Kunden har alltid fel!

Läser på SvD om aktier som investering, att de möjligen har framtiden bakom sig. Läser vidare om mutor och tänker på hur jag behandlas när jag ska köpa kaffe på morgonen. Kaffe sägs vara den mest lukrativa branschen just nu. Espressohouse, där jag fikar på väg till jobbet är på offensiven, och Starbucks har planer på att etablera sig i Sverige. Var ska jag börja? Ser en hel massa kopplingar här, mellan ekonomi och kultur. Det borde finnas saker att säga, angelägna samband att syna.

Tror jag inleder med att påpeka att kapitalismen som system faktiskt är det enda systemet för fördelning av välstånd som växer underifrån. Bara kapitalismen utgår i sin grundform från enskilda aktörers handlingar. Låt oss inte glömma det. Kommunism, feodalism och så vidare är alla system som regleras ovanifrån, på ett eller annat sätt. Kapitalismen däremot är synonym med demokrati, på gott och ont. Vilket system är bäst? Om det råder det delade meningar. Och jag är kluven. På den politiska skalan drar jag tydligt åt vänster, och jag vill se minskade klyftor i samhället och världen. Ändå kan jag inte undgå att lägga märke till vilken frigörelsekraft som kapitalismen bär på. Det finns något där, helt klart, även om den kapitalism som praktiseras idag inte är speciellt demokratisk eller utgår från folkets handlingar.

Ekonomi är emellertid vad allt kretsar kring. Viljan till och sökandet efter profit är stark. Så pass stark att den påverkar allt och alla. Oavsett vilka politiska preferenser man har. Samhället och kultur utgår från handlingar. Och kapitalism är resultatet av handling. Det kapitalistiska systemen må ha sina förespråkare och sina ideologer, men ingen har implementerat det. Kapitalismen är ingen uppfinning som någon har tänkt ut, det är ett system som upptäckts och beskrivits först i efterhand. Kapitalismen har vuxit fram underifrån, och det är en rörelse som hämtar kraft ur enskilda individers önskan efter att förmera sitt kapital. Idag ser det annorlunda ut, eftersom vissa lyckats väl inom systemet och har fått makt som kan användas för att påverka politiker att ta beslut som stärker deras makt ytterligare. Allt hänger som sagt ihop. Förmerandet av kapital har dessutom oroväckande nog utvecklats från att vara ett medel för att nå andra mål än förmering av kapital, till att bli sitt eget syfte.

Problemen med kapitalismen är som synes många. Det är på inget sätt ett perfekt system, men det är ett i grunden demokratiskt system. Och dess drivkrafter är enorma. Oavsett hur många och stora problemen än är tror jag det är svårt att hitta något fungerande alternativ som skulle kunna hota kapitalismen. Vill man förändra samhället är det således mest effektivt att göra det inifrån systemet, med ekonomiskt/kulturella medel. Om man nu inte kan hitta ett alternativt fördelningssystem som är lika demokratiskt. Jag ser inget sådant, tyvärr. Med det sagt (inser att det är en stor och viktig fråga som förtjänar en egen bloggpost) vill jag rikta blicken mot systemets konsekvenser. Vad gör det med oss, när ekonomin får den roll den har idag.

Jakten på profit i en uppgångsfas, när nya resurser tillförs och kan exploateras, är relativt oproblematisk. Problemen uppstår när systemet är fullt ut implementerar, samtidigt som alla aktörer vant sig vid den höga avkastningen som inflödet av nya resurser, i den expansiva inledningsfasen möjliggör. För att upprätthålla en hög avkastning måste aktörerna som vill överleva ta till nya och mer aggressiva metoder för att kunna fortsätta verksamheten. Där är vi idag. Möjligheterna till stora vinster är allt mindre, och därför är det många som ifrågasätter sanningen om att börsen alltid är bättre än andra placeringar på lång sikt. Andreas Cervenka skriver till exempel att.

År 2012 kan en investerare i långsiktiga amerikanska statspapper se tillbaka på en avkastning som spöat börsen de senaste 10, 20 och till och med 30 åren. Och Bill Gross menar att det finns något nästan kedjebrevsliknande med aktiemarknadens framgångar. Under de senaste hundra åren har nämligen ekonomin mätt som BNP växt med i snitt 3,5 procent per år. Aktieägarna har alltså plockat åt sig 3 procent ”extra” per år. Om detta skulle fortsätta de kommande hundra åren skulle det innebära att världens aktieägare kommer äga nästan alla pengar i världen.

