Tårarnas kraft, tragedins återfödelse och kulturvetenskapens nytta

Torka aldrig tårar utan handskar, igår på TV. Filmatiseringen av Jonas Gardells bok. Gripande, tänkvärt och tragiskt. Om min uppväxt, men inte om min värld. Vad som beskrivs är en parallell verklighet. Samma tid, samma referenser. Men en helt annan verklighet. En verklighet där lust och glädje riskerade att leda till döden. Ledde till döden, för många. Jag var där, fast ändå inte. Inte på det sättet. Kunde inte släppa berättelsen igår kväll. Drömde om den i natt. Läser vidare om den på SvD idag. Den trängde och tränger sig fortfarande på, tar sig innanför huden. Väcker minnen till liv.

Texter, bilder, konst kan ha den verkan. Kan ta sig in och kan påverka. Vissa konstuttryck är laddade med agens som att tränga genom bruset. Inte alla konstverk, dock. Bara speciella konstverk. Konstverk som är tillräckligt klara och strukturerade för att ha en ritning, men som ändå innehåller dissonans och inslag av kaos, vilket ger liv. Samma gäller vetenskapen. Tidigare på dagen igår läste jag ut Nietzsches Tragedins födelse, som också mobiliserat, såväl tankar som känslor. Nietzsche ser Apollon som den konstgud som står för ordning och stringens, klarhet. Lite som naturvetenskapen. Dionysisk står för hänförelse, kaos och upplösning, och kan sägas var kulturvetenskapens husgud. Båda behövs för att skänka konstverket liv och för att göra det intressant, och för att ge vetenskapen mening. Det är i mellanrummen, interaktionen, utbytet av tankar och erfarenheter, som viktiga insikter och visioner växer fram. Ömsesidigt tillblivelse, det är förutsättningen för liv och mening.

Ser en rad paralleller här, mellan TV-serien och Nietzsches bok. Ett resultat av slumpen att de båda sammanföll i tid för mig, att jag fick dem serverade för mig samtidigt. Båda befruktar varandra. Fördjupar upplevelsen av respektive uttryck. Tragedin, den klassiska och den under 1800-talet pånyttfödda, uppvisade balans mellan dessa båda egenskaper, skriver Nietzsche. Mellan Apollinisk ordning och Dionysisk kaos finns livet, och det är helheten, sammanhanget som bygger tragedin. Arrangemanget i hela sin vidd och komplexitet som ger tragedin sin unika, renande verkan. Balansen mellan delarna gör upplevelsen stark, ingen enskild aspekt. Helheten är det som agerar, i tragedin liksom i livet och vetenskapen.

Igår på TV upplevde jag detta, intensivt. Ett svunnet årtionde, utstötta individer, förbjuden kärlek, lust och fördömande. Harmoni och dissonans, förpackat inom en välbekant ram. Hot och löften, sammanflätade med vardaglig tristess. Resultatet var tankeväckande. Renande för själen, livgivande för oss som överlevde. Viktigt! Liksom en klassisk tragedi. En dokumentär, om samma tid, samma människor, samma sjukdom, samma konsekvenser, hade aldrig mobiliserat på det sättet, hade inte tagit sig in under huden som TV-dramat gjorde. Nietzsche skriver.

I motsats till alla dem som bemödar sig om att härleda konstarterna ur en enda princip, en enda livgivande källa, nödvändig för varje konstverk, fäster jag blicken vid grekernas båda konstnärliga gudomar, Apollon och Dionysos, och finner dem levande och åskådliga representanter för två konstvärldar, olika till sina djupaste naturer och sina högsta syften. Apollon är för mig en förklarande genius för principium individuationis, som ensam kan ge en verklig frigörelse i skenet: medan Dionysos mystiska jubelrop spränger individuationens fängelse; varefter vägen ligger öppen till varats mödrar och tingens innersta kärna.

Rent avbildande konst och vetenskap kan vara vacker, informativ och exakt. Men den tillför inget utöver det som redan det avbildade infört i världen. Apollinisk konst, men också vetenskap (läs Royal Science, vilket är en referens till Deleuze. Det man får Nobelpris i), har den verkan på åskådaren/åhöraren. Man häpnar inför den avbildande konstnärens och akademikerns skicklighet. Underdånigt faller man på knä i beundran inför auktoriteten som excellerar. Berörs gör man dock inte, inte på djupet.

