Samtalar med Deleuze VI

Ska tala på ett arrangemang i Luleå om några timmar. Vaknade tidigt, av tystnaden. Utvilad, och laddad. Mörkt och tyst är det, och det slår mig att jag sällan upplever tystnad. Ämnet jag ska tala om är genus/jämställdhet och social hållbarhet. Inser här i tystnaden, verkligen hur ohållbart det är att leva som vi gör. Och igår på Landvetter och Arlanda, bland alla affärsresenärer, med mobiler och datorer, som pratar ett språk jag inte behärskar, företagsekonomiska, insåg jag hur fort allt ändrats och förändras, samt hur isolerad man är som akademiker. Alla, slår det mig, i dagens samhälle är allt mer isolerade, tillsammans. Det är med andra ord inte bara trafiksystemen som är ohållbara och som har allt för få och för små marginaler, även det sociala livet är det. Hastigheten och kraven på prestation gör det svårt att vara närvarande, och det gör det svårt att få perspektiv. Och får man inte det, ser man inte till att få det är det lätt att fastna, i sitt och de sina.

Både exempel på isolering och fjärmande inåtvändhet, och på hur lätt det leder till att man värnar om det egna, fick jag uppleva på ett seminarium, igår (känns som det var längre sedan). Vi hade gemensamt bestämt att vi skulle läsa Material Feminism, där man lanserar nya tankar om relationen mellan immateriella och materiella aspekter av människoblivandet, för feministiskt intresserade läsare. Haraway, Latour, Foucault, Deleuze, med flera passerar revy. Igår var andra tillfället. Nya seminariedeltagare hade tillkommit. Och plötsligt var det bara jag som såg värdet av boken, som ju ligger helt i linje med både vad jag tror på och har arbetat med de senaste 10 åren. Såg fram emot en diskussion, om texterna, som visserligen var kritisk, men konstruktiv och inriktad mot förståelse för texternas bokstav, det som faktiskt står där. Det blev inte så, istället talades det om böcker vi borde läsa istället. Och många runt bordet var ense om att tankarna som förs fram i Material Feminism är slarvigt framskrivna, att man presenterar otillbörlig kritik, och att det man har att säga inte är nytt. Först försökte jag förklara, försökte tala om det som faktiskt står i boken, men det föll inte i god jord. Man hade helt enkelt bestämt sig.

Min tolkning av vad jag fick vara med om är att det är svårt att tänka nytt, speciellt om det nya inte sticker en i ögonen och finns på ytan. Och det nya med Material Feminism är just att man inte går i polemik, tvärt om visas genomgående en stor uppskattning för tidigare tänkare. Det nya är att man tänker framåt, om vad som behövs för att verkligen kunna göra skillnad och jobba konstruktivt med frågan om jämställdhet och andra maktordningar. Det nya är att man inte för fram en fräck och revolutionerande teori om hur det är, utan man använder kunskaperna som finns och utarbetar mer användbara verktyg för att förstå en värld som samtidigt är både materiell och immateriell. En värld där alla gränser är flytande, och där det enda som är konstant är förändring och tilblivelse. En värld där människor och materia samproduceras. Låt oss jobba konstruktivt med det vi har, hör jag författarna säga. Låt oss gemensamt se över våra verktyg och hur samt till vad de kan användas. Och det är svårt att ta till sig sådana tankar, dels för att det är ett helt nytt sätt att argumentera, dels för att det i grund och botten är så enkelt.

Förundrad satt jag vid bordet och förpassades 15 år tillbaka i tiden, till seminarierna i Umeå, när vi doktorander gjorde upp med det gamla och bejakade det nya, för att det var nytt. Diskussionen på seminariet igår försatte mig också i kontakt med minnen från genusfältet, och alla hetsiga diskussioner där om vem som var mest renlärig. Jobbiga minnen var det som väcktes till liv. Och bristen på vilja i rummet, att förstå, och aversionen mot att verkligen göra något, utanför akademin. Önskan om att gå i polemik, viljan att kritisera och det sekteristiska över hela diskussionen. Den skrämmer mig. Det är inte hållbart.

När man arbetar är man oundvikligen totalt ensam. Man kan inte bilda skola eller vara en del av en sko­la. Det finns bara arbete i mörker och underjord. 

Så kändes det verkligen. Så känns det. Utanför fönstret är det fortfarande mörkt. Jag är inte intresserad av bilda skola, vill heller inte vara en del av en skola. Behöver inga lierade. Vetenskap är sökande efter kunskap och arbete med det som fungerar, oavsett vad "det som fungerar" är eller kommer ifrån. Då kan man inte liera sig, inte bilda skolor. För det stänger tanken och riktar uppmärksamheten inåt. Ser man så på världen är det lätt att känna sig utsatt, lätt att se motstånd även där det inte finns något. Skolor måste försvaras. Skolbildningar leder till maktkamp. Därför jobbar jag ensam.

