Kontroll och censur, samt en liten strimma hopp

Dagens DN. Hittar en artikel där om Google, som oavsiktligt (man skyller sina logaritmer, och på slumpen) kopplat samman Mitt Romney med sökordet "completly wrong". Gör man en bildsökning på de orden, då kommer det tydligen upp bilder på presidentkandidaten, vilket för övrigt drabbat Frankrikes förre president och även andra. Inte så himla upprörande kanske man kan tycka. Fast då bör man tänka om. Detta är bara ett av otaliga andra sätt som vi människor kontrolleras på. Inte av någon hemlig polis eller så (fast det har jag så klart inga belägg för), och det är heller inte den typen av kontroll jag tänkte skriva om.

Google har makt över vad vi hittar på nätet när vi söker information. Det är inte vilken makt som helst, och det spelar ingen roll hur goda man anser sig vara eller faktiskt är. Det har ingenting med saken att göra. Faran ligger i att ett företag i princip har monopol på sökvägarna på nätet. Google kontrollerar snart sagt alla, på olika sätt, medvetet lika mycket som omedvetet (från båda parter). All medveten kontroll och censur är enkel att fördöma och att lyfta fram och diskutera, det är egentligen oproblematiskt. Men den dolda kontrollen, den kontroll ingen ser som kontroll, med den är det värre. Och den kontrollen är viktig att medvetandegöra, för det är enda sättet att hantera den. Utrota den är omöjligt!

Kontrollen jag har i åtanke och vill uppmärksamma här går inte att komma förbi. Det är en aspekt av kultur som allt för ofta tappas bort, vilket är synd, för det ger sken av att det skulle gå att skapa perfekta system. Kvalitetssäkring, eller det är nog egentligen målsäkring jag har i åtanke, invaggar oss alla i en falsk trygghet. Samma gäller kontrollen, som kan sägas gränsa till censur, vilket var ämnet för Under Strecket tidigare i veckan. Gränsen mellan ansvar och censur är hårfin menar Torbjörn Elensky, och det är en viktig insikt även ifråga om kontroll.

För att förstå begreppet ”censur” menar jag att vi måste ta några steg tillbaka. Censur är inte enbart sovjetisk fingranskning av ironiska vändningar eller nazistiska bokbål. Det finns många subtilare varianter av censur, som inte direkt är så lätta att identifiera, men som fyller den enkla, grundläggande censurfunktionen att de gör vissa verk mera svårtillgängliga för den stora allmänheten.  

Ett exempel på hur modern censur kan fungera i en diktatur ger Kuba. Där finns en helt annan öppenhet i dag än för några decennier sedan. Tidigare förbjudna författare som Jorge Luis Borges är numera utgivna i kubanska utgåvor, medan det ännu är svårare för den kubanska exilens mästare. Varken Reinaldo Arenas eller Guillermo Cabrera Infante finns ännu utgivna där, såvitt jag vet, men det går att läsa om dem i litterära tidskrifter. Kulturen är inte lika filtrerad som tidigare, men den kan göras svåråtkomlig på andra sätt. Vissa böcker trycks, visas upp på bokmässor och ”försvinner” sedan i princip ur cirkulationen.

Inget som rör kultur är eller kan någonsin vara självklart eller entydigt. Kultur är per definition komplext och många gånger motsägelsefullt. Därför är det så oerhört viktigt att öka medvetenheten om att ansvar eller kontroll omärkligt kan övergå till censur eller hinder för utveckling. Kunskap om att det är så finns. Det är trivialt att hävda det, men insikten har fastnat i akademin, kanske för att det är där allmänheten förväntar sig att kunskapen skall finnas, om och när den behövs. Kulturvetenskapen har här en viktig uppgift att sprida kunskaperna och insikterna om detta, ut i samhället, så att den kan finnas aktuell i vardagen och hos alla medborgare. Bara kunskap som används har ett värde.

