Evigheten, slår det mig, efter att ha lyssnat på ett föredrag av Eckhart Tolle, är en bra utgångspunkt för ett resonemang om kultur och komplexitet. Evigheten är per definition omöjlig att definiera, för den är evig, till sin natur. Evig i ordets alla bemärkelser, i såväl tid som rum. Vi människor som lever idag, liksom konstruktioner som Europa, eller materiella ting som Jorden, Universum. Allt utgör aspekter av evigheten, som allt och alla är en del av, men som ingen kan äga fullständig och säker kunskap om. Evigheten finns, för vi finns bevisligen. Jorden existerar, evolutionen har sin gång, solen lyser. Vintergatan snurrar runt sin axel tillsammans med alla andra galaxerna. Vi vet det, och att förneka vetenskapligt grundad kunskap är befängt. Samtidigt vet ingen, och ingen kan veta, vad evigheten är. Alltså finns en gräns för vetandet. En viktig gräns. Det handlar om gränsen mellan det sunt mänskliga, och gudomlig hybris.
Intressant att tänka så. Som kulturvetare är man inte främmande för den typen av tankar. Kultur är som evigheten, en allomfattande process av blivande, utan riktning. Den blir, och och blir, och blir. I och genom interaktion, utan början och utan slut, skapas kultur mellan människorna och världen. Levt liv skapas här och nu. Kultur blir till i ett ständigt flytande nu. Och det var också titeln på Tolles föredrag: Understanding the power of now. Hans budskap är enkelt; lite mer fokus på nu. Och det kan tankar på evigheten, eller det något mer jordnära begreppet kultur hjälpa oss med. Liksom livet har vi att göra med något som saknar mål och mening i sig. Livet måste fyllas med mening, och det är vägen som är målet.
Den som tycker sig höra influenser från österländsk filosofi här hör helt rätt. Zenbuddism handlar det om. Många backar, och tänker flum. Mystik går inte ihop med vetenskap. Helt riktigt, det är två väsensskilda sätt att se på och förstå världen. Men tänk då på att det bara är vetenskapen som avvisar zen, inte tvärt om. Vetenskap exkluderar, zen inkluderar. Och inkludering, integration, utbyte och samverkan, det är vad som saknas i västvärlden. Alla rusar på i sitt stuprör, och bryr sig bara om sig själv. Det söndrar, skapar klyftor, bygger murar. Är inte hållbart. Det räcker inte att några få har det bra, ett lands generella välstånd handlar om hur väl spridda resurserna är. Det räcker inte att genomsnittet är högt. Det är spridningen det kommer an på. Alla tjänar på att många har det bra. Stora klyftor gynnar bara dem redan har det väl förspänt.
Visdomar från zen, som vi kan användas här och nu, för att bygga ett mer hållbart samhälle. Zen handlar inte om absolut kunskap, det handlar om insikt om betydelsen av sådant som inte går att förstå. Zen lär oss att släppa kontrollen, att flyta med och att fokusera på här och nu. Och det är vad jag saknar i dagens samhälle och värld. Dels fokus på här och nu, dels ödmjukhet inför sådant som inte går att veta och förstå. En vetenskap som utgår från att det bara är en tidsfråga innan alla problem är lösta, som jobbar efter tesen att allt kommer att lösas i framtiden. Det är en vetenskap som ligger nära gränsen för hybris. Det är en vetenskap som tappat fokus på här och nu. Och om det bara är vita, västerländska, heterosexuella män (vet att jag generaliserar här, men tittar man på hur det ser ut vid Nobelprisutdelningarna så är undantagen från den regeln mycket få), då är det deras drömmar och visioner som ges resurser och som kommer att realiseras. Zen lär oss att alla värden som gäller här på jorden skapas av oss tillsammans, och det manar till eftertanke och driver integration och gynnar utbyte av tankar och visioner.
Genom att reflektera över något som är omöjligt att förstå lär man sig en massa om livet och verkligheten, kultur, samhället, kunskap. Man lär sig sådant man inte på förhand visste något om eller eftersökte. Ett sådant sökande efter kunskap blir per definition förutsättningslöst och sökande. Ett lite mer ödmjukt förhållingssätt till vetenskap och kunskap. Eftersom alla som arbetar med problemet redan på förhand vet att ingen kommer att lösa det en gång för alla finns dessutom gott om incitament att hålla processen igång. Ju fler som engageras, desto längre orkar man och ju mindre blir bördan för dem som utför arbetet. Ett problem som per definition saknar lösning, det öppnar upp sinnet. Genom att brottas med den typen av problem utvecklas förmågan till kreativitet, och det är något som gynnar alla som lever här och nu. Lösningar finns sällan där man tror, det krävs tur för att hitta dem.
Andlighet kan man säga att det handlar om, delvis. Och ja, jo, visst. Det gör det, absolut. Men det är en annan andlighet än kyrkans. Det är en andlighet utan riktning, liksom evolutionen och evigheten. En andlighet i Spinozas efterföljd, en tro utan Gud och framförallt utan prästerskap och kyrka. Vetenskapen av idag är kall och hård, och där finns inget utrymme för känslor. Det barnet kastades ut med badvattnet under vetenskapens uppgörelse med kyrkan. Något gick förlorat, där och då. Något viktigt. Lite andlighet behövs, för att ge mening åt det som i grund och botten är meningslöst. Evigheten bara är, och därför är det upp till oss som lever här och nu att skapa mening. För oss, av oss. Här och nu, tillsammans. Vi är på resa genom ett oändligt universum, gemensamt. Och vi får den mening vi skapar för oss. Lite mer andlighet skadar inte. Inte om den är fri från fördömanden och regler. Andlighet handlar om närvaro, inte om moral. Andlighet handlar om fokus på det som är här och nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar