fredag 5 oktober 2012

Tänker med Deleuze XXXXIX

Mycket på jobbet nu. Långt mellan stunder av ro och eftertanke. Behöver det. Därför har jag tagit chansen idag, att smita undan från jobbets akuta krav. Ska jag kunna hålla på med detta och ha kvalitet i det jag gör, i forskningen såväl som i undervisningen behöver jag tid för mig själv. Har bara svarat på de mest trängande mailen, bara gjort det jag var absolut tvungen till. Inte av lättja, utan av omsorg om såväl studenter, kollegor, arbetsgivare och inte minst samhället som gett mig chansen att skaffa mig en utbildning på det allmännas bekostnad. Jag är tacksam och vill ställa upp, men tror att jag tjänar alla som behöver mig och mina kompetenser bäst på sikt genom att ta vara på mig. Dagen har ägnats åt läsning. Nietzsche bland annat, men också Karen Barad. Behöver den typen av intellektuell stimulans för att kunna fungera som akademiker, för att kunna skriva. Det ena befruktar det andra. Läsningen och skrivandet är en förutsättning för vartannat. Jag fungerar bara som medium, mellan. Transformerar, bearbetar och relaterar tankarna från böckerna till dagens samhälle.

Deleuze tog i sin tur intryck av Nietzsche. Ett slags kretslopp av tankar. Intellektuell återanvändning, eller kanske en hermeneutisk cirkel. Som kultur. Mycket lite är nytt under solen. Vad vi har att göra med och hantera i vardagen är variationer av välkända teman, resonanser av beprövad erfarenhet. Det känns inte så. Man kan enkelt få för sig att en ny dag innebär helt nya intryck och utmaningar. Och visst blir världen till, men inte på det sätt som intuitionen ger sken av. Tillblivelsen handlar om upprepad skillnad, lär oss Deleuze. Och det som upprepas är just skillnaden, som sådan. Nietzsches eviga återkomst är en ständigt upprepad skillnad, eller blir i alla fall det i Deleuze läsning av den gamle filosofen. För mig innebär detta att jag ständigt möter nya variationer på samma gamla teman. Den insikten hjälper mig att hantera den allt snabbare förändringstakt som världen blir till i och genom. Det enda som behöver hanteras, om man bara kan förmå sig att se det gamla och välkända i det nya, är hastigheten. För problemen är påfallande lika varandra. Själva grundstrukturen är den samma. Hämtar stöd och finner tröst i den insikten. För snabbare går det, för varje dag som går. Men det innebär också att välkända variationer och kombinationer allt oftare återkommer. Livet lär en detta, om man bara kan göra sig öppen för det.

