Innovation och förändring. Vad krävs?

Läser i dagens GP om Maria Elmquist och hennes forskning om Innovation, och finner en rad paralleller till tankar jag varit inne på tidigare och tror på. Intressant att se hur många av tankarna som utvecklats av Deleuze och som jag här reflekterat över, i och genom hennes arbete når ut i samhället. Inte så att någon har monopol på något, men som sagt, mycket lite är nytt under solen. Tankarna som förs fram är viktiga, och användbara, bör spridas och utvecklas vidare. Det handlar om hållbarhet, och fungerar som inspiration till och i mitt projekt på temat turismutveckling i Trollhättan och Limfjorden. Tyvärr finns artikeln som jag tänkte skulle bilda utgångspunkt och samtalspartner på nätet, men jag hittar en annan intervju med henne på esbris hemsida som fungerar lika bra som underlag att tänka vidare med hjälp av.

Jag ser samma sak som Elmquist i mitt arbete med AIL, och möter samma hindrande syn och inkrökthet som identifieras genom hennes forskning. Det stärker mig i övertygelsen om att det inte är kunskap som saknas, det är förmågan att använda kunskaperna som finns som man bör jobba med. Och här finns således uppgifter att ta tag i för kulturvetaren. Det är i mellanrummen som det viktiga händer, som sagt. Ibland är det bättre att jobba med det man har, ibland måste man utveckla nya modeller och ibland räcker det att bryta vanor. Tricket är att veta vad som är vad och vad som krävs. Det svåra är många gånger att inse hur enkelt det är egentligen. Detta visar intervjuerna med Elmquist.

Storföretagen har inte tid med innovation. Tidspress, budgetstress och långa beslutsvägar. I det läget drar många storföretag in på innovationsskapande aktiviteter. Därmed skjuter de sig själva i foten, anser teknologie doktor Maria Elmquist.

Alla vet att innovationer är avgörande, men man har inte förmågan att bygga klimat som verkligen genererar innovationer. Här behövs både psykologisk kompetens och kulturvetenskaplig kunskap för att bryta invanda mönster, identifiera maktordningar och sprida insikt om vad som verkligen krävs. Och det är sällan det man tror, om man utgår från historien. Innovation handlar om framtiden, om det som ännu inte finns, om det otänkta. Risken är stor att man misslyckas när man jobbar med innovationer. Det finns ingen väg runt detta, och förklaringen finns här.

I många företag kolliderar det kreativa arbetet med kraven på att jobba kostnadseffektivt. Problematiken intresserar Maria Elmquist som har lagt fram sin avhandling Enabling Innovation: Exploring the prerequisites for innovative concepts in R&D vid Chalmers tekniska högskola. Hon har tittat närmare på innovationsarbetet inom fordons- respektive läkemedelsindustrin.  

- Min doktorandbana började när jag fick möjlighet att under sju månader följa en grupp kvinnor som tog fram en helt ny konceptbil på Volvo, berättar Elmquist. 

- Bilen fick extremt mycket positiv uppmärksamhet i medierna, och det verkade som att den skulle kunna spela en viktig roll för företaget. Men i stället fann jag att det uppstod många problem när idéer från konceptbilen skulle tas upp av organisationen. 

Maria Elmquist konstaterar att många chefer gärna vill framhålla att deras avdelningar jobbar med innovation. Ändå saknar de flesta organisationer incitament för sådana projekt. Strukturerna bygger på riskreducering. Man är rädd för det okända och gynnar lösningar som liknar de man redan använder sig av. Dessutom kan människor på ledande positioner känna sig hotade av nya kunskapsområden.

I en allt mer tids-, ekonomi- och framgångspressad värld bygger man strukturer som hindrar framväxt av det som krävs för att man ska överleva på sikt. Dagens företag tvingar sin själva till ett slags tunnelseende som är förödande för utvecklandet av nya idéer och ny-tänkande. Det svåra är att se och inse detta, vilket är egensaker som ligger djupt inbäddade i kulturen och därmed blir osynliga för alla utom den som lärt sig att leta efter problemen där, i kulturen. I det som tas fullkomligt för givet.

- Egentligen tror jag att det går tillbaka till grundläggande mänskliga egenskaper. Det är ganska normalt att känna sig hotad av det som är nytt, men för ett företag är det livsviktigt att se möjligheter och ta till sig ny kunskap.