Tillför man till brygden, och det gäller lika för vetenskap och konst, ett moment av Dionysisk dissonans och livgivande kaos, händer något. Då mobiliserar verket agens. Då sätts processer igång. Processer som kan röra sig långt utanför det ursprungliga sammanhanget och påverka andra aktörer på andra platser. Dionysos spränger individuationens fängelse och öppnar upp vägar till ny kunskap och fördjupade upplevelser. Nomadologisk vetenskap fungerar på det sättet. Kulturvetenskapen som jag jobbar med och försöker utveckla har detta samspel som ledstjärna. Den är inte ett alternativ, utan ett komplement till naturvetenskapen.

Nobelpriset kan bara delas ut till enskilda, och till naturvetare. Fast man vet att kunskap alltid är resultatet av samarbete, av samverkan. Kanske en konsekvens av kravet på stringens och exakthet, strävan efter att identifiera det ögonblick då upptäckten gjordes. Viljan att koka ner insikten till sina minsta beståndsdelar. Den tar död på upptäckarglädjen. Ser det som ett djupt problem, och oroas när sådana tankar förs fram i den ständiga debatten om skolan. Kunskap kan aldrig beställas fram, vetenskap och utbildning kan inte effektiviseras. Det är processer som måste få ta sin tid.

Låter tankarna vandra, bjuder in Dionysos i processen. Ska snart på möte, men än finns det tid. Tänker på gårdagens Under Strecket, om filmatiseringar av böcker. Finns paralleller här även till den artikeln, och filmens värld. Carl-Johan Malmberg skriver.

Bara några få svenska filmare använder i dag filmen för att uttrycka något som bara är möjligt på film. Roy Andersson, Marie-Louise Ekman, Ruben Östlund och Jesper Ganslandt är några av dessa få, filmare som kämpar i ett underläge i en inhemsk och internationell filmkultur som sedan länge premierar genrefilmens stereotypier eller den mekaniska överföringen av (originell) roman till (föga originell) film. Filmer görs som förbrukningsartiklar. Polariseringen mellan konstfilmer (en vikande minoritet) och underhållningsfilmer (en ökande majoritet) blir allt större.

Det är som sagt i mötet mellan som det intressanta, det (utan att närmare precisera vad det är, för det går inte) som mobiliserar uppstår. Var står vi idag, och vart är vi på väg? Malmbergs föraningar är tänkvärda.

Samtliga mina uppräknade filmer kännetecknas av en tro på filmen som något vida mer än industriprodukt, förströelse, bruksting och kommers. Och inte minst viktigt: för sin tillkomst förutsatte de tron på en individuell konstnär, regissören bakom filmen, ett auteur-tänkande som i det internationella perspektivet sedan ett par, tre decennier alltmer marginaliserats. I det svenska filmlivet är ett sådant tänkande numera praktiskt taget obefintligt.

När jag för snart ett kvartssekel sedan i Bonniers Litterära Magasin såg ett oroande förfallstecken i den svenska biograffilmens fantasilösa romanfixering tänkte jag mig svensk filmbransch som på väg mot ”ett Hollywood i kortbyxor”. Att Filminstitutet nyss utsåg Lasse Hallströms Lars Kepler-filmatisering ”Hypnotisören” till svenskt Oscarsbidag är – även om Oscarsutdelningen i filmkonstnärligt hänseende är en pseudohändelse – tecknet på att vi är där nu.

Kultur(vetenskap) behövs för att ge liv åt världen. Vetenskap och konst, som öppnats upp med hjälp av musik eller dissonans. Kunskap i sammanhang. Det är vad som krävs för att förstå levt liv, komplexa helheter och tillvarons paradoxer.

Läser att det faktiskt kommer en dokumentär om AIDS på TV, lite senare här i oktober. Tillsammans kanske man kan se den och Gardells TV-serie som en helhet, som ger både fördjupning och förståelse. Levt liv är alldeles för rikt och viktigt för att överlåtas enbart till vetenskapen. Kunskap, konst och levt liv är allt för viktig för att trängas in i en rigid form.