Den förödande jakten på genvägar

Inte ens när jag gick på högstadiet och var skoltrött och därför inte läste några läxor närde jag en önskan om att "slippa" lära mig saker och tänka själv. Det var det påtvingade pluggandet som jag undvek. Och även om jag inte visste då, på 1980-talet, som tonåring, vilken lång omväg jag därigenom tvingade ut mig själv på, och trots att jag inte hade en aning om hur mycket jobb det skulle krävas att hitta det yrke som jag sent omsider fann, ångrar jag inte. Inte ens nu när jag är uppsagd och gör min sista vårtermin på högskolan som jag arbetat på i 23 år (nu i dagarna) och alltså är på väg att bli av med jobbet som jag älskar och som ger mitt liv mening ångrar jag mig. Tvärtom anser jag att det varit mödan värt. Jag har aldrig varit intresserad av några genvägar eller enkla lösningar. Tyvärr verkar jag vara ensam om att tänka och känna så.

Samhället vi lever i idag präglas allt mer och allt tydligare av sökandet efter genvägar. Just nu är det AI som bär på löftet om att lösa alla våra problem. AI både läser och skriver allt fler av texterna som översköljer oss, vilket många obegripligt nog verkar välkomna. För mig som forskare har det alltid varit kunskapen, alltså det jag lär mig förstå och hantera, som varit det viktigaste. Därför envisas jag med att köpa och läsa böcker, och jag skriver mina texter själv genom att fila på språket. Det är en av anledningarna till att jag – särskilt nu när insikten om att jag blir av med min tjänst som lektor väl sjunkit in – lever med en känsla av främlingskap i akademin, (vilket i och för sig gör att jag inte kommer att sakna arbetsgivaren som inte värderar mina kompetenser och mitt kunskapsengagemang). 

Allt fler forskarkollegor använder idag AI både för att skriva forskningsöversikter och som stöd i författandet, för att slippa göra sådant som de tycker är jobbigt. Jag tycker det är skrämmande att se hur landets högst utbildade och förmodat klokaste och mest kompetenta människor frivilligt degraderar sig själva till ett slags maskinskötare för att få behålla lönen som de ändå kommer att förlora inom en snar framtid när såväl produktionen som inläsningen och analyserna av "vetenskapliga" artiklar helt kan tas över av AI. Vi människor är på god väg att frivilligt, inte bara göra oss själva till slavar under en teknik som kan utföra allt fler av våra arbetsuppgifter, dessutom, och vad värre är, riskerar användandet av tekniken leda till att framtida generationer fostras till lydnad under algoritmerna, vilket innebär att vi som lever nu inte bara håller på att föröda den enda plats i universum som människor kan leva på, dessutom föröder vi egenskaperna som gör oss människor till människor. 

Eftersom ekonomin är en viktig drivkraft i all samhällsförändring är det bara en tidsfråga innan skolan försvinner på grund av efterfrågan på politiker som lovar att sänka skatten. Redan när man på 1990-talet lanserade den irrationella tanken att erbjuda valfrihet i skolsystemet och särskilt när skolan såldes ut till "riskkapitalister" som skulle effektivisera skolan (utan att pengarna som "tjänas" in på effektiviseringen går tillbaka till skattebetalarna, de hamnar istället på aktieägarnas konton utomlands) inleddes kunskapsraset som nu accelererar. Studenterna som kommer till högskolan idag har inte fått lära sig vad det innebär att lära, de har lärt sig producera svar på frågor. Eftersom studenterna är många, lärarna få och produktionslogiken stark får lärare som värnar kunskapen svårt att bjuda motstånd mot studenternas önskan att göra rätt, vilket får dem att kräva att få veta vad de ska svara på tentafrågorna så att de så fort som möjligt får sin examen (om de nu inte använder AI för att läsa texterna och skriva inlämningsuppgifterna, vilket är hopplöst svårt att kontrollera). Och eftersom det enda som i praktiken räknas idag är högskolans ekonomiska resultat, som hänger ihop med genomströmningen, framstår lärare som försvarar högskolans akademiska kvaliteter som ett problem. 

Den där utvecklingen (eller avvecklingen) förstärks av att de som anser att det är klokt och driver på för att högskolan ska kunna bilda holdingbolag – för att på det sättet kunna "tjäna" pengar på forskning och utbildning, istället för att förvalta skattebetalarnas investeringar på bästa sätt genom att skapa förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling – ses som frälsare. Samhällets utgifter för skolan och den högre utbildningen är höga och får vi inte valuta för investeringen, i form av breda kunskaper och användbara kompetenser, blir den utgiften ett gigantiskt slöseri med allmänna medel.

När jag skriver om dessa saker är det inte för att kritisera AI, men jag märker att det ofta uppfattas på det sättet. Det är som att den analoga mänskliga hjärnan, eller i alla fall det kollektiva medvetandet, tagit över datorernas binära tänkande och därför ser världen i svart-vitt – antingen eller, vän eller fiende, rätt eller fel, ond eller god. Och detta skrämmer mig lika mycket som strävan efter genvägar. Det är konsekvenserna av digitaliseringen jag skriver om, och jag gör det i min strävan efter att värna kunskapen och förmågan att tänka analytiskt och vara kreativ. Att värna analoga tekniker och unikt mänskliga förmågor uppfattas bara som kritik av den som tänker som en dator, och om allt fler gör det är det inte jag och mitt sätt att tänka som är problemet. Jag ser stora fördelar med och använder själv digital teknik varje dag, därför känns det orättvist att bli utsedd till fiende. Det är slappheten i relation till tekniken, den naiva fascinationen samt fallenheten att delegera besluten rörande framtiden till algoritmer och förflackningen av människans intellektuella förmågor jag vänder mig mot. Det är naiviteten och genvägstänkandets konsekvenser jag varnar för. 

När jag läser böcker skrivna av forskare (artiklar läser jag nästan aldrig, där finns inte utrymme för den förståelse jag söker) är det författarnas kunskaper jag vill ta del av, alltså deras väl underbyggda, men personliga, tankar om det problem eller fenomen som jag själv är intresserad av. Och jag läser andras tankar för att utveckla egna och för att bilda mig en självständig uppfattning om ämnet som jag sedan samtalar med andra om för testa bärigheten i det jag håller för sant. När jag själv skriver är det för att sätta mina tankar på pränt, för att på det sättet kunna betrakta mina kunskaper utifrån och för hjälpa andra att tänka själv och utveckla sin egen uppfattning. Det är så som KUNSKAP utvecklats i alla tider, och det kan inget teknik i världen ändra på. Kunskap är första steget mot bildning och det är analoga och unikt mänskliga kvaliteter.

Elefanten i rummet är den stadigt växande arbetsbördan och den eviga jakten på effektiviseringar. Trots att vi som lever idag utför fler uppgifter, både i yrkeslivet och privat på fritiden, ökar inte tiden vi har till vårt förfogande för meningsfulla saker. Eftersom vi försöker fylla den högst begränsade tid vi här på jorden med så mycket som möjligt är det bara stressen som ökar, och när tiden upplevs knapp stannar vi inte upp och tänker efter vad det vi gör faktiskt ger oss, vi söker istället genvägar för att kunna göra ännu mer av det som redan idag bara leder till att tomheten och känslan av meningslöshet ökar. Eftersom allt fler idag är allt mindre närvarande i nuet blir det svårt att se vad den naiva drömmen om AI som lösningen (och de allt rikare och allt mäktigare techmiljardärerna som frälsare) kostar i form av stressrelaterade hälsoproblem, utarmade intellektuella förmågor samt kunskapsförflackning. Och inte minst miljöförstöring.