Det svåra är att se enkelheten, att inte krångla till det. Men det är svårt att lansera det som en lösning, och det kräver hårt enträget arbete och tålamod, samt kollektivt överseende med misslyckande. Ibland måste man till och med bejaka misslyckanden, för att de visar att man är inne och jobbar med frågor och områden som är nya, att man befinner sig i det laglösa land som ännu inte kartlagts, varifrån innovationerna hämtas, medvetet eller av slump. Hur kan man tänka och göra då?

Elmquists recept är skapa innovativa arenor. Steg ett är att skaka av sig gamla vanföreställningar om kunskap och innovation. En vanlig sådan är att all kunskap som behövs redan finns inom organisationens väggar. Med det synsättet bygger man bara vidare på den befintliga kunskapsbasen och har svårt att se potentialen i nya teknologier.

Självgodheten som växer i framgångsrika organisationer, arrogansen som lätt häftar vid den och dem som lyckats, den är innovationernas största hinder. Tänker på alla företag som gått under för att de hållit fast vid sina framgångsstrategier allt för länge, just för att de var framgångsrika, och därför missat att inse vikten av att förstå och förhålla sig till en föränderlig omgivning. Det finns väldigt många sådana moment 22 i kulturen. Det är inte ett problem, det är förutsättningen för kollektivt liv. Och den insikten finns inom och utvecklas av, kulturvetenskapen. Det handlar om att inse att det finns inga enkla lösningar, och om att förstå och arrangera för uppbrytande av maktordningarna som följer som ett brev på posten av framgång. Kanske ska man göra sig av med de mest framgångsrika cheferna, när de nått framgångar? Man kan ge dem nya uppdrag, som de kan ägna sig åt i trygg förvissning om att deras anställning inte är hotad. Bättre det än att dela ut feta bonusar och låta dem vara kvar i ledande ställning. Kostnaderna för ett havererat storföretag är enorma, och därför är det bättre att bryta upp mönster än att hålla fast vid dem. För det vet vi, att förändring är den enda konstanten i världen, samhället och kulturen.

En annan vanföreställning är att se idéer som något som flyger förbi därute. Innovationsarbetet skulle därmed bestå i att identifiera och fånga ett antal bra idéer. Problemet är bara att man inte är ensam om den strategin. De ”färdiga lösningar” som finns tillgängliga behöver heller inte stämma överens med kundens behov utan kan behöva utvecklas vidare.

Problemet som jag ser här, med detta tänkande, är att man bara söker efter sådant som visat sig fungera. Man säger sig leta förutsättningslöst, men man letar bara efter färdiga och redan utvecklade idéer, efter sådant som redan visat sig fungera. Och det gör att man bara ser det man redan på förhand visste fanns. Och det är inte vad innovationer handlar om. Flyktlinjer finns överallt, och dem kan man bara fånga i flykten, där de uppstår, när de uppstår. Det gäller helt enkelt att vara på plats, med ett öppet sinne när det sker. Lite som att sitta på pass under älgjakten. Framgång kan aldrig garanteras, men för att lyckas krävs att man har vad som krävs när tillfället uppenbarar sig. Tålamod är en dygd, och överseende med att man kanske får lomma hem tomhänt.

Fast liknelsen med älgjakten haltar ändå, för om det handlar om innovationer måste man så klart vara på det klara med vad som är uppdragets kärna. Är det att skaffa ett på förhand definierat byte, eller är det att föra hem mat till bordet? Om det är det senare måste man vara mycket mer öppen, man kan hopas på en älg, men ett rådjur eller några kaniner kanske kan fungera lika bra. Och det är bättre med något, än inget. Alla problem har olika lösningar, och det missar man konsekvent i alla företag och kulturer. Detta måste man inse om man ska kunna jobba med innovationer och förändring. Man måste inse att det inte går att bestämma något på förhand, att det är öppenhet för allt, precis allt som är nyckeln till framgång.  

Maria Elmquist menar att företagets ledning måste ta ett långsiktigt ansvar för innovativiteten. Den måste reflektera kring kunskapsbasen och stärka kapaciteten att både generera och absorbera kunskap. 

- Många organisationer upplevs som skruvstäd som dras åt mer och mer. De anställda måste också få utlopp för sina idéer någonstans!

