Dagens Nietzsche (2012-10-22)

Redan de gamla grekerna. Vem har inte hört det uttrycket, eller tänkt den tanken. Men är den relevant och anses de kloka för att det var det, eller för att de utgår vår måttstock för klokskap? Och vilka av de gamla grekerna menar vi var kloka? Platon/Sokrates, är det där allt börjar? Eller började det innan dessa båda figurer trädde in på scenen? Nietzsche har sin uppfattning klar för sig. Filosofin som fanns innan Sokrates är värd mycket mer uppskattning än den vanligtvis får. Den är ingen förhistoria, utan en intellektuell kraft i sig själv. En bortglömd kraft, som vi bör upptäcka och ta hjälp av.

Nietzsche menar till och med att något dör när Sokrates och Platon sätter ner foten. Filosofi blev då en exakt vetenskap, och som sådan har den otvetydigt firat jättelika triumfer. Nietzsche börjar sitt resonemang med att påpeka det, att han inte är kritisk, men att det finns tankar och verktyg för att förstå levt liv som undervärderats och därför inte kommit till användning på det sätt som de skulle kunnat, om inte Platon och Aristoteles röster så fullkomligt tagit överhanden. Och poängen med filosofin som utarbetades innan giganternas inträde på scenen är att den utgår från levt liv. Tankarna är inte systematiska, utan mer ett slags verktyg att förstå komplexitet med hjälp av. Om Platon förklarar, så förstår Thales, Anaximander och de andra, som kom före. Och sedan dess har förklaringen ansetts finare än förståelsen. Beklagligt nog, för levt liv är komplext och kan aldrig förklaras. Liv kan bara levas.

Skall omgående erkänna att ovanstående är mina tankar, byggda på lösan sand. Jag har själv inte studerat klassikerna, utan lutar mig tungt mot min egen läsning av Nietzsche. Och det menar jag att man kan göra, ja att man bör göra. För det är viktigare att driva ett eget och transparent resonemang, än att lita blint på auktoriteter. Fler borde göra så, samtidigt som fler borde granska varandras uttalanden och försanthållanden mer. Expertsamhället som växer fram är farligt, för det förvägrar alla ett vida spritt skydd mot tillvarons komplexitet. Det skyddet utgår mer från förståelse, än från förklaring.

Om detta skriver den alltid lika kloke, och förståelseinriktade krönikören på SvD, Andreas Cervekna, mycket klokt i söndagens tidning. Jag citerar, och uppmanar läsaren att lägga märke till relationen mellan kartan och verkligheten samt experterna och konsekvenserna av att allmänheten litar på dem:

Nyligen skrev Andrew Haldane på den brittiska centralbanken Bank of England en artikel med rubriken: Vad har ekonomerna någonsin gjort för oss? Han konstaterar att stora delar av ekonomkåren någon gång på 1990-talet tycks ha smittats av ett mystiskt virus som orsakade både allvarliga synskador och svår minnesförlust. Som alla farliga virus har även detta ett krångligt namn: DSGE, på svenska dynamisk stokastisk allmän jämviktsmodell. För att göra en lång historia kort innebar det alltmer frekventa användandet av dessa modeller att ekonomerna blev mindre intresserade av verkligheten och mer fascinerade av matematiska samband. Ungefär som ensambarn som hellre stannar kvar i pojkrummet och bygger låtsasvärldar i mekano än går på tonårsdisco.

Det finns en uppenbar risk att missa den så kallade helhetsbilden.

Enligt Andrew Haldane valde ekonomerna att i sina modeller mer eller mindre strunta i företeelser som banker, finansmarknader och pengar. Som av en händelse följdes detta av den största skuldexplosionen i mänsklighetens historia.

Den svenske professorn Lars Jonung har beskrivit de tongivande nationalekonomernas sätt att se på marknaderna som en vacker väder-teori, där solen alltid förväntas skina från en klarblå himmel. Denna evigt sommarljumma modellvärld omfamnades av både centralbankschefer och övervakande myndigheter.

Relationen mellan Andreas Cervenka, och ekonomerna liknar relationen som Nietzsche målar upp och reflekterar kring, mellan försokratikerna och Platon. Cervenka pekar på förståelse och riktar uppmärksamheten mot det liv som levs, liksom försokratikerna. Platon bygger modeller. Ingen tvekan om att båda ansatserna behövs, men utan en bred allmänhet med en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande är filosofin värdelös, oavsett hur den ser ut och vilka utgångspunkter den än vilar på. Det handlar inte om att nå konsensus, eller om att hitta den bäste eller klokaste tänkaren, det handlar om vikten av att försöka förstå den värld vi lever och verkar i tillsammans. Och där har vi mycket att lära av de äldsta grekiska tänkarna. Nietzsche skriver:

Thales visade på behovet att förenkla mångfaldens rike och degradera det till den blotta växten eller förklädnaden av den denna existerande kvaliteten, vattnet.

