torsdag 18 oktober 2012

Tänker högt om samtal, kunskap och konferenser

Mitt i majhetsen i våras slängde jag iväg ett abstract till en konferens som verkade intressant. Tänkte inte mycket mer på det, mitt i allt. Men så fick jag besked, att jag blivit antagen, i konkurrens minsann. Och det var ju glädjande. Men, som sagt, det var mycket där innan semestern, och konferensen var ju inte förrän till hösten. Uppdraget blev liggande. Nu är jag där. Idag ska jag presentera. Oj, vad var det jag skulle tala om? Hur ska det gå?

Så där är livet. Kanske börjar känna mig för trygg i akademin och med det jag håller på med? Fast jag behöver å andra sidan inte lika mycket tid att förbereda mig på längre. Inget går på rutin, men visst kan jag luta mig mot kunskaperna och erfarenheterna jag har samlat på mig. Och jag tackar aldrig jag till något jag inte tror på och verkligen vill. Idag ska jag tala om och leda ett rundabordssamtal om kunskap och hållbarhet. Nästa vecka talar jag i Luleå, på en konferens om förutsättningar för jämställdhetsarbete och hållbarhet i tider av omställning. Också viktigt. Ett hedersuppdrag! Fast marginalerna är väl små, och jag vill inte hamna på sjukhus igen. Andas, var närvarande i nuet, och lita på att erfarenheten bär dig. Det är vad jag intalar mig.

Har några timmar att förbereda konferensframträdandet, och det handlar ju om saker jag jobbar med och tror på. Sitter på café, och just nu finns inget annat att göra än att bara ta det lugnt. Dagens bloggpost tänkte jag skulle handla om det jag ska göra sedan. Detta blir min förberedelse. Det blir bra. Kommer att fungera. Sitter på centralstationen som vanligt, fast nu ska jag inte ta något tåg. Idag ska jag bara gå över gatan, till hotell Post, på Drottningtorget. Igår var det konferensmiddag. Vi är närmare 900 deltagare, och det var då jag insåg vad jag tackat ja till. Det var då jag fattade hur stort arrangemanget är. Inspirerande.
   

NU2012
Gränslöst lärande
(Rundabordssamtal)
Mot bättre vetande

Så ser titeln för konferensen ut, och rubriken på mitt bidrag. Gillar dubbeltydigheten, och drar mig till minnes att jag skrev om detta, då i våras, i samband med att jag anmälde mig. Ämnet är mer aktuellt och angeläget än någonsin. Mot bättre vetande (vi vet att det inte fungerar, eller: kunskap om att det inte håller, den finns, även om den inte används och tas in av dem som borde) införs system och nyorganiseringar som riskerar att rasera allt det som byggts upp. Det är inte hållbart. Och det vill jag diskutera under den halvtimme jag har till mitt förfogande, efter key notes och lunch. Vad står det i abstractet som antogs, vad har jag lovat? Hur tänkte jag och vad skev jag där, i våras?
Vinterns tågkaos, jordbävningen i Japan 2011, händelserna den 11 september 2001, är exempel på oväntat oväntade händelser. Detta är regeln, inte undantaget (jfr Taleb 2007). Kaos är normaltillståndet, och ändå byggs samhället på kalkyler som bara tar hänsyn till det oväntade, problemen som går att förutse. Vilka kompetenser, tankeverktyg och pedagogik behövs för att hantera denna insikt? Hur tänker man inom olika vetenskapliga discipliner och hur kan utgångspunkten användas i arbetet med att nå långsiktig hållbarhet? Mot bättre vetande är titeln på rundabordssamtalet, och det är förhoppningen att samtalet ska leda till det; Bättre vetande och ökad förståelse.
Tillsammans hoppas jag att vi som sitter runt bordet kan samtala om dessa frågor. I den bästa av världar blir det ett samtal, i ordets rätta bemärkelse. Jag har inga svar, men jag ser problem och paradoxer. Ingen har svar, och den som tror det är inte samtalsbenägen. Hoppas att vi kan få till ett lyssnande samtal. Jag vill höra hur andra tänker, forskare och intresserade med olika kunskaper och kompetenser. Ingenjörer, pedagoger och vårdlärare. Tillsammans, lyssnande och utbytandes erfarenheter, bara så kan hållbarhet skapas och upprätthållas. Alla vet att det är så, egentligen. Intalar jag mig i alla fall. Fast det är inte så det ser ut överallt. Akademin är inte uppbyggd på det sättet, infrastrukturen som byggts upp för skapande och förmedlandet av kunskap gynnar inte den typen av tänkande. Mot bättre vetande, igen. Hur ser det ut då? Vad riskerar jag att möta?
En liknelse som illustrerar problemet som jag ser i akademin och i samhällsdebatten handlar om nattvandraren som tappat sina nycklar och som letar under gatlyktan, fast han vet att nyklarna inte ligger där. För det är där han kan leta. Är det vad vi gör idag när vi lyssnar på experter, för att de är experter? Michel Foucault (1993:25) antyder detta i Diskursens ordning, när han säger att människor lyssnar mer på vem som talar än vad som sägs. Experter är bra på att hantera det oväntade. Men så fort vi har att göra med det oväntat oväntade famlar vi kollektivt i blindo, eller är det bara jag som kulturvetare som ser på saken på detta sätt? Är det bättre kartor vi behöver (läs fler experter) eller är det mer av flexibelt kritiskt tänkande? Hur främjar man i så fall detta tänkande och kan det användas för att främja hållbarhet?
Till den tanken återvänder jag som bekant ofta, men det är inget självändamål. Ofta stöter jag på detta beteende. Okej, det är inte perfekt, men vad ska man göra. Det går i alla fall att räkna på det. Och det är bättre att vi håller fast vid frågorna i formuläret, för då får vi data som går att jämföra!? Fast alla vet att frågorna inte ger meningsfulla svar håller man fast vid dem, för att de går att jämföra med historiska data. Mot bättre vetande, igen! Vi måste påminna oss om det, ofta. Måste resonera om detta djupt mänskliga sätt att tänka, för att kunna utveckla bättre vetande och nya strategier för att möta aktuella problem. Politiker och ansvariga behöver ha denna kunskap. Därför återvänder jag till frågan och exemplet, för det klargör i alla fall för mig vad det handlar om.

