Fler än en, men färre än många, i förändringsarbete och innovationssystem

Maria Ludvigsson skriver klokt på Ledarplats i SvD. Texten finns på nätet, och får fungera som utgångspunkt för mina tankar om vad som saknas i dagens samhälle. Texten handlar om skolan och om samhället, om framtiden och om det som håller ihop. Om detta talas det ytterst sällan idag. Det talas om skatter, arbete och konkurrensfördelar, både på individ och samhällsnivå. Det talas om dessa ämnen som om det bara fanns en enda väg, som om mänskligheten knäckt koden och från och med nu bara kan och behöver gasa med en hand på ratten.

I antologin Bildningsresan (Bertil Ohlin förlag 2012) skriver Ebba Witt-Brattström om bildning som en ”gemensam förståelseram”. Den som någon gång slängt käft, eller för den delen dryftat de stora frågorna, vet att det krävs en minsta gemensamma nämnare för att överhuvudtaget komma någonstans i tanke- och argumentutbytet.

En förutsättning för samhället är att alla kompromissar. Därför vantrivs vi människor i kulturen, enligt Freud, för att vi inte kan leva ut alla våra personliga önskningar. Men de flesta äter hellre gröt tillsammans, än oxfilé ensam. Delad glädje är dubbel glädje. Samhället är en kollektiv enhet, en komplex storhet. På gott och på ont, men också oundvikligen. Vill man ha någon att samtala eller utbyta tankar tillsammans med finns det visa regler att hålla sig till. En gemensam grund att stå på, en delad uppsättning kunskaper som inte behöver dryftas varje gång. Utan det finns inget intellektuellt samtal, bara debatt och kamp om makt.

Därför hörs ofta krav på definitioner: Vad är det egentligen vi talar om och är vi överens om vad det är?

Här har medierna ett stort ansvar, som ett slags brygga mellan individerna. Och då blir det olyckligt om dessa företag ser sig i första hand som vinstmaskiner. För det utarmar samtalet och undergräver den nödvändiga basen för allt annat. Högskolans roll är att ta fram definitioner och samla kunskap, kritiskt värdera och förmedla vetenskapliga insikter av olika slag till resten av samhället. Gemensamma förståelseramar kan aldrig vara objektiva, bara just gemensamma. Därför bör de också vara föränderliga och anpassade efter rådande utgångspunkter och förhållanden. Under ständig förhandling. Ju fler som är på tårna och engagerade i den gemensamma tillblivelseprocessen, desto större blir hållbarheten till allas fromma.

Bildningsidealen fanns i den tidiga arbetarrörelsen och få har bättre än Ronny Ambjörnsson beskrivit detta i Den skötsamme arbetaren (Carlssons, 1998). Idealet var att bygga sin självrespekt genom att bilda sig. Läsandet var i sig lika viktigt som kunskapen.

I antologin kritiserar Jasenko Selimovic den betydligt senare arbetarrörelsen. Han menar att delar av socialdemokratin sett bildning som ”något som ’borgarbrackor’ ägnar sig åt”. Resultatet blev med tiden enhetsskolan där kunskap fick ge vika för social fostran.

Den enda vägen är alltid vägen mot undergång, det är huvudbudskapet i dagens bloggpost som fortfarande bara skissar på fonden mot det jag vill säga om förändring och innovationssystem. Skolan har ett brett uppdrag som aldrig kan eller får kokas ner till en yttersta princip. Skolan får inte bli en uppsättning dogmer vilka man på kortast möjliga tid skall tillägna sig. Skolan kan och får inte effektiviseras. Bildning är en resa, vilket titeln på antologin ovan pekar på. Skolan är en plats där samhällsmedborgare fostras,och den måste därför ge alla samma chans att kritiskt granska världen för att bilda sig en egen uppfattning och syn på vad som är det bästa samhället och hur man bygger och underhåller det.

Borgerligheten (i synnerhet Moderaterna) har å andra sidan övergivit bildningsideal för att i stället eftersträva anställningsbarhet. Arbetslinjen gäller redan på grundskolan.

Anställningsbarhet må vara viktigt, men om det görs till skolans enda uppgift är det förkastligt. Att tala om anställningsbarhet, att lägga ansvaret där och inte hos företagen som skall anställa. Att tvinga unga att välja väg, eller snarare stänga vägar i unga år, är förkastligt. För samhället som bas för alla är det förödande att utgå från en väg, den enda vägen.

Allt oftare beskrivs högskolorna som sparringpartners till Sverige i världen. Utbildning är värt att satsa på för att ”vi ska stå oss i den globala konkurrensen”. Mot detta andefattiga synsätt står Witt-Brattströms bildningssyn: ”Bildning är snarare en möjlighet man ger sig själv, en fribiljett till alltfler nya paradis.” Liksom förordets ”Bildning möjliggör människans frigörelse och då inte endast i tanken, utan som ett av de kraftfullaste redskapen för social rörlighet.”

Lyft dessa ord till samhällsnivå och det blir uppenbart att skolans och samhällets uppgift är att främja gemensamma värden, och gemenskap. Individualism söndrar och gör det svårare att lyckas som enskild individ, paradoxalt nog. Men det visar bara att det finns inga enkla lösningar på problem som per definition är komplexa.