Thales söker det yttersta svaret. Han identifierar den punkt varifrån allt utgår. Han driver filosofin till sin spets, och jobbar sig vidare därifrån. Det är en tanke som pekar i riktning: Förklaring, även om han inte riktigt är där. För Thales är det mer en tankelek, en hypotes som används som ett verktyg. Makten över vetandet har ännu inte utvecklats. Den kommer med Platon, och däremellan har vi Sokrates som ett slags mellanfigur, som fick plikta med sitt liv. Det är en viktig poäng med försokratikerna, att de saknar anspråken på makt. De förklarar inte, de försöker förstå. Vi som lever här och nu, i dag, behöver återknyta kontakten med den lite mer ödmjuka inställningen. Annars finns en uppenbar fara att vi spränger vår värld inifrån och av egen kraft. Låt oss därför återvända till den grekiska filosofin under den tragiska tidsåldern.

Anaximander går två steg längre. Han frågar sig för det första: Hur är då denna mångfald möjlig om det nu finns en evig enhet? och finner svaret i den självförtärande och självförenklande karaktären av denna mångfald.

Är inte detta vad ekonomerna och andra vetenskapsutövare som hävdar att det går att fullt ut förklara levt, kollektivt liv? Förnekar man inte mångfalden och komplexiteten när man är mer intresserad av modellerna än av verkligheten? Det finns en fara här, som Anaximander kan hjälp oss att förstå och sedan ta oss ur. Han kommer i sitt tänkande till slutsatsen att mångfalden bara är möjlig genom att förnekas (fast i min tolkning handlar det om att sätta parentes om den obegripliga komplexiteten, för att inte bli tokig av grubbel).

Dess existens blir till ett moraliskt fenomen för honom; den är inte rättfärdigad, utan sonar ständigt sin existens genom undergång. Men sedan stöter han på frågan: Varför har inte allt som blivit till gått under för länge sedan, då ju redan en evighet av tid har förlupit? Varifrån kommer tillblivelsens ständigt förnyade ström?

Vad är livets ursprung, och var slutar Universum? Eviga frågor som inte har några svar, därför att ingen var där när allt började, och ingen kommer att vara kvar när allt är slut. Det är bara att acceptera, och att koncentrera sig på det här och nu som vi lever i och blir till, kollektivt, genom. Han löser inte problemet, han upplöser frågan. Vissa saker är helt enkelt inte meningsfulla att reflektera över, av moraliska skäl. För det tar fokus från det som är viktigast, egentligen. Anaximander förstod det som fler borde göra sig medvetna om, att kartor är bra, men de kan aldrig vara viktigare än den terräng man lever och verkar i. Det är så jag läser detta stycke, som fortsätter.

Han ser bara en mystisk möjlighet att rädda sig undan denna fråga: Den eviga tillblivelsen kan endast ha sitt ursprung i det eviga varat; betingelserna för avfall från detta vara till en tillblivelse i orättfärdighet är alltid desamma, tingen har nu en gång en sådan konstellation att det inte går att se något slut på de enskilda varelsernas utträde ur "det obestämdas" sköte.

Den eviga återkomsten av det samma, är detta frön till den tanken, som Nietzsche tar upp senare i sitt tänkande? Ingen aning, men det är inte omöjligt. Vad är hönan och vad är ägget? En klassisk fråga, som per definition inte går att lösa, det är en fråga som bara kan och som måste upplösas. Om man vill förstå det levda liv som är det enda vi människor har. Från jord är vi komna, och jord skall vi åter bli. Det är det som finns däremellan som är det enda vi har, det enda som spelar någon roll. Och detta något kan bara förstås, det kan aldrig förklaras.

Här gjorde Anaximander halt, det vill säga dröjde sig kvar i den eviga skugga som låg som väldiga spöken över bergen i en sådan världsbetraktelse.

Vad annat finns att göra, om man tänker rätt på saken? Vi borde också göra halt. Vi borde reflektera lite mer över det som är här och det som är nu. Vårt gemensamt levda liv, och konsekvenserna av den kultur vi skapar genom att bara vara.

Ju mer man ville närma sig problemet hur det bestämda genom avfall kunde uppstå ur det obestämda, det timliga ur det eviga, det orättfärdiga ur det rättfärdiga, desto djupare blev natten.

Det man vinner i precision, det förlorar man i användbarhet. Bara kartor är exakta och det är endast i modellernas värd som ekvationerna går jämnt ut. Förstår vi bara det har vi kommit en bra bit på väg mot en mer hållbar syn på kunskap och på vår egen roll i världens tillblivelseprocess. Kartan eller terrängen, vad är viktigast? Det avgör vi, på gott och ont. Och vi får leva med konsekvenserna!