Dagens Nietzsche, om mänsklighet och hållbarhet

Hållbarhet var temat för helgen, inre och yttre. Behöver hitta metoder för att vara närvarande, och för att vila i det som är här och nu. Har lite för mycket att göra, egentligen. Lite för många bollar i luften. Men jag klarar det. Oftast. Behöver det till och med, för att min hjärna annars svämmar över av tankar som far i olika riktningar. Balans och jämvikt, det är vad som behövs. För mig i min vardag, och för samhället och världen. Balans och något så när jämvikt. Jämvikt mellan allt, och alla. Där finns nyckeln till hållbarhet. Det är den enda definition man behöver, och den fungerar överallt, alltid.

Hållbarhet är aldrig en och den samma. Hållbarhet är ett tillstånd som ser olika ut på olika platser och i olika sammanhang. Hållbarhet är inte, även hållbarhet blir till, skapas, i och genom handling. Ändå talar vi om begreppet, vill veta vad det är så vi kan göra rätt. Men det kan aldrig bli hållbart, följandet av regler som skapats i en annan tid, en annan plats, av andra än dem som har att leva efter dem. Det är inte hållbart. Det finns inga regler för hållbarhet, bara mer eller mindre hållbara handlingar. Viktigt att förstå det, för utan den insikten kommer vi aldrig att kunna skapa ett hållbart samhälle.

Människan har en fallenhet för att inordna sig i hierarkier. Kanske är det ett resultat av att människan är ett flockdjur, en social varelse som känner trygghet i gruppen. Och det kräver anpassning, inordning och medvetenhet om sin plats. Kanske därför det fokuseras så på regler. Kanske är det orsaken till att ansvaret så lätt och så ofta förläggs någon annan stans, hos någon annan. Kanske är det därför så många, så okritiskt, så ofta, följer övriga, även om man vet att det nog inte är det bästa man kan göra. Sökandet efter regler för hållbarhet kan vara ett uttryck för människans socialitet. Vardagen blir enklare om det finns regler, och mitt liv blir mer okomplicerat om jag följer; kanske man tänker. Farliga tankar.

Det finns inga regler för hållbarhet, det är den enda regeln vi har att följa. Jämvikt är vad vi ska sträva efter, i allt vi gör. Vi ska inte följa regler, för regler förutsätter makt, och makt korrumperar. Om hållbarhet blir en regelsamling, då kommer det att hittas kryphål och det kommer att skapas hierarkier. Någon eller några kommer att resa anspråk på tolkningsföreträde. Maktordningar kommer att utvecklas, och reglerna kommer att gälla olika för olika individer och grupper. För det är så människan fungerar, det så det brukar bli. Därför detta fokus på jämvikt, på enkla definitioner som tvingar den som vill arbeta för det man vill uppnå till handling. Ständigt detta fokus på handling, på det vi gör. Bara så kan hållbarhet byggas.

För att nå dit krävs arbete med och kunskap om människan, som biologisk varelse, som individ och som kulturbärare. Hur fungerar dessa aspekter i samverkan? Vad blir utfallet av kollektivt, levt liv? Det är en viktigt fråga. Liksom frågan om vilka förutsättningar vi har att hantera och utgå från. Ingångar till sådana resonemang och tankar kring det finner jag hos Nietzsche, i hans bok Mänskligt allförmänskligt. Dagens citat är hämtat från aforism nummer 16 i kapitel ett. Här talar Nietzsche om människans kunskaper om världen, och om vetandets förutsättningar.

Vad vi nu kallar världen är resultatet av en mängd villfarelser och fantasier, som under loppet av de organiska väsendenas totala utveckling efterhand har uppkommit, vuxit in i varandra och nu som hela det förflutnas samlade skatt tas i arv av oss, - som skatt: ty därpå bygger värdet av vår existens som människor.

Kunskap om världen kan bara nås via sinnena och den förkroppsligade logik som vuxit fram samtidigt som och tillsammans med mänskligheten och kulturen. Sann och evig kunskap om världen går aldrig att nå, hur mycket vi människor än vill och hoppas att det vore möjligt. Hela det förflutnas samlade skatt, som tas i arv av oss. Det är vad vetandet kan sägas vara, och det är som Nietzsche skriver en värdefull skatt. För människan, eftersom hennes värde kommer ur det samlade vetande som är resultatet av människors levda liv genom historien. Vetandet och världen samskapas, i och genom kultur. Det är kulturvetenskapens utgångspunkt. Och med inspiration från Nietzsche riktas därför uppmärksamheten mot det mänskliga, för utan insikt om det rent mänskliga blir kunskapen om världen meningslös. Se där, jämvikt är vad som behövs för att uppnå balans och för att kunna använda kunskapen och vetenskapen på bästa sätt. Bland annat för att uppnå hållbarhet i samhället och världen.

Från denna föreställningens värld kan den stränga vetenskapen faktiskt blott i ringa grad befria oss - något som ju heller inte alls är önskvärt - eftersom den inte i något väsentligt förmår bryta urgamla upplevelsevanors makt: men den kan så småningom och stegvis kasta ljus över historien om hur denna värld som föreställning blivit till - och åtminstone för något ögonblick höja oss över hela skeendet.

Världen som föreställning. Kloka ord, som på inget sätt betyder att inget är sant, det Nietzsche gör oss uppmärksamma på är hur sanning blir till, inte att den inte finns. Vi lever, uppenbarligen. Och vi lever det liv vi lever, i enlighet med de förutsättningar vi har och skapar för oss. Naturvetenskapen är en viktig samtalspart, kulturen en annan. Och människorna som lever och verkar på jorden, här och nu, en annan. Samhället är ett resultat av samproduktion, inte bara mellan människor, även om det är dem Nietzsche skriver. Han skriver till människor, om människor, för att skapa en bättre förståelse för världen.

Kanske kommer vi då att inse att tinget i sig förtjänar ett homeriskt skratt: för att det har framstått som så mycket, ja som allt, och egentligen är tomt, nämligen på betydelse.

Nietzsche är nihilist. Det brukar missförstås med att han saknar tro på något. Inget kunde vara mer felaktigt, det Nietzsche skriver och, argumenterar för och pekar på är grunden, eller snarare avsaknaden av grund för det vetande som finns och som alla har att förhålla sig till. Det är en avgörande skillnad att säga att det inte finns några värden, och att undersöka grunden för de värden som finns och som spelar roll för samhället och i kulturen.

Världen i sig är kall och hård, den bara är, som den är. Världen har ingen mening, bär inte på någon betydelse, den blir till, och till, och till. Och människan är en del av världen, består av biologi. Är materia. Men det räcker aldrig som förklaring till begreppet människa, och ger oss människor ingen vägledning i vardagen, eller i arbetet med att skapa ett hållbart samhälle för den delen. Människan blir till i och samskapas med kulturen. Människan är en kollektiv varelse. De värden som finns är skapade av människor, och därför har de ingen annan grund än det kollektivt mänskliga.

Allt som rör människan börjar och slutar med människan, är ett resultat av mänskliga handlingar. Förstår vi det kan arbetet med att skapa hållbarhet påbörjas, och bara så kan det arbetet leda till balans och jämvikt.