tisdag 16 oktober 2012

Mer om riskerna med bristen på bildning och samverkan

Bristen på samverkan, mellan olika kunskapstraditioner. Det är den som leder till att samhällets grad av bildning utarmas. Och det lämnar fältet fritt dels för krafterna som vill se mer av, dels för begäret efter, experter. Läser en oerhört viktig och intressant Understreckare, idag, om faran med en sådan utveckling. Återkommer till den artikeln, för i sökandet efter uppslag till ett fördjupat resonemang om behovet av samverkan och bildning i samhället, för framtiden och ökad hållbarhet, snubblar jag över en gammal Under Strecket, från 2008, där liknande tankar förs fram. Börjar följaktligen med den, för att visa hur lite som hänt, och för att visa både på möjligheterna och farorna med vetenskaplig kunskap. Artikeln, författad av Peter Sylwan, handlar om Craig Venters forskning och visioner.
Forskningens visioner närmar sig den ekologiska odlingens gamla dröm om ett hållbart jordbruk utan konstgödsel och gifter – ett jordbruk som fångar in mer koldioxid än det släpper ut; som behöver mindre bekämpningsmedel; som radikalt minskar behovet av tunga markpackande traktorer, plogar och harvar; som sparar bränsle och producerar drivmedel till de egna maskinerna och gödsel till åkrarna; som sänker sina kostnader och ökar sin avkastning; som slutar läcka näring och jord till åar, hav och sjöar; som höjer kvaliteten på maten utan att ta mer betalt av konsumenterna. Det finns bara en hake: det går inte. Inte därför att möjligheterna saknas utan därför att både det politiska och kommersiella intresset är svagt eller obefintligt.
Bristen på, och det skriande behovet av, samverkan visar sig här smärtsamt tydligt. I en värld där tillväxt är synonym med den enda vägens politik, där sätts både kunskapen, medborgarna och samhällets långsiktigt överlevnad på åskådarbänken. Där är allt levande förlorare. Pengar för pengarnas skull har inget som helt intresse för något annat än förmering av kapital, så klart. Att anklaga kapitalet för att det gör sitt jobb är befängt. Det är inte där problemet ligger, problemet är att politiker och andra med makt och inflytande inte ser värdet av akademisk frihet och samverkan över disciplingränser. Den som såg Vetenskapens Värld igår fick se exempel på denna brist, i kombination med arrogans inför oroade forskare (vilka uppenbart betraktas som ett särintresse bland andra), i den inledande intervjun med Jan Björklund, om regeringens fördelning av forskningsmedel till Universiteten. Den Nobelprisförblindade forsknings- och utbildningsministern har bestämt sig, och tänker inte ändra sig, oavsett vilka kunskaper han konfronteras med. Så agerar bara obildade människor, och när de har makten, då riskerar samhället att gå under, med öppna ögon.
Företag som tillverkar eller säljer bränsle, gödsel, gifter, maskiner och utsäden har inget självklart intresse av ett jordbruk som blir mindre beroende av industrin. De värden som den gröna livsforskningen kan ge oss är stora, långsiktiga, kollektiva och samhälleliga – inte kortsiktigt kommersiella. Marknadsintresset är alltså svagt, men intresset från samhälle och politik är också svagt.
Fortfarande. Det ser lika illa ut nu som 2008. Inte bara i Sverige.
I Europa är det politiskt självmord att ta ställning för den gröna livsforskningen. Craig Venter är själv bekymrad över sakernas tillstånd, oroas över vetenskaplig analfabetism och kommer med det vanliga receptet: allmänheten måste lära sig förstå forskningen. Som nästan alla andra experter i expertsamhället missar han poängen. Vad förstår vi av forskningen bakom bilar, datorer och mobiltelefoner? Ändå använder vi dem dagligen trots strålningslarm, trafikolyckor och miljöskador. Den upplevda nyttan överväger riskerna vi tror oss ha kontroll över och vi litar på tillverkare och myndigheter. Om vi ser att vi själva och samhället har nytta och glädje av den gröna livsforskningen och om den är förenlig med vad vi tycker är viktiga värden i livet, då kan vi möjligen känna tillit till forskningens visioner. Där har forskarsamhället en del kvar att göra på den offentliga arenan och i den interna kulturen.
Är det bara jag som ser behovet av samverkan här? Betydelsen av att samhällets olika aktörer lyssnar på varandra, och gemensamt drar lärdom av den kollektiva kunskap vi förfogar över, kan inte underskattas. Lösningen på problemet kan sammanfattas i två ord: Ökad bildningsgrad! Bara om och när samhället som helhet har både kunskaper, och förmåga att använda vetskapen, kommer visionen om hållbarhet att kunna realiseras. Humaniora OCH Naturvetenskap är vad som behövs. Samproduktion av kunskap, mellan olika sektorer i samhället.