Glider från ämnet här känner jag, men jag tänker med Deleuze, så det får anses gå bra ändå. Blogpostens titel är ingen falsk varudeklaration, inte än i alla fall. Åter till kriget, åter till Krigsmaskinen.
Först och främst förefaller oss denna distinktion mellan det absoluta Kriget som idé och de verkliga krigen vara av största vikt, men det finns möjlighet att begagna ett annat kriterium än Clausewitz gör. Den rena idén skulle inte utgöras av den abstrakta eliminationen av motståndaren, utan av en krigsmaskin som inte har kriget som sitt syfte och som bara har en syntetiskt-potentiell eller supplementär relation till kriget.
Krigsmaskinen behöver inte kriget, dess verkan och funktion går utöver dödandet. Krigsmaskinen är ett medel som kan användas till mycket, bland annat till organisering av krigshandlingar. Det är en kraft i eget namn, som kan annekteras av stadsapparaten för att uppfylla dess (paranoida?) syften. Fast den kan också verka på andra håll, uppfylla andra mål. Ser likheter här till Nietzsches tankar om musik i Tragedins födelse, boken jag snart läst ut. Musiken är den rena kraft som strömmar genom tragedin, som ger dramat sin kraft och lyster. Musiken uppstår mellan Apollon och Dionysos, mellan territorialisering och deterritorialisering. Liksom Krigsmaskinen är det en kraft som ingen kan äga. Musiken lever sitt eget liv. Tämjas kan den, och dämmas upp, men dess kraft är ursprungligare än allt annat. Krigsmaskinen, musiken, världens inneboende vilja till makt. Kärt barn har många namn. Vad det handlar om är det som ger liv åt allt annat, det som driver förändringen. Det som erhåller momentum i mellanrummen. Skillnad som upprepas? Kanske, men det är jag inte säker på att jag kan argumentera hem. Se den tanken som ett hugskott.
På så sätt förefaller oss den nomadiska krigsmaskinen inte som hos Clausewitz vara en typ av verkligt krig bland andra, utan tvärtom utgöra Idéns adekvata innehåll, uppfinnandet av Idén med dess egna objekt och syften, dess egna rum och komposition av nomos. Likväl är det en Idé, och man måste behålla begreppet om en ren Idé även om denna krigsmaskin förverkligats av nomaderna.
En ren idé kan man aldrig nå, rena idéer kan bara studeras med ledning av konsekvenserna som går att relatera till dem. Kraften kommer från och växer ur mellanrummen. Den ger upphov till konsekvenser, men kan aldrig nås i sin rena form. Den finns där, immanent, men den kan inte nås direkt, bara i förmedlad form. Ett ting i sig, det är vad Krigsmaskinen är. Ett ting i sig som upptäcktes av nomaderna, som följer med och hämtar kraft och inspiration i det levda livet. Världen är en plats att finna sig tillrätta i för nomaden, ett rum att röra sig genom. Och den strategin, det sättet att leva öppnar upp blicken för möjligheter som överallt finns och uppstår när liv levs och förändras. Krigsmaskinen uppfans inte av nomaderna, den upptäcktes, och den användes. Nomaderna följde med och ritade på det sättet upp konturerna av Krigsmaskinen, vilket stadsapparaten upptäckte, annekterade och använde för egna syften. Tycker mig se paralleller här till Andernas indianer och deras bruk av kokablad, och västerlänningarnas förädlande av drogen. Konsekvenserna var häpnadsväckande men också farliga. En nyckfull kraft och opålitlig lierad. Som Krigsmaskinen.
Snarare är det nomaderna som förblir en abstraktion, en Idé, något reellt och inte aktuellt, och detta av flera skäl: först och främst, vilket vi redan sett, på grund av att nomadismen i sitt faktiska innehåll blandas med migrationen, de kringresande och transhumanterna, vilket inte i sig gör begreppet oklart utan introducerar ständiga blandföremål, kombinationer av rum och kompositioner vilka återverkar på krigsmaskinen.
Ständigt dessa blandfenomen, kombinationer, kompositioner. Inget är någonsin rent, allt består av blandningar. Det finns ingen kärna, bara krafter som förmeras i mellanrum. Viljan att vara vid liv, framhärdandet i den fortsatta existensen. Conatus, kanske? Inte heller det kan jag jag argumentera hem ordentligt. Bara ana mig till, men det är å andra sidan det enda vi människor kan göra, ana oss till kunskaper och insikter. All kunskap är förmedlad, ända in i tingens innersta når vi aldrig. Det enda vi kan få är kunskap om och insikt i, förståelse för, upplevelser av världen. Men inte heller dessa går att nå direkt, i all fall inte andras upplevelser. Mellanrum finns och uppstår på detta sätt överallt. Det finns mer och fler mellanrum i världen, än materia, ting och upplevande subjekt. Och det som händer mellan, det är det viktiga, det som spelar roll. Allt annat är konsekvenser av det som finns och verkar mellan.
För det andra effektuerar krigsmaskinen – till och med som rent begrepp – med nödvändighet sin syntetiska relation till kriget som ett supplement, upptäckt och utvecklat i motsats till den Statsform det handlar om att förstöra. Men samtidigt effektuerar krigsmaskinen inte detta supplementära syfte eller denna syntetiska relation utan att Staten å sin sida finner tillfälle att överta den, och finner medlen för att göra kriget till denna omvända maskins direkta syfte (därför är integrationen av nomaden i Staten en vektor som genomlöper nomadismen redan från början, alltsedan den första krigshandlingen mot Staten).
Hur man än vänder sig har man ändan bak. Så fort man fokuserar, riktar blicken mot en specifik punkt i rummet förloras allt annat ut uppmärksamheten. Djup kunskap om tillvarons enskildheter erhålls till priset av grund kunskap om helheten. Och motsvarande. Bred kunskap kan bara fås om man avstår från specialisering. Däremellan upprepar vardagen sig. Inte mycket är nytt under solen. Kriget som skulle avsluta alla kring, det andra världskriget fungerade inte som det var tänkt. Kriget lever kvar som idé. Det utkämpas på andra sätt och med andra mål, men Krigsmaskinen finns och verkar i världen. Det är en ständigt upprepad idé, som ömsom förändras i sin form, med ett innehåll som är konstant, ömsom förändras innehållsmässigt med bibehållen form. Förändringen är det enda som är konstant, Krigsmaskinen, viljan till makt, mellanrummen där kraft hämtas och förändring uppstår.