Bill Gross kallar därför aktiekulten en mutation som aldrig kommer upprepas. Han är inte ensam, flera andra har också utropat att börsfesten är över. I en artikel konstaterar Financial Times att många stora pensionsplacerare har allt mindre aktier i portföljen, pressade att ta mindre risker efter finanskrisen.

För att upprätthålla en hög avkastning, vilket är den väg som fortfarande är den rådande, även om molnen hopar sig vid horisonten, finns olika vägar att gå. Vissa är mer transparenta och oproblematiska än andra. Läser som sagt om mutor, inte bara inom bolag som Telia Sonera. Kina anses vara det stora framtidslandet. Hur gör man affärer där?

”Bertil” är en svensk erfaren företagare i Kina som går med på att prata med SvD Näringsliv mot löfte om anonymitet.

– Jag ville inte. Men det finns inte en chans i helvetet att vi skulle ha fått den här ordern om vi inte betalade.

Han berättar att de gått med på att betala 20 procent i kickback, muta, till inköparna på ett kinesiskt företag för att de skulle välja Bertils företag som leverantör. Det motsvarar ungefär en miljon kronor. Bertil berättar att han är under press hemifrån.

– Jag, som alla andra som är utskickade till Kina, är här för att leverera tillväxt, och klarar jag inte det så behåller jag inte jobbet, säger Bertil.

Han berättar att samma korrupta inköpsavdelning senare erbjöd honom att få en del av mutpengarna.

– De föreslog att jag inte bara skulle blåsa deras arbetsgivare utan även min, och ta pengar rakt i fickan. Ur deras synpunkt skulle det ge mig ett intresse att fortsätta ge dem kickbacks.

Men Bertil sade nej till erbjudandet.

– Min gräns går vid att själv ta pengar. En annan anledning är att då skulle jag sätta standard för mina egna anställda att det är okej att blåsa arbetsgivaren, och det har jag inget intresse av.

Pengar för pengarnas skull har denna effekt. Inget att förvånas över, men är det så vi vill ha det? Och måste det vara så, bara för att man lever i ett kapitalistiskt system? Nej, är mitt bestämda svar. Betänk att kapitalismen är demokratisk och att världsekonomin ytterst utgår från små aktörers handlingar, i vardagen. Ekonomi och kultur är två sidor av samma sak. Därför behöver man inte åka till Kina för att förstå och för att jobba med förändring, det räcker att ta en titt på sin egen vardag. Tänker därför på dialogen som utspelade sig nyss, mellan mig och hon i kassan på Espressohouse.

- Vill du ha en stor kaffe, för bara fem kronor mer?

- Nej, ja sa en liten bryggkaffe!

- Vill du ha något att äta till?

- Nej!

Samma sak varje morgon. Och säger jag att jag vill ha en bryggkaffe frågar de konsekvent om jag vill ha en stor kaffe. Som kund tvingas vi snart sagt överallt in i denna typ av labyrint, full av semantiska fallgropar. Vi är inga kunder längre, vi har blivit en resurs som företaget utnyttjar till bristningsgränsen. Alla medel verkar vara tillåtna för att få ut mesta möjliga ekonomiska utbyte av den lilla stund och chans man har att påverka oss i riktning ökat pris. Med leenden och intrikata rutiner som personalen måste följa när de samtalar med kunderna försöker man locka oss att betala mer. Kunden har inte längre alltid rätt. Caféer och affärer finns inte längre för kundernas skull, idag är det tvärt om. Kunden har alltid fel!

För att få det man vill ha krävs således av en att man överger mycket av den sociala fostran och det hyfs som gäller överallt annars. Och det påverkar så klart samhället och kulturen. Om jag vet vad jag vill ha tvingas jag mot min vilja att gå i försvar, jag kan inte längre lita på den jag umgås med. Det växer fram en helt ny vaksamhet, som i sin tur leder till att alla betraktar varandra med misstänksamhet. Telemarketing är samma andas barn, och det gör att man knappt vill lyfta på luren, för man vet att man tvingas vara otrevlig, annars riskerar man att sitta fast i ett abonnemang eller liknande som det är otroligt svårt att ta sig ur.

Sensmoral: Det är inte kapitalismen det är fel på, det är den stora massans agerande i samhället och i vardagen som ger upphov till problemen. Förstår vi det, och agerar kollektivt i enlighet med den insikten, då är en annan kapitalism möjlig.