På väg till Karlstad. Utan mobil. Paniken, först. Var är den? Letade igenom fickorna minst tre gånger. Hittade den inte. Adrenalinpåslag, stress! Kom dock på att jag hade min bärbara dator med mig, och kaféet jag satt på hade wi-fi. Mailade hem. Och fick svaret, efter en evighetslång väntan på säkert fyra minuter, att den ligger där. Skönt! Att den inte tappats bort eller blivit stulen. Skönt att veta. Lika skönt är det dock inte att på detta sätt inse vidden av beroendet. På väg till Karlstad, som sagt. Möte i Vänersamarbetet. Tänk om jag inte hittar till Universitetet? Då hade en mobil underlättat. Fast det är ju inte därför paniken kom, inte däri beroendet bottnar. Känslan av panik och hjälplöshet springer ur det faktum att jag gjort mig beroende av den koll som min telefon ger mig; kollen på lite av varje, på mailen, Facebook, bloggen, och så vidare. Idag får jag sväva i ovisshet. Nyttigt, så klart. Stressande? Absolut, och just därför nyttigt. Lite terapi, helt enkelt. Och jag överlever. Ingen tvekan om det.
Snacka om ilandsproblem. Det är inget problem, tvärt om är det ju nyttigt. Konstaterade ju just det, att jag behövde detta. Samtidigt är det ett problem, för jag kan inte riktigt vila i känslan av att mobilen är i säkert förvar. Jag är helt enkelt inte jag, inte utan mobilen. Och det är här jag lever och verkar, här i ett sekulariserat västland. Jag tillhör världens absolut rikaste och mest privilegierade. Om man jämför. Borde vara tacksam för att jag har tak över huvudet, känner mig älskad, har ett jobb jag stortrivs med, en lön som ligger över genomsnittet, även i vårt gynnade land. Jag behöver aldrig gå hungrig. Ändå, för att kunna leva det liv jag lever, och för att kunna upprätthålla min tjänst och göra det jag vill, behöver jag mobilen. Vi är ett, telefonen och jag.
Som tur är har jag med mig både en bärbar dator och min padda, och det brukar inte vara något stort problem att hitta tillgång till nätet. Ändå. Känslan av att inte ha direkt tillgång till nätet gnager. Ägnar därför dagen åt reflektion, över det som hänt och känslorna det väckt.
Är det bra eller dåligt att vara beroende av ett verktyg? Dåligt, tror jag de flesta svarar. Spontant. För det gör oss ju sårbara, när tekniken inte fungerar. Och beroenden är förknippat med negativa känslor. Men är vi inte alla beroende, av något och mer eller mindre? Tänk efter. Att vara människa innebär att vara beroende av en hel massa saker. Från det allra mest basala, till högteknologi. Människor kännetecknas av beroende. Ingen människa är en ö, och det som gör mig till människa är kulturen jag lever i. Jag behöver dig och den bekräftelse jag får av att bli sedd och tagen på allvar, och det är ömsesidigt, universellt. Vi behöver varandra.
Det tänker man kanske inte så ofta på, vidden av människans beroenden. Eller, rättare sagt: beroendet förnekas nog, för det mesta, av de flesta. Och då är det lätt att moralisera över mobilberoenden och andra i samma liga. Fast det beroendet är bara en förlängning av beroendet av andra kommunikationsverktyg och minnestekniker. Sokrates, brukar man säga, som levde för cirka 2500 år sedan, var den siste intellektuelle som helt förlitade sig på sin kropp för att minnas. Han menade att om man använder papper och penna, då gör man sig beroende av en teknik som försvagar det unikt mänskliga. Och detta menade han var något viktigt som måste värnas. Redan då, för så väldans länge sedan, förfasade man sig för otillbörligt, degenererande beroenden. Känslan och tanken verkar vara lika gammalt som mänskligheten. Bör tas med i beräkningen. Att vara beroende av teknik är inte farligt, och inget att förfasa sig över. Tror jag landar i den tanken, och kan vila och finna tröst i den insikten. Nyttigt att öva sig på att inte kunna ha koll, och att inte vara nåbar är det hur som helst. För det leder till fördjupad insikt om vad det innebär att vara människa och kulturvarelse.
Tänker vidare om beroenden. Andra beroenden, andra typer av beroenden. Igår, till exempel, visades ett reportage från Uppdrag Granskning. Det som illustrerades där var ett slags beroende. Västvärldens ekonomiska beroende av fattiga i tredje världen. Vårt kapitalistiska system är på inget sätt självförsörjande. Få varor och tjänster skulle kunna produceras i Sverige om alla som lever och verkar här skulle ha samma lön. Det är enkel mattematik. Bara att räkna, hur lång tid tar det? Vilken blir lönekostnaden, inklusive skatt och arbetsgivaravgifter? Vad kostar materialet? Rut-avdrag är en aktuell illustration av denna ekvation, för det visar att efterfrågan på tjänster av den typen inte motsvaras av viljan att betala en just lön för att få den utförd. Och en just lön borde alla kunna enas om är den lön man har själv. Alla fakta ligger således på bordet. Alla kan enkelt räkna ut vad varorna och tjänsterna som jag använder och förbrukar i vardagen skulle kosta; om alla som bidragit med arbetsinsatser fick samma lön som jag.
