samhälle alltid tvingas till valsituationer där den (mer eller mindre) fria viljan utgör kompassen. Och viljan styrs av en rad olika faktorer vilka aldrig kan avgöras på förhand, den samspelar med sammanhanget. Ibland är det ryggmärgens nerver som fäller avgörandet, ibland influenser från någon med makt och inflytande. Ibland väljer man fel, ofta har man ingen kontroll över konsekvenserna av ens handlingar. Att vara människa är att ständigt samspela och interagera med det sammanhang där man finns och verkar. Att vara människa är att ständigt förändras, tillsammans med omgivningen. Och gränsen mellan mig och min omgivning är aldrig given eller absolut. Den som tvivlar på det kan läsa gårdagens Under Strecket, som handlar om människokroppens samspel med och beroende av mikroorganismer. Läs, begrunda, och se hur följande insikter stämmer överens med rådande världsbild.

Var och en av oss är hemvist för runt 10000 arter bakterier, ”mikrobiota”, vilkas arvsmassa utgör ”mikrobiomet”. Bara i den aggressiva miljö som tarmsystemet erbjuder har en frisk vuxen i genomsnitt omkring 160 arter. Mikroberna lever på de miljoner hudceller som vi tappar varje dag och på alla näringsrika vätskor som fyller vårt inre och sipprar ur varje por och öppning. Miljarder bakterier trivs på vår hud, i vår buk, vårt hår, våra ögon, vår munhåla och vårt svalg. Tillsammans väger de ungefär lika mycket som vår hjärna, cirka 1,5 kg. Det är ingen överdrift att vi finns till för att mikroberna låter oss finnas.

Kultur, som utgör det sammanhang där vi människor lever våra liv, det vi vill nå kontroll över och det vi vill förstå för att kunna kontrollera. Kultur som skapas genom att vi lever våra liv, tillsammans, är en känslig och oändligt komplex och interaktiv tillblivelseprocess. Den går inte att styra, lika lite som biologiska processer går att styra och kontrollera i detalj. Länge trodde man att det gick att kontrollera biologin och att man hade kontroll över mikroberna som kroppen består av och interagerar med. Idag vet vi bättre. Idag slår läkarvetenskapen larm om multiresistenta bakterier, inför vilka mänskligheten står handfallna. Därför måste vi att drömmen och och strävan efter kontroll är farlig för oss, den leder i bästa fall till en skenbar kontroll som kan verka lugnande, men någon absolut kontroll kan vi aldrig uppnå. Och det måste vi inse, och förhålla oss till. Läs, och begrunda följande. Det gäller för kultur och samhällen också.

En rimlig slutsats av de hittills observerade sambanden är att vårt mikrobiom är mer komplext och känsligt för balansrubbningar än vad vi hittills förstått. Våra kroppar kan betraktas som ett hela tiden föränderligt ekosystem som måste skyddas och odlas med mikrobers hjälp.

Därför borde fler uppfinna hjulet oftare. Samhället är inte likt en legobyggsats, eller som mattematiska modeller, där man utgår från enkla byggstenar som man sedan bygger fasta strukturer på och som kan byggas vidare på genom åren och över generationer. Samhället är inte en additivt, linjär process. Samhället är komplext och dynamiskt. Paradoxalt är det dessutom. Av ovan angivna anledningar. Därför borde fler och olika organisationsmodeller implementeras oftare och på fler ställen. Best-practice-tänkandet, kvalitetsäkringskulturen som sprider sig, och strävan efter att finna ETT svar, det bästa, leder till sårbarhet och till utarmning. Finns det bara ett svar, det bästa svaret, då behövs det färre forskare, färre experter och det kan spara resurser. Men det leder ytterst till ett farligt tänkande där det stora flertalet är beroende av den lilla fåtalet. Och det har aldrig någonsin visat sig fungera i mänsklighetens historia tidigare, av den enkla anledningen att det går på tvärt mot hur världen och samhället fungerar och är uppbyggt. Dags att inse detta, och att arbeta för ett bättre samhälle, ett mer hållbart samhälle.

När jag skriver att fler borde uppfinna hjulet, då menar jag att fler borde lita till sina kunskaper och tänka själv, utan att snegla på vad experterna säger. Faran är att ett fåtal individers texter cirkulerar, och används utan att dess verkan kontrolleras och konsekvenser följs upp kritiskt. Om man "vet" att det man gör är bäst, och om ansvaret ligger på nästa nivå, då sprider sig en falsk trygghet i samhället, som gör att vaksamheten minskar, och sårbarheten ökar. Fler borde få försöka, oftare. Samhället behöver differentieras, och integrationen och utbytet av tankar mellan människor måste öka. Bara så kan vi nå hållbarhet. Fler borde övas i och uppmuntras till kritiskt tänkande, och den förmågan borde praktiseras oftare.

Samhället liknar mer byggandet av ett sandslott i strandkanten, och den kompetensen som behövs för att nå hållbarhet går ut på att så snabbt och skickligt som möjligt kunna bygga ett så stort och vackert slott som möjligt, med vetskap om att det förr eller senare kommer att sköljas bort av vågorna. Samhället återskapas varje dag, genom oss som lever och verkar här, samtidigt som vi lever våra liv och kämpar med att lösa alla vardagens problem. Det som en gång byggts måste obönhörligen underhållas, och ju mer som byggs och ju komplexare samhället vi lever i blir, desto fler måste involveras i skapande- och underhållsprocessen. Kunskap och förmåga till kritiskt tänkande måste spridas i samhället, inte effektiviseras, målsäkras eller delegeras uppåt i samhällshierarkin. Akademin och kunskapen behöver differentieras, inte specialiseras. Strävan efter excellens är inte fel i sig, men om det är så man ser på forskning då är man helt fel ute, för världen ser inte ut så, verkligheten är långt mer komplex än vad någon kan föreställa sig. Om fler förstår det, och samtidigt vågar tänka själva och praktisera och ständigt jobba med och utveckla förmågan till kritiskt, analytiskt tänkande, då finns det hopp.

Akademin skall vara en plats där kunskap växer fritt, och där förmågan till kritiskt tänkande utvecklas och underhålls, utmanas och möts. En plats där det är högt i tak, och där ingen fråga är fel. En akademi och vetenskap för ett hållbart samhälle kan därför ALDRIG styras av näringslivet. All forskning och all beprövad erfarenhet visar att det är ett farligt tänkande, som dessutom saknar grund. Ingen kan eller får ha makten över vetandet, den måste spridas över hela populationen. Därför, Anders P J Linder, har du och Svenskt Näringsliv tokfel! Kvalitet i den högre utbildningen kan bara uppnås om forskningen får vara helt fri, liksom debatten om samhället. Fler måste oftare samtala kritiskt om dessa frågor, fler borde oftare uppfinna hjulet.

Bara så kan vi bygga ett hållbart samhälle. Bara genom att engagera fler, oftare, i arbetet med att skapa och underhålla den komplexa process som vi alla gemensamt utgör en del av.