Samtalar med Deleuze V

Samtalet är sorgligt underskattat och underutnyttjat som verktyg för att nå kunskap. Överallt debatteras det, mot bättre vetande. För det ger ingen kunskap utöver den som förs in i processen. Experten som av kontexten hen verkar i tvingas skärpa sig till max och kontrollera, och dubbelkolla sina uppgifter, för att stå väl rustad inför motståndet hen kommer att möta, för att överhuvudtaget få möjlighet att dela med sig av sina vetenskapligt grundade tankar och rön. Hen kommer aldrig att kunna gå utöver det redan givna. Debatten sätter ett tak för vetandet, för det är ett stängt och strikt kontrollerat forum. Och debatten och experten är två sidor av samma sak, samma andras barn. Ett resultat av samproduktion, ömsesidig tillblivelse.

Samtalet utgår från en helt annan syn på kunskap, en mycket mer öppet sökande syn. Samtalets fördel är att det utgör ett slags golv för kunskapsutvecklingen, men det finns inget tak. Rätt använd blir den samlade kompetensen och kunskaperna som samtalsparterna gemensamt förfogar över, större än summan av delarna. Eftersom samtalet är öppet, prestigelöst och sökande, och eftersom alla uttalanden, tankar, hugskott och vilda idéer är tillåtna inom ramen för samtalet, och eftersom den viktigaste egenskapen som odlas och används däri är förmågan till kritiskt tänkande, vet ingen vad som kommer att bli resultatet av samtalet. Att tänka tillsammans är alltid bättre än att tänka på egen hand, oavsett hur klok man är och hur mycket kunskap man förfogar över och kan använda. Fler än en, men färre än många (det blir inget samtal om för många röster skall samsas om utrymmet) kommer alltid längre än en som arbetar på egen hand. Bevisen på detta är överväldigande, många och starka. Samtidigt vet alla att debatter aldrig leder till något gott. Med det sagt har det blivit dags att lyssna till Deleuze.

Det är som med livet. Där finns det ett slags tafatt­het, en bräcklig hälsa, svag fysik, livligt stammande som kan vara charmen med en viss person.

Och med ett samtal. Man blir glad av att samtala, debatter ger bara den som anses vinna dem en temporär källa till glädje. Skadeglädje, vilket inte är positivt. Den starke är ensam. Samtalet stärker gemenskapen. Delad glädje är dubbel glädje. Och det är som med livet, och samhället. Enade står man starka, tillsammans. Söndring splittrar och bryter upp. Samtal som fungerar är charmiga, just för att de ibland är tafatta och just för att där finns plats och utrymme även för svaghet och osäkerhet. Tvärsäkerhet är sällan charmigt.

Charmen är källan till livet liksom stilen är skrivandets källa. Livet är inte någons levnadshistoria, de som inte har någon charm har inget liv, de är som döda. Men charmen gör inte alls en person. Det är det som får grepp om människan, liksom lika många kombinatio­ner och unika tillfällen, som den här kombinationen har dragits fram ur.

Samtalet är källan till ny kunskap. Kommunikation, utbyte och kritisk granskning av en mångfald olika försök, det är vad vetandets brunn fylls på av och med. Utan glädje i sökandet och lyckan i upptäckten av något som fungerar finns ingen kunskap, uppstår ingen förändring, inget liv. Men glädjen räcker inte, ger ingen kunskap i sig. Den är däremot en förutsättning för att det skall vara mödan värt att söka svar och fördjupad kunskap. Charmen och glädjen i vetenskapen är en förutsättning för byggandet av ett samhälle som vilar på akademisk grund. Och samtalet hjälper oss att få grepp om utvecklingen, och det hjälper oss också att dra fram nya och oväntade kombinationer, vilket är vad som krävs för att skapa nytt vetande. Samtalet sätter vägen i fokus. Debatten handlar bara om målet. Men tänkande är inte en kamp, det är ständiga försök, i relation till en föränderlig värd och en uppsjö nya problem. Tärningen är en bra liknelse för vad det handlar om.

Det är ett tärningskast som nöd­vändigt är vinnande, eftersom det helt bejakar i hög utsträckning slumpen i stället för att stycka sönder den, förvanska den eller göra den sannolik.

Samtalet är som en tärning lastad upprepade gånger, tills den rätta kombinationen hittas. Och för att hitta ny kunskap måste ett moment av slump till, annars är det per definition ingen ny kunskap. Vi vet detta, att snart sagt alla banbrytande kunskaper och uppfinningar antingen är vidareutvecklingar på andras tanker eller resultatet av misslyckanden där man ändå sett att det fanns annan potential än den man först trodde. Tärningen är en utmärkt tankemodell för att förstå vad samtalet handlar om och kan användas till.