Detta är ingen partsinlaga. Jag förespråkar inte kulturvetenskap framför något annat, det är samverkan mellan och utbyte av kunskap jag efterlyser. Det är det jag menar med bildning. Breda kunskaper och en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande som gör att man kan använda insikterna som vetenskapen producerar. Bildning är är inte synonymt med vetenskap, tvärt om. Högt ärade professorer och Nobelpristagare kan vara totalt ignoranta inför kunskaper på andra områden än sitt eget. Så ser akademin ut, och det anses inte vara något stort problem. Men vad händer om vi överför den tanken till samhället, om vi satsar uteslutande på mer expertkunskap och fler specialister på smala områden? Om det handlar dagens Under Strecket, av Ulrika Björkstén.

Artikeln börjar med att hänvisa till fysikern C P Snows begrepp "De två kulturerna", som lanserades i ett berömt föredrag från 1959. Om det står följande att läsa på Wikipedia.
Han ansåg att mänskligheten gick att dela upp i två huvudkategorier: "Scientists" (positivister, modernister) och "litterärt intellektuella". Enligt honom var de förra framåtskridande, medan de senare var tillbakablickande. Snow menade att kommunikationen mellan de två grupperna, som tidigare hade varit livaktig, hade upphört och menade att detta var ett problem.
Björkstén menar att uttalandet på många sätt fortfarande är aktuellt, men att det också är otidsenligt, för det handlar om att fysikern Snow ser en fara i Sovjetunionens stora satsningar på naturvetenskap, vilket riskerade att Västvärlden skulle hamna på efterkälken. På den tiden var inte humaniora hotat som det är idag, och idag har politiker anammat tanken på naturvetenskapliga satsningar. Grundtanken är således lika aktuell idag som 1959. Vad samhället behöver för att bli hållbart är samverkan och kommunikation över (alla typer av) gränser. Inte bara vetenskapliga, utan även religiösa gränser, landgränser, sociala och så vidare. Bildning uppnås bara genom kommunikation, i mellanrummet mellan aktörer som lyssnar på varandra mer än de talar själva.

Björkstén är chef för vetenskapsredaktionen på Sveriges Radio, och hon menar att Public Service har ett stort ansvar för att bevaka och sprida kunskap om vetenskapliga insikter till en bred allmänhet. Och det är bara att hålla med. Alla kan inte läsa på Universitet och Högskolor, men alla har behov av bildning. Vetenskapsradio och TV är viktiga kanaler för spridande av kunskap i samhället, och kunskap är något helt annat än information. Björkstén skriver, apropå att Snows grundtanke inte är aktuell längre.
Ett betydligt mer fruktbart avstamp för en diskussion om vetenskapsjournalistik är den tyske sociologen Ulrich Becks tankar om ”risksamhället”. Becks bok från 1986 har blivit en ny klassiker, med sin beskrivning av de politiska konsekvenserna av det högteknologiska expertsamhället.

Enligt Beck domineras dagens samhälle så till den grad av naturvetenskap och teknik, att tidigare maktstrukturer som har att göra med klass, kön och etnicitet förlorat i betydelse. Politiska strukturer har blivit underordnade den makt som ligger inbäddade i de tekniska systemen. De verkliga maktstrukturerna i dagens samhälle har enligt Beck att göra med vem som besitter expertkunskap. Men poängen är att vi alla är beroende av någon annans expertkunskap och av tekniska system som vi själva inte kan överblicka. I risksamhället har ingen människa egentligen makten över systemen. Samtidigt präglas våra liv och vårt samhälle idag långt mer av vilka tekniska lösningar vi väljer och vilka tekniska system vi skapar än av politiska beslut i största allmänhet. Det här leder enligt Beck till ett demokratiskt underskott.
Transparens, om vikten av ett öppet och väl genomlyst samhälle talar Björkstén. Men för att det ska vara meningsfullt och bära frukt krävs att befolkningen har en hög grad av bildning och är väl bevandrade i de båda kulturerna. Ansvaret för kunskap och kritisk granskning kan inte delegeras, den är allas. Den som blint lyssnar och okritiskt tar till sig experter och makthavares ord, hen är illa ute. Och om det är en befolkning vi talar om, då växer hotet exponentiellt.
Den viktiga slutsatsen av Becks resonemang handlar därför om öppenhet. Liksom politisk diskussion måste ske öppet för att en demokrati ska fungera, måste vetenskaplig och teknisk diskussion ske öppet i risksamhället, för att demokratin i de stora tekniska systemens tidevarv ska fungera. Och det är här de stora utmaningarna ligger för vetenskapsjournalistiken idag. Det handlar självklart fortfarande om att förklara och redovisa kunskapsfronten för icke-experten, men det handlar också om att synliggöra och analysera hur kunskap blir till, vem som står för den och vilka relevanta invändningar som kan resas. Och i detta arbete ges inga gen- vägar.
Det finns inga genvägar! Jag säger det igen: Det finns inga genvägar, hur mycket ekonomer och ansvariga politiker än vill få oss att tro det! Björkstén visar det på ett tydligt och pedagogiskt sätt i artikeln.
Det journalistiska arbetssätt som vill uppnå objektivitet genom att helt enkelt låta två olika röster med motsatta åsikter komma till tals är djupt problematiskt när det handlar om frågor som grundar sig i vetenskaplig kunskap. Om den ena rösten baserar sig på vetenskap och fakta, medan den andra helt saknar vetenskaplig grund för sina påståenden kan bilden i massmedierna lätt bli missvisande.

