Dagens Nietzsche. Om det dukelt tänkta

Igår var det en riktig högtidsdag på jobbet. Högskolan Väst höll i ett seminarium inom ramen för Green Factory. Som vanligt träffades vi för att gemensamt jobba med värdpartens utmaning. Och även vi som högskola hade kommit upp med en utmaning, även om det skiljde sig lite från den som företagen formulerat vid tidigare workshops. Vår utmaning är ju att bli synliga, att visa upp våra kunskaper och kompetenser, peka må möjligheterna som finns i huset. Och det var så vi gjorde. Kastade oss ut i en kavalkad av intryck från samtliga institutioner på HV och förmedlade tankar och intryck från olika projkekt med bärighet mot hållbarhet. Jag talade om AIL och hållbarhet, och förde fram tanken om att vår vår pedagogiska profil kan ses som ett kollektivt tänkande som uppstår i mötet mellan olika kompetenser. Resultatet av samverkan mellan likvärdiga parter, i en relation, med sikte på framtiden. Precis som jag uppfattar Green Factory. AIL, menar jag, är en process som föder sin egen långsiktiga tillblivelse. En hållbar process, för den riktar sig både inåt och utåt. Diskussionerna efteråt bar frukt och nya kontakter knöts. Jag har verkligen världens bästa jobb!

Den enda smolken i bägaren igår var att tåget var kraftigt försenat på morgonen, utan att några besked gavs. Växelfel på stationen!? Vad sysslar de med? Kom en timme sent till arbetet, och intrycket att Västtrafiks system inte är hållbart besannades, än en gång. Avsaknaden av marginaler och ekonomins primat i snart sagt alla organisationer idag, som gör att man konsekvent tar andra hänsyn än mänskliga och långsiktigt hållbara, blir uppenbar sådana dagar (som är allt för vanliga). Idag gick det bättre, och då ökar chansen att det som står på agendan skall kunna genomföras. I min kalender finns marginaler. Det behöver jag för att överleva. Men jag behöver också intellektuell stimulans. Och det får jag av att läsa Nietzsche, oj vad kul och utmanande det är! Idag läste jag om Herakleitos, och om det dunkelt tänkta. Det tänkte jag ägna en stund åt att skriva om, för där finns ingångar till en förståelse för hur man kan jobba som kulturvetare, i relation till näringsliv och det omgivande samhället.

Herakleitos, om Nietzsches syn på honom läser jag just nu. Allt rör sig, det vill säga allt blir till, är det bärande temat. Tillblivelsen är världens och universums konstant. Fascinerande att se en röd tråd sträckas här från det antika Grekland, över Nietzsche, till Deleuze och mitt eget arbete. Inget är som sagt nytt under solen. Ändå blir allt till ... Hur går det ihop? Enkelt, för tillblivelsen handlar om kombinationer. Och sådana finns det oändligt många av. Världen är fylld av intryck och möjligheter som pockar på uppmärksamhet. Tillblivelsens kraft är stor och stark. Överflöd skriver Batailles om (tydligen inspirerad av Nietzsche, vilket sträker intrycket om att det som är nytt och blir till är kombinationer och variationer på gamla teman), i Den fördömda delen (som introduceras på ett bra sätt av Copyriot). En variant av samma tanke. Ingen och inget kommer undan, även om människor försöker. Enfaldiga människor, eller det är kanske snarare ett uttryck för mänsklighetens inneboende enfald. Anklagar ingen. Intellektets mörka följeslagare är enfalden. Båda behövs, annars ingen förändring, ingen tillblivelse. Dissonans och resonans, lite gnissel i maskineriet, det är vad som ger världen och kulturen dynamik. Och människor av kött och blod, liksom mänskligheten som helhet, blir till i spelet mellan dessa krafter (i brist på bättre ord). Tillblivelsen är kraft. Livets kraft. Andas in, andras ut. Känn hur det pulserar av kraft, och Nietzsche är som den kanaliserar flödet.