Sådana aspekter av beroende borde diskuteras mer. Speciellt om vi vill bygga ett hållbart samhälle. Västvärlden är idag djupt beroende av fattiga och desperata människor i andra delar av världen, som utnyttjas för att våra behov skall kunna tillgodoses till så låg kostnad som möjligt. Men vad är det som säger att jag är mer värd än dig, eller dem som lever på landsbygden i Kamerum? Visst, jag har en lång utbildning, men det i sig gör inte mig mer värd i någon absolut mening. Det visar bara att jag har något som eftertraktas och som alla inte har. Bättre som människa blir jag inte. Mitt värde som människa bestäms av mina handlingar, och av konsekvenserna som kan knytas till dessa.
Vad krävs för att jag ska kunna köpa en iPhone, en iPad och en MacBook Air, (vilket inom parentes sagt bara är tre av de fem datorer jag använder dagligen)? Vågar nog inte riktigt räkna på det, inte nu, inte idag. Fast jag borde. Vi borde. Vi som lever här i västvärlden, och som ser oss själva som inkännande och moraliska. Vi borde reflektera mer och oftare över det faktum att vår livsstil, det vi tar för givet i vardagen och anser oss behöva, våra livs nödtorft, förutsätter att andra människor, på andra platser på jorden, jobbar för en lön som ligger oändligt långt under den vi klagar över och anser alldeles för låg. Bara genom att leva och verka här, i Sverige, som svensk eller västerlänning, innebär att andra måste slita ont. Det beroendet, det indirekta beroendet mellan fattig och rik är långt mindre känt och samtidigt mycket allvarligare än beroendet av mobilen.
Om detta, och om andra typer av beroenden och samband borde vi samtala oftare. Om det är en hållbar värld vi vill bygga, och om vi menar allvar med tanken om alla människors lika värde. Gör vi det? Är alla lika mycket värda? Alla?
Hur tänker du, och vad är du beredd att offra eller ändra på för att verkligen leva upp till devisen om alla människors lika värde?
3 kommentarer:
Det är en svår fråga (eller är det?). Varför blir det så svårt? I resonemanget landar jag i alla fall på oöverblickbarheten i att påverka genom sin konsumtion/icke-konsumtion av något, för att man inte känner till vilka system (eknomiska, miljömässiga, sociala) varorna har färdats genom och vilka effekter de haft på vägen. Men, om man kände till det, hur skulle man då prioritera och välja? Mellan vilka slags orättvisor och lidanden? Var finns alternativen? Så blir det med t ex den återkommande tomat-diskussionen (utländska utomshusodlade transporttomater eller inhemska från uppvärmda växthus): frågan om det minst dåliga.
Jag förstår väl drömmar om att "bryta sig loss" och bli självförsörjande nybyggare i skogen. Något som endel också förverkligar: http://www.information.dk/448550
Oöverblickbarheten, Ann-Helen, den är viktig att påminna sig om! Och den behöver inte ses som ett problem, den behöver bara beaktas. För det skapar förutsättningar för ödmjukhet. Och det är brist på det jag ser i vårt västerländska samhälle. En brist på insikt om hur beroende vi människor är av varandra.
Intressant exempel på en handling som leder till ökad hållbarhet där, men, tänker jag samtidigt, är det verkligen hållbart? Finns det plats för alla i skogen? Och är det rätt väg att bryta sig loss? Borde man inte sträva efter integration, och en kollektiv rörelse där många gör saker som är hållbara tillsammans? Jag vill se mer av det, och kan se en massa problem med viljan att bryta sig loss och leva ensam och självförsörjande i skogen. Jag förstår, men ser samtidigt risker.
Förståelse för och ökad kollektiv kompetens att hantera komplexa problem, som tomatfrågan, det är vad jag vill se mer av och tror på som en väg framåt.
Samtal, och en uppvärdering i samhället av humaniora och den kompetens som finns inom kulturvetenskapen. Det är min dröm!
Nybyggar-caset, med självförsörjning och ett enklare liv är intressant, för jag tror det är en ganska utbredd dröm, som sällan förverkligas helt ut i precis den formen, men som man kan se element av i en mängd sammanhang. Det liknar också vad rätt många längtar efter och sysslar med en begränsad period på sommaren. Artikeln alstrade hundratals kommentarer som kretsade mycket kring den fråga du ställer, är det en samhälls- och kapitalimskritik som visar andra möjigheter, eller är det "bara" ett privat livsstilsval; naivt, romantiskt, och ändå både möjliggjort- och beroende av det samhälle man valt att lämna. Jag tycker man också kan fråga sig, hur det kan framstå som så radikalt att vilja bo i ett hus i skogen och klara sig själv? För inte så länge sen, skulle en sådan isolering kanske snarast ha sett som "underlig", eller kanske beklaglig.
Skicka en kommentar