Vems är ansvaret?

Makt och kunskap, om relationen mellan dessa båda aspekter av mänskligt liv, av kultur och samhälle, skriver Michel Foucault klokt. Hans poäng är att makt och vetande aldrig går att separera, att det ena alltid är en aspekt av det andra. Läser två artiklar i dagens SvD som handlar om detta problemkomplex, belyst genom frågan om ansvar. För den som har makt borde i rimlighetens namn också ha/ta ansvar, inte minst om man får en rundlig ersättning för rolluppfyllelsen.

Carolina Neurath skriver i sin krönika (som än så länge bara finns i pappersutgåvan av tidningen) om detta med ansvar i börsbolagens styrelser. Vem är det som tar ansvar där, egentligen? Styrelsen svarar de flesta, för det är ju så det ser ut rent formellt. Men hur är det i praktiken? Neurath skriver.

Att sitta i en börsbolagsstyrelse kan innebära stora risker. En styrelseledamot eller vd "som uppsåtligen eller av oaktsamhet skadar bolaget när han eller hon fullgör sitt uppdrag, ska ersätta skadan", framgår i aktiebolagslagen.

Men en styrelseledamot som är oengagerad och missköter sitt uppdrag kan vara lugn. För i allt fler av Stockholmsbörsens storbolag serveras ledamöterna en ansvarsförsäkring. Det betyder i praktiken att de inte måste vara lika noggranna i arbetet som lagen kräver. Åtminstone ska det bli mindre kännbart om de gör bort sig.

Den som har makten, hen har även makt över vetandet. I detta fall utnyttjas makten för att kunna plocka russinen ur kakan, vilket gör att ersättningarna i näringslivets topp sticker än mer i ögonen. Om detta nu var kunskap som var vida spridd, vilket inte är fallet. Den som har makten har även makten över vetandet, som bekant. Ersättningsnivåer och andra förmåner för dem i samhällets topp redovisas bara där och när lagen är tvingande. Transparens ses som ett hot mot företagande, och det kanske stämmer. Men vad är det vi vill ha, egentligen (alla vi som lever här, tillsammans), är det välmående företag, eller ett långsiktigt hållbart samhälle? Det senare, svarar jag! Och då är det viktigt att granska vad som sker i samhällstoppen och hur man tänker där.

Det behövs ingen ingående granskning för att se att och hur makt korrumperar den som har den. Neurath avslutar sin krönika på följande sätt.

Telia-styrelsen är långt ifrån ensam om att ha undvikit att sätta sig i i viktiga detaljer - som kan bli avgörande för bolagens framtid. Volvo PV:s nyutsedde vd Håkan Samuelsson hade, som vd för tyska MAN, även tid att sitta i Siemens och tysk-danska rederibolaget Scandlines styrelser. I dag utreds han för mutbrott av tyska åklagare. Håkan Samuelsson lyfte nyligen fram hur nöjd han var över att ha haft en ansvarsförsäkring. När SvD Näringsliv uppmärksammade att MAN mutat inköpare i Afrika och Asien under Håkan Samuelssons vd-tid svarade han att det inte är något han "grubblar över" med tillägget:

- Det finns försäkringar för personer i verkställande positioner som täcker sådana saker.

Det om något, visar att vd- och styrelseansvar börjar bli ett urvattnat begrepp.

Makten ser om sitt eget hus i första hand, alltid. Det är ingen anklagelse, det är så det är. Alla är sig själv närmast, att förneka eller bortse från det är djupt problematiskt. Ändå gör vi det, och bygger ett samhälle där den som har makt både kan och får ta del av fördelarna, samtidigt som man slipper nackdelarna. Det är problemet, inte girigheten eller cynismen. Låt oss erkänna det, att den som har makt korrumperas. Vad har samhället att vinna på att sopa detta under mattan? Kunskapen finns ju, om både fenomenet som sådant och om dess konsekvenser. Är det hållbart att låta det fortgå? Är det klokt att ge någon ersättning för att arbete som inte utförs till 100% och ett ansvar som täcks upp av betalda (av aktieägarna) försäkringar. Vad är detta om inte ett hån mot övriga samhällsmedborgare?

Styrelserna har ingen makt, den är dem given av aktieägarna och samhällsmedborgarna. Makt är en konsekvens av sammanhang. Och över detta har vd:ar och styrelseledamöter i börsbolag, eller politiker för den delen, mycket lite inflytande. Makten kommer underifrån och utgår från den stora massans handlingar. Makten har med andra ord mycket med kultur att göra, och en kulturanalys av synen på makt och ansvar ger vid handen att problemet finns folkets, den breda allmänhetens begär efter kunskap och sanning. Viljan att veta är stor, och blir till en stark kollektiv kraft när den verkar gemensamt. Det blir möjligt för samhällets toppar att förhandla fram denna typ av avtal för att viljan att veta och rädslan för ansvar är stor och utbredd. Den som en gång tilldelats makt inser detta, och utnyttjar förhållandet. Makt och vetande, vetande och makt. Två sidor av samma mynt.

Frågan om ansvar, makt och kunskap är relevant överallt. Processerna och uttrycken för mänsklighetens inneboende och starka vilja att veta är globala. Det inser jag när jag läser om att italienska vetenskapsmän har dömts i domstol, för att man misslyckats med att förutsäga och varna för jordbävningen i L'Aquila 2009. Jag läser följande.