Men det motsatta problemet kan vara lika stort, en alltför stor tilltro till experters objektivitet. Det blev tydligt inte minst i samband med kärnkraftsolyckan i Fukushima våren 2011. På Vetenskapsradion bevakade vi händelsen intensivt den första veckan, med dagliga sändningar i både nyheterna och ”Vetandets värld”, där vi på olika sätt belyste de tekniska och medicinska aspekterna av olyckan.

När sedan vår granne i P1-tablån, det massmediegranskande programmet ”Medierna”, gjorde en genomgång av de experter vi intervjuat under denna hektiska tid, visade det sig att en majoritet varit anställda av, eller fått forskningsanslag från, kärnkraftsindustrin. Med andra ord hade de ett egenintresse i kärnkraften som gjorde att man kunde ifrågasätta deras objektivitet. Det är ett journalistiskt dilemma när nästan all expertis finns inom ett särintresse. Det här är en av de svåraste, men också viktigaste, frågorna för oss som vetenskapsjournalister att hantera. För det är ofta så det ser ut, kärnkraftsbranschen är inget undantag. Dels måste vi vara öppna om problemet i de fall det är svårt att hitta experter utan personligt engagemang i kontroversiella frågor, men framförallt handlar det om att vi som journalister själva måste ställa kritiska och kunniga frågor som kan göra eventuella tvetydigheter i kunskapsläget tydliga.
Vad behöver vi då? Vad är lösningen? Samverkan, och en bred insikt i samhället om värdet av kritiskt granskande kompetens. Mer humaniora OCH naturvetenskap, genom hela grundskolan. Mindre av klåfingriga politiker som vill styra vetandet i en för dem politiskt gynnsam riktning. En uppvärdering av bildning, och mindre av pengar för pengarnas skull. Det är lösningen, och den är som synes enkel att se och förstå, men svårare och mer mödosam att genomföra. Men det finns som sagt inga genvägar. Universitet och Högskolor behöver mindre krav, och mer frihet. Om man inte kan lita på att den gör sitt jobb som lagt 20 år av sitt liv på kunskapssökande och som därtill skaffat sig närmare en miljon i studieskulder. Vem kan man lita på då?

Public Service, och vetenskapsradion är också ett viktigt inslag i ett samhälle som säger sig värna bildning. Både Filosofiska Rummet, Vetenskapsradion och program som Medierna behövs. Inget är viktigare än något annat, det är i och ur samverkan som bildning växer.
Utan en kvalificerad diskussion i offentligheten om hur kunskap blir till, och skillnaden mellan olika former av kunskap, riskerar vi att hamna i ett av två olika diken. Det ena är ett ”anything goes”-paradigm där alla uppfattningar väger lika tungt oavsett vilken saklig och vetenskaplig grund som finns för dem. Det andra diket är ett okritiskt expertberoende där vi inte förmår se nyanser i hur säker kunskapen är och vilka egenintressen som finns hos experterna som för fram den. Båda dikeskörningarna sätter den demokratiska diskussionen ur spel. Det är i detta spänningsfält vetenskapsjournalistiken har sin viktigaste uppgift.
Och det är i sådana spänningsfält, i mellanrummen mellan olika kunskaper och samhällsaktörer som bildning växer och det är detta, sammantaget som är förutsättningen för ett långsiktigt hållbart samhälle. Ett renodlat expertsamhälle riskerar att fördumma, och då ligger fältet fritt för mörkrets makter.

3 kommentarer:

Johansson Wiberg sa...

Funderar på förändring utifrån "kulturvetarens" bidrag och "livscoachens" ... :)

Johansson Wiberg sa...

Från inlägget "Är det bara jag som ser behovet av samverkan här? Betydelsen av att samhällets olika aktörer lyssnar på varandra, och gemensamt drar lärdom av den kollektiva kunskap vi förfogar över, kan inte underskattas" Min undran - vilka är det som ska lyssna på varandra - samhällets aktörer? Är det institutioner, organisationer eller individer som "lyssnar"?

Eddy sa...

Jag efterlyser allmänt en mer lyssnande kultur, som vill lära mer än driva sin linje. Det gäller från individnivå, och uppåt. Ser det som nyckeln till hållbarhet. Lyssnande är en livshållning, en inställning till världen.