Genom varje bräcklig kombination bekräftas också livets kraft som saknar motstycke så starkt, envist och ihärdigt i människan. Det är underligt hur stora tänkare lever en osäker tillvaro, har vacklande hälsa och samtidigt upphöjer sitt liv till ett tillstånd av absolut kraft eller »stor Hälsa«. Det här är inga människor utan deras egen sifferkombination.

Det starke får ofta rätt, men det betyder inte att hen har rätt, eller det som förs fram som det sanna och riktiga fungerar. Makten fungerar på det sättet, och debatten är maktens redskap. Debatten sållar agnarna från vetet, skiljer ut, trycker ner och ger allt till vinnaren. Men det är att stirra sig blind på formen, och låta den vara underordnad innehållet. Vad tror ni fungerar bäst om man vill bygga ett hållbart samhälle, fina former och utanpåverk? Eller ett innehåll som faktiskt fungerar till och svarar upp mot behoven som finns i samhället, för att lösa de utmaningar vi står inför, tillsammans.

Charm och stil är inga bra ord, man borde hitta andra och ersätta dem. Det är samtidigt charmen som ger livet en icke-personlig kraft, vilken är större än den enskilde individen och stilen som ger texten ett yttre syfte som överskrider det som skrivits.

Samma gäller för kunskapen. Den är större än signifikanserna och rådatan. Kunskap måste omsättas i handling för att vara meningsfull. En artikel som visat sig framgångsrik i kampen om utrymme i den prestigefulla publikationen är värdelös, oavsett hur bra den är och hur klokt innehåll den rymmer, om kunskapen inte omsätts i samhället. Världen och livet, förändring och hållbara system kräver handling för att fungera. Kultur blir till i och genom att människor lever sina liv. Komplext och många gånger motsägelsefullt är det, men det är som det är. Livet är sådant, oavsett vad vi människor tycker och tänker om det. Samtalet är därför att föredra framför debatten, för det hjälper deltagarna att se och förstå, hantera och förändra, det man delar och äger gemensamt. Ingen äger samhället eller kulturen, den är allas angelägenhet, på gott och ont.

Och det här är samma sak: texten har inget syfte i sig själv, just därför att livet inte är något personligt. Textens enda syfte är livet, genom de kombinationer som den drar fram.

Den vetenskapliga texten, eller ett blogginlägg som detta, är värdelöst, i sig själv. Det viktiga, det som ger texten ett eventuellt värde, är kombinationerna som den förmår dra fram ur den komplexa härva av samband och motstridigheter. Handlingarna som blir till och utförs som ett resultat av mötet mellan textens innehåll och eventuella lösare, det är vad som ger texter och vetenskap värde. Kunskap i handling är vad det handlar om. Vad allt handlar om.

Det är motsat­sen till »neurosen« där livet just oupphörligen stym­pas, förnedras, görs personligt, kränks och där texten görs till sitt eget syfte.

Debatten är som neurosen, ett tillstånd av skräck för att bli trampad på. Debatten stänger in och förminskad, stänger och hindrar utveckling och konstruktiv förändring.

Nietzsche, motsatsen till den nevrotiske och en levnadskonstnär med bräcklig hälsa, skriver: »Ibland verkar det som att konstnären, och i synnerhet filosofen bara är en slump i sin tid... När han dyker upp gör naturen, som aldrig hoppar över något, ett unikt skutt, och det är ett glädjeskutt, därför att naturen känner att den för första gången har nått målet och förstår där att genom att leka med livet och tillblivandet fick den att göra med en alltför svår motståndare. Upptäckten får den att lysa upp och en mild kvällströtthet, det som människorna kallar för charm, vilar över dess ansikte.«

Jag var som bekant på konferens här i veckan. Och det var en synnerligen givande tillställning, fylld av klokskap och kommunikation, lyssnande och samtal. Inga debatter, vad jag såg. Där fick alla plats, och allt som sades behandlades som potentiellt värdefullt. Nu2012 hade charm. En ovanlig charm för att vara en akademisk tillställning. Behöver sådana upplevelser, för att orka fortsätta. Det kostar på att försöka driva frågan om fler och mer samtal. Är inte meriterande att koncentrera sig på innehåll i en kontext där yta, pengar och publikationer är allt. Men jag gör inte det som gynnar min karriär, om det inte samtidigt leder till ökad kunskap, bättre vetande och fördjupad insikt.

Känner mig som Nietzsche, som en levnadskonstnär med bräcklig hälsa, som någon som hamnat i akademin av en slump. En lycklig slump. Så känns det just nu. För akademin kan vara underbar. Där finns plats för samtal, också. Det går att hitta tillfällen av charm, och det är vad som håller mig kvar. Det är insikten om och tron på det som lyser upp min värld, och som mildrar tröttheten som smyger sig på efter 20 år i kunskapens tjänst.