Det dunkla då, vad har han säga om det, genom Herakleitos. Läs, njut av en sällan skådad inspiration. Texten fullkomligt svämmar över av kraft, och den bär mig genom dagen och ger mig kraft och mod att stå upp för det dunkla. Uttryck för dunkelhet finns överallt, men är det dunkelt, egentligen? Är det inte i själva verket världens innersta väsen som visar sig för oss. Det är inte dunkelt (som är ett värderande ord, vilket utgår från människans normer och önskningar om hur det borde vara), det är som det är. Men det är bara den "estetiska människan" som ser världen på det sättet, som bejakar kulturen i sin fulla komplexitet.

Så ser endast den estetiska människan på världen, hon som hos konstnären och i konstverkets tillblivelse har erfarit hur mångfaldens strid ändå kan bära på lag och rättvisa, hur konstnären står skådande inför och verkande i konstverket, hur nödvändighet och lekfullhet, motsättning och harmoni måste para sig med varandra för att frambringa verket.

Det finns lagar och regelbundenheter, klarhet. Och det går att få överblick. Kultur är komplext och motsägelsefullt, men vetenskapen lär oss ju att kalla saker vid sina rätta namn. Allt annat vore galenskap. Kulturvetaren har således mycket att lära av Nietzsche.

Vem kan väl av en sådan filosofi också kräva en estetik med de nödgande imperativen "Du skall" eller klandra Herakleitos för bristen på sådant!

Världen och kulturen är som den är, oavsett hur människor ser på saken. Att inte förstå eller vägran att inse detta faktum, det är det samma som hybris. Att bejaka det och att försöka förstå dess premisser, som kulturvetenskapen gör, det är att arbeta vetenskapligt, på riktigt. Dags att inse det. Dags att stå upp för rätten att driva den linjen. Inte för vårt ämnes skull, utan för mänsklighetens. Kulturvetenskap behövs, och är nyttigt. Det kostar pengar, visst. Men vad skulle det kosta att inte satsa? Fundera på det! 

Människan är in i sista fibern nödvändighet och helt och hållet "ofri" - om man med frihet avser det dåraktiga anspråket på att godtyckligt kunna byta väsen som en skjorta, ett anspråk som all seriös filosofi hittills avvisat med vederbörligt hån. Att så få människor lever medvetet i logos och i enlighet med det allt överskådande konstnärsögat beror på att deras själar är blöta och att människors ögon och öron och deras intellekt över huvud är ett dåligt vittne när "fuktig slam intar deras själar". Frågan varför det förhåller sig så ställs inte, lika lite som frågan varför eld blir vatten och jord. Herakleitos var ju inte (som Leibniz) tvungen att påvisa att denna värld är den allra bästa, utan kunde nöja sig med att den är eonens oskyldiga lek.

Kulturvetenskap handlar om att leva medvetet i logos, och om att se världen med ett konstnärsöga. Kulturvetenskap har fullt ut insett och utgår konsekvent från att människans ögon, öron och intellekt är ett dåligt sanninsgvittne. Kulturvetaren förstår och förhåller sig till den slöja genom vilken hen skådar livet och världen. Det är vad jag menar att bejakandet av det dunkla handlar om. Vill man se en ljussvag stjärna på natten går det inte att fokusera på den, för då ser man inget, fast man vet att den finns där. Samma gäller för kulturen, den är dunkel till sin natur och den går inte att nå med mattematikens hjälp. Andra metoder måste till, andra men lika vetenskapliga metoder. Bara den som inte insett detta, bara den som sjunger klarhetens lov ser på Herakleitos som en förmedlare av dunkla tankar.

Endast de finner honom dyster, svårmodig, gråtande, mörk, melankolisk, pessimistisk och över huvud taget förhatlig som har skäl att inte vara tillfreds med hans naturbeskrivning av människan. Men han skulle hålla dem, deras antipatier och sympatier, deras hat och kärlek, för likgiltiga och måhända servera dem visdomsord som "hundarna skäller på alla de inte känner" eller "åsnan håller hö kärare än guld".

