fredag 5 oktober 2012

Krisens lösning finns inte där vi letar

Vi befinner oss i en djup kris, tillsammans, alla vi som lever på jorden just nu. Och den måste lösas. Många tänker så, Nisse i Hökarängen och politiker samt näringslivets toppar. Det råder koncensus om detta och krismedvetenheten i samhället och Europa, världen, är utbredd. En bra början. Tillfrisknande främjas av sjukdomsinsikt. Tyvärr letar vi efter lösningen på fel ställen, vilket gör att krisen riskerar att förvärras. Om detta har jag skrivit många gånger, men det är tankar som har svårt att haka fast i det kollektiva medvetandet. Därför lyfter jag frågan igen.

Det finns ingen lösning på krisen, av det enkla skälet att kris är mänsklighetens normaltillstånd. Ända sedan människan började ingå i lite större kollektiv har kris varit vardagen, och harmoni och allmänt välstånd undantaget. Tyvärr är det svårt att se detta om man bara utgår från sin personliga utgångspunkt. Samhällen och kultur är emergenta fenomen, vilka uppstår genom och lever av konsekvenserna av kollektiva handlingar. Vad jag gör spelar ingen roll, men paradoxalt nog spelar det all roll i världen vad vi gör. Och jag är en del av ett vi, alltid. Paradoxalt nog. Detta kommer ingen undan, men man kan lyckas bättre eller sämre i sammanhangen man ingår i. Fast det har mer med tur än skicklighet att göra.

Där, i insikten om att det är så det är och fungerar finns lösningen på problemen vi har. Krisen kan och ska inte lösas, det är en omöjlig önskan. Men vi kan lära oss förstå och hantera vår kollektiva situation, tillsammans. Om, säger om, vi börjar lyssna mer på varandra och om förståelsen om att vi lever och dör gemensamt kan spridas och få fäste i kulturen. Människa är ett kollektivt fenomen, och utan kultur är vi bara biologiska överlevnadsmaskiner som styrs av drifter. Människa är med andra ord en paradox. Och förstår vi det, då förstår vi bättre vad som krävs för att lösa problemen vi befinner oss i just nu. Ingen kan lösa dem åt oss. Ansvaret för samhälle och kultur, det kollektiva, går inte att delegera. Lösningen handlar därför paradoxalt nog om att vi tillsammans inser att det enda vi kan göra är att kollektivt och med liv och lust ständigt arbeta med att underhålla det som skapats gemensamt.

Tankar på lösningar tenderar att passivisera. Den som säger sig sitta inne med den perfekta lösningen möts instinktivt av beundran och lättnad, det verkar vara en evig önskan. Att någon, den utvalde, skall komma utifrån och lösa alla våra problem. Varianter på det temat finns det överallt, och vi går kollektivt i den fällan dagligen och stundligen. Det som vi inte kan låta bli. Likt knarkare som vet att de borde sluta tar vi en sil till, och en, och en. Den enkla lösningen vinner som sagt alltid över den fungerande, för den kommer per definition (eftersom kulturen fungerar som den gör) aldrig att vara enkel. Eller låt mig modifiera uttalandet, enkel är den, men den är bara enkel att formulera, inte att genomföra. Lösningen stavas: Kollektivt engagemang! Vi får det samhälle vi förtjänar.

Det läggs en hel massa energi på, och ständigt testas, den bästa lösningen. Och när den inte fungerar finns det alltid en annan lösning som är den bästa. Vi måste bara bli bättre på att leta och utforma kriterier för att kunna bedöma vad som är bäst. För det kan ju inte vara fel på förutsättningarna? Eller? Det är precis det som är problemet, att det är i förutsättningarna som såväl problemen som lösningen finns. Vi letar efter och lägger stora resurser på saker som inte fungerar, för att vi har bestämt oss att det finns en kris, och att den måste lösas. Och så bråkar vi om vem som har den bästa lösningen, och eftersom det inte finns någon bästa lösning kommer alla som försöker att misslyckas, och det ger kritikerna vatten på sin kvarn. Den självgående process som drivs av sina egna orimliga förutsättningar.

För att bryta mönstret, vilket är första steget mot en bättre värld, måste man inse att det inte finns en bästa lösning. Ingen kommer att komma utifrån och frälsa oss från all ondska och alla problem. Inget ska eller kan nämligen lösas, vi kan bara kollektivt inse att vi måste anpassa oss efter rådande förutsättningar. Först när den insikten sjunkit in kan arbetet börja. Först när vi skaffat oss en rimlig uppfattning om vår egen betydelse, först då kan vi gemensamt börja arbetet med att bygga ett samhälle som är hållbart, vilket kräver konstant omsorg och ständiga reparationer, kontinuerligt underhåll. Så fort man slår sig till ro accelererar förfallet. Detta finns det ingen möjlighet att komma förbi. Glöm alla sådana tankar, för det är dem som försatt oss i den situation vi befinner oss i. Det är farliga tankar i vars förlängning riken för undergång finns.

Allt kan alltid bli bättre, det är mantrat som bör upprepas, för att kollektivt påminna oss om hur det är och samhället fungerar. Bättre är ett mål som engagerar, bäst är ett mål som passiviserar. Och det är ut kollektivt engagemang som välstånd och hållbar samhällsorganisering växer fram. Bäst är ett mål man kan nå, men väl där, vad gör man då? Väntar på att något skall hända, eller vad är det vi vill? Vet vi det ens? Jag tror inte det. Jag tror att människan är lat av naturen, och vill ha det så bra som möjligt till så liten insats som möjligt. Därför är det lockande att delegera ansvar, utse en ledare, rangordna högskolor och universitet (för att peka på ett annat exempel på samma sökande efter enkla lösningar. Alla vet att rankingar tenderar att bli självuppfyllande profetior, eller cirkelresonemang), eller att testa ännu en bantningskur. Det finns inga enkla, bästa lösningar. Fatta!

Bättre är ett mål som kan uppnås redan idag. Och sedan är det bara att fortsätta bygga därifrån. Eftersom det är en kollektiv, kontinuerlig strävan kommer det inte att uppfattas som en uppoffring. Förbättringsarbetet pågår ju ständigt, överallt. Individuellt och kollektivt. Det samhälle som förstår detta, och som sätter sådana tankar i verket. De kollektiv som överger alla ambitioner om att bli bäst, och som istället gemensamt strävar efter att ständigt bli bättre, kommer att ha goda chanser att överleva på sikt. Det är nyckeln till hållbarhet. Inte lösningen på krisen, för någon sådan finns inte.

Hållbarhet är vad vi borde sträva efter. Alltid, tillsammans. Kriser kan vara mer eller mindre intensiva, men de går inte att utrota. Hantera dem kan vi dock. Det är den enda vi kan. Ett gott liv kräver underhåll och omsorg, det är inget mål, det är en resa. Liksom ett förhållande, det är inget man hittar eller har, inget givet, det är något man bygger tillsammans. Varje dag.

Allt kan alltid bli bättre. Det finns ganska mycket förtröstan i den insikten. Belöningen kommer omgående. Alla har allt att vinna på att ta till sig och realisera den tanken. Om vi börjar idag kan vi få det bättre redan i morgon. Svårare än så är det inte. Det svåra är att inse att det är så enkelt, egentligen.

2 kommentarer:

Johansson Wiberg sa...

Helt otroligt inlägg så innerligt tacksam för din förmåga och ditt mod att lyfta perspektiv o frågor som du gör ... Tusen tack Anneli

Eddy sa...

Tack Anneli, nu rodnar jag lite! Om mina tankar kan vara till nytta är jag tacksam, för jag tror på och brinner verkligen för detta! För humanioras nytta och kulturvetenskapens användning i samhället!