Men det är en ensamhet som är synnerligen befolkad, inte av drömmar, dagdrömmerier eller projekt utan av möten.

Bara den som är ensam, och som inte har något att försvara eller förlora, kan vara fri i tanken. Och ensamhet innebär inte isolering. Den som söker kunskap förutsättningslöst är aldrig ensam. Hen står i ständig kontakt med omvärlden, för det är mot den intresset och viljan att förstå är riktad (inte inåt mot den egna gruppen). Jag är ensam nu, på hotellrummet, men det är en befolkad ensamhet. En ensamhet fylld av möten med potential att förändra. Och det är vad jag behöver och söker här, i skrivandet, inspiration till saker att krydda mitt anförande med, som kan användas för att hjälpa publiken att se möjligheterna och vägarna fram, istället för svårigheterna och problemen. Världen består alltid av både ock. Deleuze kommer mig som alltid tillmötes, och han får mig att känna mig välkommen och inbjuden i samtalet. Fast han inte lever. Men hans texter lever. Och det jag lärt av mötet med honom, genom hans texter, det skall jag försöka förmedla här idag.

Ett möte är kanske samma sak som ett tillblivande eller ett förbund. Det är ur djupet av den här ensamheten som man kan vara med om vilket möte som helst. Man träffar på människor (ibland utan att känna dem eller någonsin ha sett dem), men även rörelser, idéer, händelser, entiteter. Varje ting har sin egen benämning, men det ordet betecknar inte alls en person eller ett ämne. Den betecknar en effekt, en sicksacklinje, något som passerar eller händer mellan två som vid en potentialskillnad: »Compton-effek-ten«, »Kelvin-effekten«.

Effekter, skillnad. Fokus på det som främjar förändring i riktning jämställdhet, mångfald och hållbarhet, det är vad jag har just nu och det är vad jag skall försöka förmedla. Att tala på en konferens är att mötas, så tänker jag, även i föreläsningssammanhang. Ömsesidig tillblivelse, inte överföring av information, det vill jag jobba med. Jag vet inte vilka flyktlinjer som kommer att dyka upp under mötet, med mig på scenenen och publiken i rummet. Jag kan aldrig veta vad som kommer att haka i och ge effekt. Min roll blir därför att förbereda åhörarna, att skärpa deras uppmärksamhet och förmåga till kritiskt tänkande. På samma sätt som Deleuze hjälper mig att öppna upp och se världen och kulturen som tillblivelser, ständig upprepning av skillnad.

Vi sade samma sak angående tillblivandena: det är inte en term som blir den an­dra, utan var och en som möter den andra, ett enda tillblivande som inte är gemensamt för båda, eftersom de inte har någonting med varandra att göra, men som är mellan båda, som har sin egen riktning, ett tillblivandeblock, en a-parallell utveckling.

Något sådant vill jag skapa, ett sådant klimat. En stämning i rummet som har potential att leda till förändring. Jag har inte skådat ljuset och har inget att predika, jag vill lära lika mycket som jag lär. Och det underlättas om man ser på det som sker och det man får vara med om som möten, a-parallell utveckling, som tillblivandeblock. Jag har inte åkt till Luleå för att predika eller tjäna pengar. Är inte intresserad av uppmärksamhet. Jag är här för att försöka göra skillnad, ensam tillsammans. Det jag vet och har att säga ser jag som verktyg, men det viktiga är inte jag och det jag har att säga, det är effekten av det som blir sagt.

Just så är det, det dubbla infångandet, getingen OCH orkidén: inte ens något som kunde vara i den ena eller något som kunde vara i den andra, även om det skulle förväxlas, blandas ihop, utan något som är mellan båda, utanför båda och som löper i en annan rikt­ning.

Mellanrummen, det är där det händer. Ingen kan veta vad som kommer att fungera, för framtiden är alltid en öppen fråga. Det enda man kan veta är vad man gör. Ensam, men tillsammans. Vi är individer, separata kroppar, men utan kultur och allt annat vi delar är vi inget. Ensamhet är ett märkligt ord på det sättet, och därför är ensamheten också fylld av möten. Det gäller bara att lära sig se, och förstå.

Att möta innebär att man hittar, fångar in, stjäl något men det finns ingen metod för att hitta något utan man måste helt enkelt förbereda sig länge och väl. Att stjäla är motsatsen till att plagiera, kopiera, härma eller göra som. Att fånga in något är alltid ett dubbelt infångande, stölden en dubbelstöld och det är det som gör att det inte blir något ömsesidigt utan ett asymmetriskt block, en a-parallell utveckling, ett förbund som ständigt är »utanför« och »mellan«.

Återvänder ofta till just denna passage, och den finns med i min presentation. Brukar krydda den med citat från Deleuze, för att utmana. För att göra det oväntade. För att få publiken att tänka och jobba med det de har och kan. Bara tillsammans kan vi förändra och göra världen till en bättre plats, ensamma tillsammans.

Ser fram emot att få möta publiken, men först ska jag lyssna.