Allt handlar om kultur, eller kulturvetenskapliga insikter går att applicera på allt som rör människor i samverkan. Det är vad som driver mig. Det är så jag motiverar min närvaro. Men kunskap om kultur är aldrig exakt, den är föränderlig. Och det är en annan insikt som behöver implementeras i samhället, om det ska bli hållbart. Det ska jag trycka på i mitt inledande anförande. Vi får se hur det landar. Beror så klart på vem som dyker upp. På vem som vill samtala, och på hur man ser på detta med samtal. Måste vara vaksam på så det inte blir en debatt. Det vore förödande. Det leder aldrig till bättre vetande.
Henri Bergson skriver i, Introduktion till Metafysiken, att varje vetenskap har en riktning, ett bestämt mål och fasta utgångspunkter, vilket krävs för att kunskapen skall kännas igen som kunskap. Vetenskapen har alltid en historia och relaterar till ett sammanhang. Hur ser detta ut i olika vetenskaper och på olika lärosäten? Övertygelsen om att det finns en bästa praktik, ett sätt att lösa problem på, är vanlig inom akademin. Detta antagande ger dem som säger sig veta säkert, experterna tolkningsföreträde. Vad får det för konsekvenser för arbetet med långsiktig hållbarhet?
Varför Bergson? Tänker jag nu. Har ett svagt minne om att jag läste den boken igen. Den är fascinerande. Fylld av vackra och användbara tankar, även om jag just nu inte har den alldeles aktuell för mig. Men det handlar om kultur, om akademisk kultur. Det jag vill säga med stöd i referensen är att all kunskap uppstår i ett sammanhang. Vetande är kulturellt upprätthållet. Och kultur växlar från plats till plats. Förhoppningen är att samtalsformen skall kunna hjälpa oss att få syn på våra respektive förgivettaganden. Det är viktigt, och behövs i arbetet med hållbarhet. Först när den insikten verkligen sjunker in och får genomslag i politiken, först då kan det verkligt viktiga arbetet börja. Då behövs ett bättre vetande än det som används i samhället idag. En annan värld är möjlig, om bara tillräckligt många förstår vilka förutsättningar vi har att förhålla oss till, och att det krävs handling i vardagen för att  uppnå förändring. Om detta vill jag samtala. Hoppas det blir så, men det finns inga garantier. Viktigt. Jag styr inte samtalet, jag har bara initierat det och pekat ut en riktning. På samma sätt har jag och alla andra bara marginellt inflytande över kulturell förändring. Också viktigt att göra sig medveten om.
Sammanfattningsvis kan man säga att detta rundabordssamtal handlar om vilka pedagogiska verktyg och teorier om kunskap som är lämpliga i arbetet för ett bättre vetande, som kan användas i arbetet med att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle.
Det är en pedagogikkonferens. Får inte glömma det. Inte en kulturvetenskaplig konferens, på gott och ont. Motiverar min närvaro med att kunskap är kulturellt upprätthållen, och att all kunskap är kontextuell. Ingen äger kunskap, om något. Alla kan både lära och förmedla kunskap. Samtalet är en utmärkt form för att utbyta kunskap. Det blir bra detta. Och jag är så förberedd som jag kan bli. Ser fram emot två givande dagar!

Avslutar bloggposten med ett citat från dagens Under Strecket, författad av Sverker Gustavsson, som passande nog handlar om demokrati och som utgår från samma typ av kulturell komplexitet som mitt konferensbidrag. Är värden på väg mot bättre vetande, eller mot bättre vetande? Vi bestämmer, tillsammans!
Det låter sig säga att demokratin skyddar sig genom att konstitutionellt motverka sina motståndare. Samtidigt bör man vara klar över att det finns en gräns, bortom vilken fri debatt, föreningsfrihet och legitim opposition med sikte på majoritetsskifte inte längre är meningsfull. 
Frågan är var den gränsen går. Det yttersta syftet får antas vara att institutionaliserat kunna bemästra den osäkerhet som förtroendevalda politiker och utsedda teknokrater har att hantera. Verkan av regler bör gå att förutse och utrymmet för godtycke bör vara minimalt. Samtidigt bör ändrade majoritetsförhållanden kunna leda till en annan politik än den hittills förda. Detta är vad som skiljer en frihetlig från en auktoritär tolkning av demokratin. 
Den frihetlige demokraten är aldrig tvärsäker. [Min kursivering] Legitim opposition bör därför inte försvåras utan underlättas. Idén om stridbart folkstyre får inte drivas så långt att teknokratin slår över i sin motsats. En populism av det slag som Viktor Orbán och Vladimir Putin företräder – mesta möjliga deltagande och minsta möjliga frihet – riskerar annars att bli det europeiska svaret på den kinesiska utmaningen.

Inga kommentarer: