Dagens Nietzsche, om visioner och en annan syn på kunskap

Herakleitos, skådad genom Nitetzsches blick och blixtrande intellekt talar över århundradena. Här finns saker att lära, insikter att göra, erfarenheter att begagna sig av, konstruktiva möjligheter att utnyttja. Hittar till exempel några förlösande meningar om sanningen om kultur, i följande citat.

Hans ryktbarhet angår människorna, inte honom; mänsklighetens odödlighet behöver honom, inte han människan Herakleitos odödlighet. Det som han skådade, läran om lagen i blivandet och om leken i nödvändigheten, måste från och med nu skådas för evigt: han har lyft upp förlåten till detta det största skådespelet.

Genom att varje ord av Herakleitos uttrycker sanningens stolthet och majestät, men en sanning fattad i intuitioner och inte uppnådd genom att klättra uppför logikens stege, genom att han i en sibyllisk hänryckning skådar men inte spejar, inser men inte räknar, har han en motbild i den samtide Parmenides, som likaledes är en sanningens profet, men så att säga formad av is och inte av eld och omgiven av ett kallt och stickande ljus.

Lagen om blivandet och leken i nödvändigheten, det är en vackert uttryckt tanke. Den fångar på ett lysande sätt humanioras syn på kunskap, om sitt undersökningsobjekt. Lagbundenhet finns men den är i rörelse, och ett moment av överraskning måste man räkna med. En strid ström av slumpvis utkastade möjligheter, i en föränderlig struktur, det är vad som frambringar världen så som vi människor känner den. Darwin hade inte kunnat uttrycka det vackrare. Ett slags evolutionär process, det är i alla fall vad jag finner i citatet. Ett lagbundet blivande, reglerat av slumpen. Biologi och kultur är två sidor av samma sak. Och människan är till 100 procent kultur, samtidigt som hen är till 100 procent är biologi, och var det ena börjar och det andra slutar, eller snarare vilket av egenskaperna som är relevant bestäms av sammanhanget.

Förstår man detta, att det är så som människornas värld fungerar och blir till, då förstår man vikten av ett annat vetande, en annan syn på kunskap. En kulturvetenskaplig sanning går inte att nå med hjälp av ren logik, går inte att räkna på. Sanningen om kulturella fenomen kan undersökas, men målet är inte ren upplyst och försvarbar klarhet utan fördjupad intuitiv förståelse.

Det är måndag morgon. Försöker hitta fram till och in i ett slags jobbläge. Svårt efter fredagens urladdning uppe i norr. Alltid svårt att ladda om efter att man genomfört något man haft hängande över sig länge. Står här och stampar. Det går trögt. Men det går måste gå. Tar hjälp av inspirerande texter, som det finns av i överflöd, om man bara vet var man ska leta. Nietzsche ovan ger mig tron tillbaka på kunskapen, men varför har han inte fått större genomslag? Hans klokskap, varför har den inte tagits upp och påverkat samhället och kulturen mer? Hittar ett förslag på svar på SvD, i en Under Strecket från förra veckan.

Också i vår egen förmodat rationella tid blomstrar marknaden för föryngringspreparat, kristallterapi, astrologi och mindfulness. Futurologer och andra orakel profiterar på våra förhoppningar om att framtiden på något sätt är förutbestämd, och att det bara gäller att hitta metoder effektiva nog för att uppenbara den.

Är detta svaret på varför uppenbart kloka tänkare inte vinner större genomslag? Beror det på att människan i grunden är lat i tanke och handling, att man ständigt och konsekvent väljer enkla lösningar framför lösningar som faktiskt fungerar? Sten Niklasson skriver vidare.

Åtskilliga psykologer har funderat över varför människor inte bara låter sig luras av andra utan också bedrar sig själva. Hur kan det med andra ord komma sig att folk betraktar sig själva som skickliga bilförare, talangfulla älskare och lysande kockar, när verkligheten är en patetisk parad av buckliga fordon, besvikna kärlekspartners och platta suffléer? Ett svar är att en dos självbedrägeri får oss att klara livet. För att citera Daniel Gilbert vid Harvard: ”Om vi skulle uppleva världen precis som den är, skulle vi bli alltför deprimerade för att komma ur sängen på morgonen.”

Kanske är det så, att vi inte vill veta? Gott så, om detta vore en allmänt accepterad sanning. Tyvärr verkar det som om vi kollektivt vill veta, men inte det vi behöver, utan det vi önskar. Världen, människornas värld, kultur, som den verkligen är, tror vi är beräkningsbar och möjligt att förstå in i minsta detalj. Men i själva verket är den mångfacetterad, komplex och styrd av slump. Framtiden är oförutsägbar och därför öppen. Kanske tror vi bara att världen och verkligheten är deprimerande? Kanske är det precis tvärt om, att det är vår syn på kunskap som är deprimerande och hämmande? Kanske borde vi lyssna mer på tänkare som Nietzsche och Herakleitos, på deras förslag till definition av sanning, istället för fysikens och Royal science själlösa svar på frågan om vad livet och verkligheten egentligen är.

Tron på att det finns en absolut sanning som går att nå med hjälp av logik och mattematik leder oss rakt i armarna på oärliga charlataner som profiterar på vår vilja att veta det som inte går att veta, och som med glädje plockar av oss våra pengar för att ge oss det vi vill ha, men inte det vi behöver. Vetenskapen, naturvetenskapen är det inget fel på, men tron på att sanningen finns och att den är evig leder oss fel. Åtminstone i frågor som rör levt liv, humanioras område. Där behövs en annan syn på sanning. En mer intuitiv syn. En öppen och sökande inställning till kunskap, och mer av kritiskt tänkande. Herakleitos och Nietzsche, kom tillbaka, allt är förlåtet!

Visioner, det är vad vi behöver. Visioner som revideras med jämna mellanrum. Inte mål som processäkras och följs upp. Visioner som skapas inom ramen för samtal. Visioner som stöts och blöts, mellan människor i vardagen. Och, vilket är lika viktigt, en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande. Kommer det eller detta beslut att närma oss eller fjärma oss från visionen? Och rör vi oss i riktning mot, eller från visionen? I en sådan värld göre sig inga kvacksalvare besvär, men gärna drömmare. Bara man inte reser anspråk på att sitta inne med den definitiva sanningen, för det är det enda vi vet, att den existerar inte.

Bara i en värld där man tror på en evig sanning går det att bli lurad, en Nietzsches värd är det utgångspunkten och därför måste vi dels vara vaksamma, dels lita på varandra. För ingen utifrån kommande kraft kommer till vår räddning. En värld utan bestående och eviga världen, givna oss av en Gud, är en värld där vi måste skapa våra egna världen. Och det är detta vi gjort sedan tidernas begynnelse, det är bara det att vi inte vetat att så varit fallet. Men Herakleitos visste, och Nietzsche hjälper oss inse det.

Därmed är den akademiska delen av veckan officiellt invigd. Upp till kamp, för visioner och en bättre och mer användbar syn på kunskap. Det får bli veckans motto!