En italiensk domstol dömde i tisdags sex italienska forskare och en tjänsteman för att inte ha varnat i tid för skalvet i L´Aquila 2009. Jordbävningen uppmätte 6,3 på Richterskalan, orsakade över 300 människors död, gjorde tiotusentals hemlösa och jäm- nade stora delar av den pitto- reska medeltidsstaden med marken. Skalvet var ett av de värsta i Italiens moderna historia.

Skulden för det stora dödstalet har lagts främst på vetenskapsmännen. De sex forskarna och tjänstemannen har dömts till sex års fängelse för dråp och nedtonad riskbedömning samt drygt 80 miljoner kronor i skadestånd till överlevande. Samtliga var ledamöter i en riskkommission med ansvar att hantera stora olyckor och katastrofer i Italien.

Här är det uppenbart att makt går före vetande, för forskare kan uppenbarligen inte teckna någon ansvarsförsäkring. Och vad skulle det göra med synen på kunskapens värde? Viljan att veta är så pass stark att man villigt offrar ansedda (annars hade de ju inte fått uppdraget) forskare, för att de misslyckats med något som alla vet är omöjligt att förutse. Samtidigt som man belönar företagsledare för att de medvetet undviker att ta det ansvar de får betalt för. Paradoxalt, som alla kulturella sammanhang. Människan har förmågan till logiskt tänkande, men det räcker inte, den måste användas också.

Inom såväl den italienska som den internationella forskarvärlden reagerar man med bestörtning på domen. Det går inte att förutsäga en jordbävning, framhålls det. Seismologerna gav sin vetenskapliga syn på saken: ingen kan med säkerhet förutspå ett stort skalv men samtidigt kan ett större skalv i en jordbävningsdrabbad region inte uteslutas. Därefter var det upp till myndigheterna och politikerna att fatta beslut om en eventuell evakuering. Ett fullt rimligt resonemang.

Ytterst är det dem som har makten som har ansvaret, alltid. Men den som har makten har också makten (i alla fall så länge detta förhållande förnekas) att undvika ansvar. Detta är högst olyckligt och kan leda till ännu större katastrofer, som drabbar folk och samhällen väldigt mycket mer än dem som har makten. Forskare söker kunskap, men kan aldrig avkrävas ansvar, om de inte medvetet undanhållit allmänheten insikt om sådant de vet. Men det ligger inte i forskares intresse eftersom de får både anseende och ersättning för att sprida kunskap.

Kanske borde forskarna ha varnat tydligare för en större jordbävning. Kanhända utsattes de för påtryckningar att tona ner riskerna av politiker som ville undvika en kostsam massevakuering. Även om det är så, anses domen vara olycklig. Den riskerar att paralysera eller förvränga forskarnas framtida arbete på ett sätt som varken gynnar vetenskapen eller allmänheten.

Forskare – och framför allt seismologer – kan framöver vägra uttala sig om riskerna för naturkatastrofer av rädsla för att hamna bakom galler om deras prognoser inte stämmer. Det kan bli en sorts ”prognos-förlamning” när det gäller naturkatastrofer, vilket vore tragiskt och rentav livsfarligt i ett skalvrikt land som Italien med regelbundna jordskred och två hotfulla vulkaner.

Eller så väntar alarmistiska falsklarm, panikscener och onödiga massevakueringar, vilket lär följas av en djupare misstro mot forskarvärlden. Kort sagt kan L´Aquiladomen få allvarliga konsekvenser för Italien.

Makten, allt går ytterst tillbaka på den. Och den som har makt värnar sitt och de sina. Framförallt värnas möjligheterna till fortsatt innehav av makt. Det är vad politik handlar om, att stanna kvar vid makten. I alla fall så länge vi gemensamt är överens om att samhället skall styras i enlighet med rådande principer. Jag vill se mer av transparens, inom fler områden. Bara så kan man få syn på maktens mekanismer och jobba med problemen.Det är ingen vacker bild som målas upp i artikeln, men det är så här det ser ut, över hela linjen, även här hemma.

Men efter tre års debatt i Italien om vem som bär ansvar för katastrofen – samtidigt som stora delar av staden fortfarande ligger i spillror då pengar saknas för återuppbyggnad – är pressen stor att peka ut skyldiga.

Många menar att forskarna hängts ut som syndabockar. Ansvaret bör i stället läggas på fuskande byggföretag som inte respekterar byggnormerna. Företagen späder ut cement med vatten, vilket gör byggnaderna bräckliga och får dem att falla ihop som korthus vid jordskalv. Problemet är känt och utbrett i särskilt södra Italien, där maf- fian ofta har ett finger med i spelet.

Men det är nog svårare att komma åt dessa maffiainfiltre- rade fuskföretag än vetenskapsmännen i riskkommissionen. Sista ordet är dock inte sagt. Domen har överklagats, och debatten om vem som bär ansvaret för skalvtragedin lär fortsätta i flera år till innan någon hamnar bom lås och bom.

Folket, den stora massan, har ansvaret och får ta ansvaret, vare sig man vill eller ej. Och kunskap om människors agerande i grupp finns inom human och kulturvetenskapen. Den behövs för att kunna bygga ett hållbart samhälle. Det är forskning som kostar samhället förhållandevis lite, men som kan ge väldigt mycket tillbaka.

Humaniora är nyttigt, och behövs! Håller med Anders Ekström och Sverker Sörlin om det, och läser deras bok Alltings mått, med stor behållning. Det borde fler göra, för att undvika fortsatta problem av ovanstående karaktär. Det finns inga genvägar!