Tar helg där tror jag. Återkommer inom ett inte allt för långt tag. Trivs med att tänka kring och med hjälp av Deleuze, och Guattari. Gillar det jag hittar mellan deras tankar och mitt levda liv. En spännande upptäcktsfärd som jag är tacksam för att jag fått chansen att bege mig ut på.

1 kommentar:

Unknown sa...

Hej! Intresserar mig får några beskrivningar som jag gärna vill dela. "Jag är tacksam och vill ställa upp, men tror att jag tjänar alla som behöver mig och mina kompetenser bäst på sikt genom att ta vara på mig". En form av "insikt" som denna beskrivning ger uttryck för kan ibland kännas som om den nu är på väg att "kollektiviseras" på just intellektuellt plan - idén om människans behov, individens förmåga och bidrag till sociala villkor och förutsättningar. En "akademiker" eller ett akademiskt uppdrag i "samhällsmaskineriet" har behov av intellektuell stimulans - tankar om tankar, som "verktyg" för att förstå och "simulera" känslomässiga upplevelser och relationer, både till sig själv och sin egen inre verklighet och i relation till andra människors inre verkligheten. "jag tänker - alltså finns jag". I min värld kan jag uppleva detta som sluten hermeneutisk existens för människan. Även om just begreppet intellektuell återanvändning kan kännas tillist full i det korta perspektivet. Föreställning om hjärnans vänstra sida och logikens egenskaper och kraftfält, innebär som jag upplever det logiska frågor kan bara besvaras med logiska svar, som Durkheim uttryckte det sociala fakta kan bara förklaras med sociala fakta. Här blandas minsann inte morötter och
sagor :). Är förändringstakten snabbare eller är det så att en hermeneutisk sluten existens inte längre förmår kontrollera existensers energier som kan förstås som något mer än fysisk energi, viktig för att tillgodose grundläggande behov som tak över huvudet, mat för dagen osv. Förmågan att fokusera - utåt - en specifik punkt i rummet så att mycket annat av vår förmåga att uppmärksamma reduceras kanske inte helt och hållet kan beskäras till inramningen, Djup kunskap om specifik enskildheter erhålls till priset av grund kunskap om helheten. Helheten - med fokus inåt, inåt människans inre universa - kan kanske bidra med djupare insikt och förståelse, vilket kan speglas i "djup kunskap och förklaring. Där idén om hjärnan och logikens förmåga till kontroll och slutledning, håller samman en "yttre verklighet" oberoende av oss själva. "Intuitionen" så som jag förstår den uttryckt i din berättelse - kan inte bidra till att en ny dag innebär helt nya intryck och utmaningar. I min värld syftar inte "intuitionen" till att ge "framstegsprojektet" bidrag som nya intryck och utmaningar, kanske ett behov som visar på den intellektuella sfärens "vägs
ände". Intuition kan också förstås och beskriva "kollektivets" kompetens i form av energier och frekvenser, där frågor och svar sker i mer öppen form och tillit vilar inte på det kontrollerbara utan på känslan - intuitionen - att just nu, i det här sammanhanget, i den här situationen, tillsammans med de människor som just nu är involverade så kan det här vara "bra - rätt väg att gå". Att vara mån om sig själv till gagn för en bra relation till sig själv, men också för att bidra till gemensamma förmågor och krafter, så kan kanske begreppet "intuition" locka och öppna för ett inre sökande efter "kollektivets" erfarenheter, förståelse och vägledning. Energier och resurser som i min värld inte enbart är tillgängliga genom intellektets fokusering, utan hela människan såväl fysiska, psykiska som andliga sfär. Att släppa kontrollen, känna tillit - hur påverkar detta upplevelsen av förändring och förändringstakt, hur påverkar detta individens och kollektivets upplevelse av "välmående"? Jag vet inte just nu och min vänstra hjärnhalva reagerar med känsla av kaos och ångest, att inte veta och ha kontroll. Medan min kropp och själv - här och nu - inväntar både mig själv och omvärldens intryck och bidrag till nuet. En skön känsla denna lördagsmorgon. :) :)