Än slumrar engagemanget för bildning, men insikten om skolans och universitetens tunna bidrag är en början. Witt-Brattström får beskriva den: ”Informationssökning ersätter basfakta och retorik väl underbyggd argumentation.”

Den enda vägen, oavsett hur den ser ut leder käpprätt åt skogen, i alla fall på lite sikt. Leif Alsheimer som är redaktör för antologin Bildningsresan är klok. Han har förstått det väldigt många inser och kan hålla med om, men som politiker (av systemet de verkar inom) inte kan genomföra, för att samhället och det levda liv man är satt att förvalta inte stämmer överens med kartan man utgår och hämtar stöd från när man jobbar fram sina röda, blå, gröna, (eller svarta) modeller. Alshemier har förstått vad det handlar om, och vad som krävs.

Grunden i Alsheimers budskap är en plädering för kunskap och klassisk bildning. Avsikten: att öva upp det abstrakta tänkandet, förmågan till inlevelse och empati. Att ge människor redskapen för att kunna tänka kritiskt, förstå samhällsutvecklingen, sammanhangen och sin egen plats i verkligheten. Metoden: att integrera litterturen i kursplanen för sina studenter vid Handelshögskolan i Jönköping, där en obligatorisk kurs med ca 120 skönlitterära verk ingår under alla kursens åtta terminer. Resultatet: studenter som, förutom den personliga vinsten och tillfredsställelsen, också klarar sig bättre på arbetsmarknaden.

Detta är vad jag menar med fler än en, men färre än många. Abstrakt tänkande i kombination med förmågan att tänka kritiskt, så byggs förutsättningarna för kollektivt samarbete och gemenskap upp. Kultur är per definition komplext, och det kan man förneka intellektuellt, men konsekvenserna av komplexiteten går aldrig att ducka för. Hantera den går dock, om tillräckligt många har vad som krävs. Och det är skolans och samhällets viktigaste uppgift. Världslitteraturen, god litteratur som skrivs med annat för ögonen än ekonomisk vinning på kort sikt, kan vara en väg att gå för att dels ge allmänheten en gemensam bas att hämta stöd och inspiration från, dels att ha som utgångspunkt för den nödvändiga och kontinuerliga granskningen av helheten man delar med alla andra.

Den metoden utgår från insikten om att vägen alltid måste vara uppdelad på fler alternativ än ett, men samtidigt färre än många. Fler metoder än en är en förutsättning för att kunna hantera en föränderlig värld. Kritiskt tänkande är ingen universalmetod för framgång, det är ett nödvändigt verktyg för att kunna sålla bland alla intryck som möter oss människor i en snabbt föränderlig värld och kultur. Saknas den förmågan, eller om den bara finns hos ett fåtal, då förlorar helheten en viktig del av sitt skydd mot det oväntat oväntade.

Innovation handlar om att tänka nytt, helt nytt. Och då måste man ha inblick i det som varit. Hur vet man annars om det man kommer på är nytt eller ej? Och hur kan man avgöra om det fungerar eller inte om man saknar förmågan till kritiskt tänkande? Det går inte, dessa egenskaper är en förutsättning för all annat. Låt mig illustrera med ett sista exempel.

Vi människor vill ofta ha det vi önskar. Samtidigt kan alla inte få sin önskan uppfylld, för utrymmet och resurserna är alltid begränsade. Demokrati är lösningen, ett folk som röstar. Då får vi det bästa, oavsett vad det är vi önskar. Så ser logiken ut, och det säger det sunda förnuftet. Men låt oss granska premisserna med ett enkelt exempel. Idol, som inte sänds längre. Idol som inte gav oss vinnare som sedan blev stjärnor. Kanske X-Factor lyckas bättre? Hur var det med Idol, vilka stjärnor har programmet genererat, och hur gick det för dem i själva tävlingen. Så där, kan man konstatera. Vinnarna är (mig veterligen) utan undantag en lång lista på förlorare. Ingen av dem kommer i alla fall i närheten av stjärnglansen hos artister som Tove Styrke eller Amanda Jensen, som båda blev uttagna, men som inte vann folkets gunst. Om majoriteten får som den vill, då blir det utslätat och ointressant. Resultatet blir en kompromiss som de flesta tycker är minst dålig, och det är ingen väg till framgång.

Det krävs fler än en för att resultatet ska bli bra. Ingen kan veta på förhand vem av kandidaterna som kommer att lyckas, om ens någon. Det finns aldrig några garantier. Men antalet kandidater kan och får inte bli hur många som helst, för då drunknar de i floden av intryck. Någon typ av gallring krävs. Med andra ord: Fler än en, men färre än många. Närmare än så kommer man aldrig en perfekt formulering av något som har med levt liv att göra. Världen och verkligheten är komplex, och det kan ingen göra något åt. Det är en förutsättning som man bara kan anpassa sig efter.

Förmågan till abstrakt och kritiskt tänkande, inlevelse och empati. Utan dessa egenskaper och förmågor går mänskligheten under. Det är vad som skiljer oss från djuren. Insikten om att jag är en del av något som är större än mig själv, och att denna premiss ställer speciella krav som inte är förhandlingsbara. Utan den den finns inget samhälle, ingen kultur. Även jag är ett begrepp som inte går att precisera närmare än: Fler än en, färre än många.

Idéernas värld fungerar på samma sätt. Förutsättningen för väl fungerande innovationssystem är vad denna bloggpost har handlat om.