Vetande, i samverkan

Kunskap är mitt arbete, och tankar på vad som går att veta, och vad som erkänns som sanning samt kulturella och sociala aspekter av kunskap upptar en stor del av mitt liv och min vardag. Ämnet bryter in och häktar i, släpper inte taget. Hur vet vi det vi vet? Och vad får olika insikter för konsekvenser. Framförallt, och det utgör ämnet för dagens bloggpost, funderar jag ofta på vad som gör att viss kunskap anses finare och mer värdefull än annan.

Kunskapshierarki och dess konsekvenser var ämnet för en debattartikel i SvD igår. Oväntat men glädjande läser jag där, för en gångs skull, hur någon som själv inte verkar inom hum-sam-området pekar på värdet av humaniora och samhällsvetenskap. Äntligen någon som inte bara ser värdet av kunskap om kultur och samhälle, utan dessutom vill diskutera principerna för fördelningen av forskningsmedel.

Satsningar på forskning handlar uteslutande om naturvetenskap och teknik. Vem bestämde att det skulle vara så? Och vad är målet med forskningen? Saknas det kunskap på dessa områden? Beslut om forskning tas av politiker, och målet är pengar. Har inga problem att förstå, och jag är inte ute efter någon. Kunskap om natur och teknik behövs. Ingen tvekan om det. Det jag ställer mig frågande till är ifall sådan kunskap behövs mer än kunskap kultur och samhälle. Att ställa olika ämnen mot varandra är olyckligt. Intressant nog är att en sådan jämförelse kanske skulle kunna utfalla till hum-sams fördel, om man ska tro debattartikelförfattaren Jonas Milton på Almega.

När vi på Almega ska förklara utvecklingen och behoven är det svårt att nå fram. Uppfattningen är att de utmaningar som våra företag står inför ska lösa sig av sig själva. Det verkar vara lättare att agera på en önskan om att vi behöver forskning inom svetsteknik än att förstå behov av kunskap om nya affärsmodeller, kunddriven innovation eller värdering av immateriella tillgångar.

Men, det kanske inte är så förvånande. I dag är frågorna alltmer komplexa och rör sig ofta över flera vetenskapsområden. Ett exempel är en smartphone som i sig inte skapar värde, utan det gör i stället tjänsterna i telefonen. Men bara för att komplexiteten ökat kan man inte blunda för behovet av den ny kunskap.

Snobbismen i forskningspolitiska sammanhang rangordnar forskningens olika discipliner på ett destruktivt sätt. Detta är något jag presenterar i bokkapitlet Snobbism bromsar viktig forskning i antologin Med Sverige på läkaren, som släpps av Svenskt Näringsliv inom kort.

Medicinsk och teknisk forskning står högst i rang, medan samhällsvetenskap hamnar långt ned. För innovation i tjänsteföretag är den sistnämnda dock av stor vikt. I tjänstesamhället blir det allt viktigare att utveckla kunskap för komplexa system där flera branscher och kompetenser ska fungera ihop.

Fast det ändrar egentligen inget i sak. Att jämföra och ställa olika kunskaper mot varandra är olyckligt. Samverkan över gränser och mellan olika kompetenser är vad som borde främjas. Vetande av olika slag behövs för att uppnå hållbarhet. Det är viktigt att inte enkelrikta sökandet efter kunskap. Det är ur mångfalden, i möten mellan olika kunskaper, kompetenser och typer av insikter, som riktig och viktig kunskap uppstår. Vetande går inte att beställa fram, inga viktiga och banbrytande insikter går att nå genom satsningar.

Nyfikenhet och oväntade möten, problem i vardagen som irriterar. Kunskap kan växa ur olika källor, och gör så, hela tiden. Den insikten måste växa och spridas för att ny kunskap, mer användbar kunskap, viktig kunskap skall kunna utvecklas. Och den kunskapen är allas egendom. Kunskap kan och får aldrig låsas in, ägas eller göras exklusivt tillgänglig till bara ett fåtal. Hållbarhet kan bara nås om kunskapen sprids vitt och brett. Därför håller jag både med, och inte, om det som står i debattartikeln.

Skepticismen och rädslan för kraftfulla samverkansprogram handlar bland annat om två vanföreställningar. Dels att det skulle vara fråga om ”förtäckt företagsstöd”, dels att tillämpad forskning är av lägre vetenskaplig kvalitet än grundforskning. Att det sistnämnda är en snobbig vanföreställning exponerade Vetenskapsrådets studie från 2007 som visade att samverkan istället ökar den vetenskapliga kvaliteten. Att hävda att det rör sig om ”förtäckt företagsstöd” är att frånsäga sig ledaransvar i lösandet av avgörande samhällsfrågor, som hälsa, energiförsörjning, klimat och demografi.

Att finansiera samverkan handlar inte om sponsring, utan om att staten på ett ansvarsfullt sätt underlättar utveckling av kunskap och tester av nya koncept som annars skulle ha uteblivit. Att vara med och dela på den risk som alltid finns då ny mark ska brytas. Det är en global konkurrensfråga. Regeringar världen över möjliggör samverkan för olika former av program. Varför skulle Sverige lämna walk-over?

Samverkan och Arbetsintegrerat Lärande är något jag tror på och brinner för. Men kunskap bör inte blandas ihop med pengar. Kunskap får inte bli en handelsvara. Kunskap måste vara fri, måste få leva sitt eget liv. Ett utmärkt exempel på det, och på hur olika typer av kunskap kan behöva kombineras för att vetandet skall bli användbart, fann jag i Vetenskapens värld igår. Nya rön om hälsa, som går fullkomligt på tvärs mot vanligt sunt förnuft, människors vardagskunskap och erfarenhet, presenterades. Och då kan det vara bra att förstå kulturens roll i kunskapsöverföringen, vanans makt och det socialas betydelse. Annars lämnas fältet öppet för makt. Om förmågan till kritiskt tänkande är låg i befolkningen, då är allmänheten hänvisad till akademikerna för allt. Och det vore olyckligt, liksom all oinskränkt makt är det.

Den enda garantin som finns för ett bättre vetande, och ett bättre samhälle, är utbyte, dialog och ett kreativt samtalsklimat. Öppenhet är vägen fram. Kunskap och sanning kan bara sökas, det är inget som bör försvaras. Tillsammans bygger vi upp, utvecklar och upprätthåller vetandet som utgör basen i samhället!