 

Folkbiblioteken är inte en serviceinriktning vilken som helst, det är (eller bör vara) ett av samhällets fundament. Uppgiften är, bland annat, att levandehålla insikten om hur kontrolledare vi människor är i vardagen, eller hur lätt ansvar övergår till censur. Elensky skriver vidare.

Det här ett exempel på modern, mera subtil, censur – som givetvis egentligen inte kan kallas censur i den hårda meningen. Inget har strukits, ingen bok har bränts eller satts på någon indexlista. Den är bara väldigt svår att få tag på. Ska man spetsa till denna problematik från andra hållet så kan man säga att motsvarande inskränkning av det litterära utbudet sker i ökande grad också i ett land som Sverige, men här på grund av kommersiella hänsyn. De boklådor i landet som håller ett fullständigt sortiment, där alla småförlag, den smala litteraturen, det udda och avstickande har sin plats lika väl som de stora mainstreamförlagens utgåvor och bestsellertravarna går snart att räkna på ena handens fingrar. Nejdå, jag påstår inte att det är censur det heller. Inte i någon sträng mening. Men det är symptom på en avsmalnande intellektuell horisont, där boklådor, många kultursidor och tongivande förlag tyvärr alla tycks röra sig åt samma håll.

Desto viktigare då att vi har tillgång till välfyllda folkbibliotek. Dessa demokratins grundpelare, som sprider upplysning, kunskaper, stimulerar till kritiskt tänkande och självständighet hos medborgarna. Givetvis är inte heller bibliotekens resurser outtömliga, men vi måste kunna lita på att självständiga och yrkeskunniga bibliotekarier gör riktiga och rimliga urval som speglar den läsande allmänhetens behov och intressen, och inte bibliotekariens personliga smak och ideologi.

Hur ska man hantera situationen. Ja bara det sättet att uttrycka sig indikerar komplexiteten. Kontrollen måste kontrolleras, av någon annan än kontrolleraren. Men vem kontrollerar hen? Det finns inget slut på processen. Därför måste man bryta kedjan. Man måste våga bryta mönstret, för det är en process som leder mot undergången. Total kontroll är det samma som noll förändring, vilket är liktydigt med död. Positiva överraskningar är önskvärda, men de kommer liksom kontrollen med ett pris. För att kunna bli överraskad krävs att man öppnar upp sig för det oväntade, för att det faktisk kan vara något obehagligt man får. Kontroll är på samma sätt bra, så länge den leder till något gott. Inget är emellertid ont eller gott, per se. Allt beror på sammanhanget, vilket Elensky visar med hjälp av vackra formuleringar.

Censur är ett kraftfullt vapen, som också lätt kan vändas mot censorerna. Inget laddar en text så kraftfullt som överstrukna partier, svarta eller utrivna sidor. Vad stod på de förbjudna sidorna? Fantasin kan till och med göra innehållet värre än det egentligen var. Den iranske författaren Shahriar Mandanipours roman ”Censoring an Iranian love story”, ger ett av de vackraste exemplen på hur censur kan ingripa i litteraturen och ge den större tyngd än vad det var tänkt. Det är en mångbottnad roman, om kärlekens omöjlighet och nödvändighet i förtryckets Iran. Boken är en kärleksroman, men det förs i den också en fortlöpande dialog med en censor, och stora delar av boken är helt enkelt överstrukna med svart, texten helt täckt. Mandanipour visar med pedagogisk och poetisk tydlighet hur omöjlig censuren är, att livet alltid tar sig vidare och att hemligheterna, de svarta streck som täcker textpartier precis som romanens kvinnliga huvudperson tvingas täcka sitt hår, i själva verket accentuerar problemen och blir till en anklagelse som riktas tillbaka mot förtryckarna.