Man kan inte annat än älska en filosof som uttrycker sig på det sättet. Visst är Nietzsche omnipotent och visst uttrycker han sig förklenande om den som inte har hans intellektuella förmåga och klarsyn. Men han är i mina ögon förlåten, för han hjälper mig att se och inse sådant jag svårligen hade förstått på egen hand. Han är oerhört inspirerande. Och han visar hur man kan tänka och vilka argument man kan använda för att sprida kulturvetenskapliga insikter i samhället. Han pekar på vilka krafter den som forskar om kultur utmanas av. Starka krafter behöver starka motmedel och slipade vapen. Det är vad Nietzsche tillhandahåller, och lämnar till oss att använda för våra syften och i enlighet med våra behov.

För sådana missnöjda människor härrör också de talrika klagomålen över den heraklitiska stilens dunkelhet. Men ingen har förmodligen skrivit klarare och mer självlysande, förvisso mycket kortfattat och därmed dunkelt för snabbläsaren.

I en värld där allt skall gå snabbt och där ingen orkar läsa annat än korta sammanfattningar, i flykten mellan möten och andra åtaganden. Klart att vissa texter kan uppfattas dunkla då, men var ligger problemet? Det är väl ändå den centrala frågan. Annars menar man ju på fullt allvar att kartan är det som skall gälla, oavsett hur terrängen ser ut. Och det är där vi är idag. Kulturen vi lever i prioriterar ekonomin framför människorna. Pengar har blivit ett mål i sig. Det är inte hållbart, på något sätt. Ändå skjuter man på budbäraren, och lägger ner kulturvetenskapliga utbildningar, av kortsiktiga ekonomiska skäl. Mot bättre vetande, och ett bättre vetande än Nietzsches har jag svårt att tänka mig, just nu.

Hur en filosof med avsikt skulle skriva oklart - som man brukar påstå om Herakleitos - är emellertid helt obegripligt, om han inte har sina skäl att dölja vissa tankar eller är en sådan skälm att han gömmer sin brist på tanke bakom ord.

Lockelsen är ibland stark att dölja det man vet, på pin kiv. Bara för att man kan och för att det går hem. Men jag ser mig som en kulturfilosof med ärligt uppsåt. Jag vill förstå, och vill sprida insikterna jag skaffar mig genom mitt arbete till en vidare krets, ut i samhället, där kunskaperna och insikterna behövs. Då måste man jobba och skriva transparent och enkelt, men man varken kan eller får förenkla mer än vad förutsättningarna medger.

Man måste ju, som Schopenhauer påpekar, till och med i vanliga praktiska angelägenheter förebygga missförstånd genom att vara tydlig; och hur skulle man då kunna uttrycka sig obestämt, ja gåtfullt, om tänkandets svåraste, mest abstrusa och knappt tillgängliga föremål, som är filosofins uppgift?

Ja, hur skulle man kunna det? Jag vill kunna se mig själv i spegeln. Och jag vill kunna säga till mina barn att jag gjorde vad jag kunde för att bidra till en bättre och mer hållbar värld. Om fler gjorde så, om fler såg förbi sina egna snäva och kulturellt upprätthållna gränser, då skulle världen vara en bättre plats. Idag prioriterar man klarhet, även om man vet att det är en hänsynslöst förenklad och nästintill förljugen karta man orienterar sig efter. Om människans eviga önskan om och fallenhet för enkla lösningar skriver Nietzsche på ett oerhört livsbejakande och roligt sätt. Vill inte grumla det intrycket, så jag lämnar er med följande citat och tar tag i dagens övriga sysslor. Det dunkelt sagda är klokhetens sätt att uttrycka sig. Det är det språk jag väljer, för att för mig finns inget annat. Jag vill förstå, inte göra karriär. Och jag läser följande rader med ett leende.

Vad gäller det kortfattade har Jean Paul yttrat följande kloka ord: "På det hela taget är det rätt och riktigt att allt stort - med mycken innebörd för en sällsynt innebörd - uttalas kort och (därmed) dunkelt så att den tarvliga anden förr förklarar det vara nonsens än översätter det till sin meningstomhet. Ty låga andar är förfärligt skickliga i att i det djupaste och rikaste yttrande inte se annat än sin egen triviala uppfattning."