Ju mer fokus på ekonomi, på kort sikt, desto mindre utrymme för innovation. Ju mer an önskar och kämpar för att få, desto mindre blir chansen att man hittar det man är beroende av. Det krävs marginaler, och man måste låta medarbetare misslyckas. Det kostar pengar och det finns inga garantier. Liksom livet i sig måste man förstå och ta till sig dessa fundamentala fakta. Liv kräver liksom kultur och fruktbara innovationsklimat, en hel uppsättning olika saker och förutsättningar. Aldrig en lösning, en enda sak, det eller den viktigaste. Innovationer uppstår i mellanrum, mellan olika aktörer och skapas av, i och genom komplexa samband. Aldrig där man tror, bara där förhållandena är de rätta. Fast vad som krävs går aldrig att veta exakt på förhand, för då skulle det inte handla om innovationer utan om något annat. Och att se och förstå den skillnaden är det svåra.

För att skapa ett klimat som främjar innovation och ny-tänkande krävs annorlunda kompetenser än dem som används idag. Kulturvetenskapliga kompetenser, om ni frågar mig. Förmåga att hantera komplexitet, kompetens att leva med osäkerhet och insikt om vad som krävs för att se det invanda på nya sätt. Kulturvetenskapens nytta finns där i det dunkla, den är indirekt och går inte att räkna på. Därför krävs heller inga stora investeringar, utan egentligen bara lite tålamod och tid för eftertanke och förståelse för vikten av inkännande lyssnande. Enkelt, men just därför svårt.

Innovationer kan bara främjas om man bryter mönster. Därför kan man per definition inte göra som man har gjort. Paradoxalt nog riskerar innovationer som leder till framgång att bli sin egen undergång. Det handlar om att förstå förändring, om att öka medvetenheten om att allt förändras och att förändring aldrig går att styra, bara förstå förutsättningarna för. Återigen ett exempel på kulturvetenskapens egenart, för vi jobbar med sådana problem hela tiden. Kulturvetarens arbete går ut på att identifiera paradoxer, om att upplösa problem och om att skapa förutsättningar för ett gott liv, för så många som möjligt. Kulturvetenskap handlar inte om att skapa modeller, eller om att samla på sig evidens för eller mot något. Kulturvetenskap handlar om att förstå förändring och om att se möjligheter i vardagens myller och den komplexitet som levt liv ger upphov till och som man måste hantera för att klara sig genom vardagen och livet.

Kulturvetenskap har vad som krävs för att börja arbeta med innovationer. Det märker jag när jag läser om Elmquist och hennes forskning. Det gör mig glad, och tacksam, och ger mod och styrka inför arbetet med att främja hållbar tillväxt. När jag läser vad hon svarar på frågan från GPs reporter om vad det är som bromsar innovation, då inser jag hur viktigt mitt ämne är, för där finns verktygen att hantera problemen som beskrivs i följande ord om hur det ser ut på många företag och i samhället idag.

Man vill kunna planera i förväg exakt vad som ska göras, hur lång tid det tar och hur många personer som behövs. Men innovation handlar om att man inte vet, utan tar fram ny kunskap. Ett annat problem är att chefer ofta har tagit sig upp till sina positioner genom att vara duktiga på företagets ursprungliga kompetensområden. De värnar så klart om det område där de själva är experter, vilket hindrar utveckling. I dag finns det dessutom mindre tid att arbeta med innovation, när allt ska tidsrapporteras och varje timme ska användas till ett bestämt projekt. Förr hade man inte sådan himla kontroll på vad de anställa gjorde.

Här finns nycken till problemens lösning. Här finner jag alla innovationers moder; i ökade marginaler, mer tålamod, större överseende med misstag och i insikten om att man bara kan få om man ger, att kontroll över förändrigsprocesser bara kan uppnås genom att släppa kontrollen. Arbete med sådana saker, kompetens att hantera sådana processer och kunskap om vad som krävs och kan vara användbart för att främja innovation, det finns inom kulturvenskapen.

Därför är det med spänning och tillförsikt jag kastar mig ut i mitt projekt. Marifus. Med fokus på hållbar tillväxt inom turismnäringen runt Trollhättekanal och Limfjorden. Jag vet att jag har vad som krävs, och att det inte finns några garantier. Det är allt som behövs för att påbörja en innovationsprocess, sedan är det bara att resa med och att göra det bästa av situationen.