Här finns hoppet. Det nödvändiga hoppet om att förändring är möjlig, att kontroll aldrig kan vara total. Men inget är givet. Det krävs engagemang och eget ansvar, bland befolkningens breda lager för att samhället ska bli hållbart och för att balansen mellan kontroll och frihet samt mellan ansvar och censur inte ska rubbas och väga över till den mörka sidans fördel (utan att, i konsekvensens namn, närmare precisera vad som är vad). Vad jag saknar i samhället, och även ser som mitt ämnes viktigaste uppgift att sprida kunskap om, det är insikt om detta. Kunskap om och förståelse för detta, att det finns inga genvägar. Verkligheten är komplex, och det är inget problem som går att lösa. Det är en förutsättning som måste accepteras. Det finns verktyg för och det går att hantera komplexitet, men det är svårt och det underlättas inte av att det överallt finns dem som säger sig kunna utplåna problemet.

Kulturvetskaplig kunskap finns överallt. Verkligen överallt. Kunskapen är mer av karaktären verktyg och mindre av karaktären evidensbaserad, kontrollerad, säker. För att studier av kultur ger vid handen att samhällen är komplext motsägelsefulla fenomen. Därför kan man inte nå kunskap om kultur med hjälp av exakthet och kontroll. Enda sättet att läsa sig förstå är att kasta sig ut och leva, tillsammans med alla andra, kritiskt resonerande och ständigt utvärderande. Därför är det bättre att jobba med tankeverktyg än att sträva efter evidens, och tankeverktyg finns överallt. 

Igår var det ett år sedan Svenska Akademin meddelade att Tomas Tranströmmer fått det årets Nobelpris i litteratur. Han är en mästerlig granskare av kultur, och hans böcker svämmar över av tankeverktyg. Igår, till exempel, när jag lyssnade på Johan Fornärs, på Etnologen i Göteborg, hittade jag ett verktyg som genast satte igång tankar. Dikten Den halvfärdiga himlen refererades till i föreläsningen. En svindlande vacker dikt, som rymmer ett helt universitet av kunskap, insikt och kritisk förmåga.

Modlösheten avbryter sitt lopp.
Ångesten avbryter sitt lopp.
Gamen avbryter sin flykt.

Flöden är aldrig jämna. Överallt och hela tiden sker brott, uppstår flyktlinjer som man kan välja att se eller inte. Som man kan göra något konstruktivt av eller förkasta. Hela tiden uppstår det luckor som ger upphov till komplexitet. Verkligheten tränger sig helt enkelt på, den går inte att hindra, oavsett hur man ser på saken och väljer att hantera frågan. Kontroll är omöjlig att nå.

Det ivriga ljuset rinner fram,
även spökena tar sig en klunk.

Och våra målningar kommer i dagen,
våra istidsateljéers röda djur.

Allting börjar se sig omkring.
Vi går i solen hundratals.

Ingen människa är en ö, och allt och alla finns och verkar, påverkar, gemensamt. Ömsesidig påverkan, det är vad som kännetecknar världen. Kultur är mer än människor, ord och värderingar. Ting och tankar är lika viktiga för tillblivelsen av allt.

Var människa en halvöppen dörr
som leder till ett rum för alla.

En formulering av kultur som inte fungerar inom akademin men som är oändligt mycket vackrare och visare än någon av alla de hundratals definitionerna av begreppet som finns och cirkulerar inom vetenskapen. Jag är jag, men jag delar en del av mig med alla andra. Och det gäller för alla. Människan är fler än en, men färre än många. Där, i mellanrummet, någonstans, blir subjektet till, i samspel och genom ömsesidig tillblivelse.

Den oändliga marken under oss.

Vattnet lyser mellan träden.

Insjön är ett fönster mot jorden.

Naturen, och universums oändlighet. Låt oss aldrig glömma den eller det. Inför dem är vi små, och måste därför vara ödmjuka. Även den värste förbrytare blir, om hen får leva, gammal och skröplig. Alla ska dö. Livet är här och nu, och det är för kort och för värdefullt för att kontrolleras. Det är det oväntade och överraskningarna som gör det värt att leva, den korta tid på jorden som är vår.

Vetenskap är en världslig sak. Livet är på riktigt! Det kan inga Nobelprisforskare i världen ändra på. Kulturvetenskapen, i ordets absolut vidaste mening, kan emellertid hjälpa oss att hantera den komplexa situationen.