torsdag 25 oktober 2012

Beatles, Stones och Dylan. En helig treenighet?

Utsatt för Västtrafiks bedrövliga trafiksystem, med brist på det mesta: marginaler, fungerande fordon, växlar och information, tror jag det är bäst att skriva om något helt annat. Något som inte triggar känslan av att vi byggt in oss i ett system som inte är hållbart. Har ett sådant ämne på lut. Sedan förra helgen har jag funderat på följande.

Beatles firar 50 år, liksom Stones. Vi ägnade därför fredagskvällen åt att lyssna på våra bästa Beatleslåtar. Finns ju lite att välja på, om man säger så. Here comes the sun, är min favorit, även om det egentligen inte går att välja en. Efter en stund kröp sig emellertid känslan på, att det är lite för intelligent och lite för många olika stilar och intryck för att det ska fungera som helkvällsunderhållning. Vi sökte oss därför vidare. Till Dylan, bland annat. Tanken som slog mig var att man nog (och här får ni protestera om ni tycker att jag har fel) på goda grunder kan säga att populärkulturens heliga treenighet består av Beatles, Stones och Dylan. Dessa tre står i samma relation till övriga, som Bach, Bethoven och Mozart gör till resten av den klassiska musikens kanon.

Det jag har att säga handlar inte om att hävda att dessa tre skulle vara bäst, för det är så klart omöjligt att uttala sig om. Men att de är klassiska artister finns ingen tvekan om, det råder det ingen tvekan om. Beatles känns inte daterade. Stones fyller fortfarande arenor (två spelningar i London, och två i New York här snart, och kanske en världsturne) och Dylans karriär rullar fortfarande på. Finns det några andra artister från 60-talet som fortfarande känns aktuella? Tror inte det.

Det slog mig förra helgen att dessa tre är unika, var och en på sitt sätt. De närmar sig och använder musiken på tre olika sätt. Skrev för snart två år sedan om Stones spelning, vilken filmades av Scorsese; Shine a light. Titta på den, och försök sedan övertyga mig om att det vi ser inte är äkta spelglädje. Keith Richards faller ner på knä och det lyser om honom. Han förundras fortfarande, och drivs ännu efter 50 år, av det som växer fram i mellanrummet mellan musikerna. Det är inga hits som rivs av, det är guldkorn och värdefulla presenter som med kärlek överlämnas till publiken. Stones har absolut levererat hits genom åren, men de har få klassiska låtar som alla känner till. Däremot har de en massa riktigt bra låtar, och ytterst få dåliga. Spelglädje och gemensamt skapande, det ser jag som Stones viktigaste egenskap. Och att man förvaltar arvet från bluesen med den största respekt.

Beatles hann aldrig dit, och mycket talar för att det vore omöjligt. Beatles skapade populärmusikaliska klassiker och blev större än vad som var hälsosamt för dem och gruppen. Lika svårt att uppnå det som att fortfarande känna äkta glädje efter 50 år. Beatles  skapade sina verk i studion, ganska mycket som gemensamma soloprojekt. Om Stones är en grupp bestående av musiker så var Beatles musiker som gemensamt utgjorde en grupp. Fyra musikaliska genier, i ett maskineri som tidigt började gnissla och som bröts upp av inre spänningar efter 10 år. Men musiken lever kvar utan dem. Lite som antitesen till Stones. Lika bra, men på ett annat sätt.

Två olika sätt att representera populärmusik på, men båda från England. Båda grupper. För att det ska bli en helig treenighet krävs balans. En egensinnig soloartist från USA. Listan är komplett. Hos Dylan är det dessutom texterna som står i fokus. Dylans musik är inte så mycket att skriva hem om, men texterna. Mellan honom och Stones är det eoner, och Beatles har visserligen producerat texter med djup, men Dylan är unik. Hos honom är det orden som bär musiken. Dylans kraft är politisk. Han är ensam, men hans ord når ut över världen och berör.

Alla tre är unika på sitt sätt, och tillsammans utgör de essensen för 1960-talet. Men deras värde går utöver detta, vilket bevisas av att de fortfarande i högsta grad är aktuella och att de aldrig återförenats. Vi snackar obrutna karriärer som sträcker sig över 50 år. Finns det ens någon som står på tur, undrar jag. Är det möjligt att återupprepa? Frank Sinatra är en som fortfarande ligger steget före, men återväxten är helt klart hotad. Vad detta beror på, det tror jag mig ha ett svar på.

Det handlar inte om kvalitet. Det handlar om en lång rad lyckliga tillfälligheter. Dels på/av mänskliga aspekter och skäl. Alla kommer från den första ungdoms generationen, vilket gör det lätt att bryta nu mark och med lojala fans är det förhållandevis lättare att hålla en karriär igång under så många år. Dessutom var konkurrensen inte mördande då, och förändringstakten var långsammare. Dels fanns det rent tekniskt en tröghet inbyggd i systemet. Utan internet och digital teknik vad man hänvisad till vinyl och konvolut, som bara kunde fraktas på traditionellt sätt, med bil, båt, järnväg och flyg. Det fanns få radiokanaler och färre TV-program. Genomslaget var större, vilket gör att intryck lämnar djupare avtryck som stannar kvar längre. Och så vidare. Det var varken bättre eller sämre förr, bara annorlunda. Och den som är först ut har så klart fördelar, om man bara har vad som krävs för att nå ut.

Så vad vill jag säga? Jo att människan är en biologisk varelse, som samverkar med teknik och som drivs av ekonomiska hänsyn. Kulturen uppstår i mellanrummet mellan dessa aspekter, och påverkar dem lika mycket som den påverkas. Allt samverkar och blir till i samma process. Inget går att reducera till något annat, och inget är viktigare än något annat. Allt och alla är lika viktiga. Utan insikt om dessa livets fakta, ingen musik. Inget liv.

Kulturvetenskap och humaniora är LIKA viktigt som annan forskning!

5 kommentarer:

Christopher Kullenberg sa...

Män med gitarrer som är "genier"? Problematiskt.

Musik är alltid etik.

Eddy sa...

Musikaliska underbarn, det kanske är bättre? Genier är ett stort ord, håller med om det Christopher. Och det är med röda kinder som genusvetaren skriver det. Kvaliteter har de dock, det kan väl ingen förneka? Och när de samarbetade så utforskade de gränserna för sin egen individuella och kollektiva förmåga, men lyckades inte uppnå riktig spelglädje, vilket bekräftas av att de också slutade turnera.

Unknown sa...

Jag vet inte om "underbarn" är bättre det heller, som om man skulle vara född med en viss essens och förmåga som andra saknar. Det känns som att all musik efter 1800 (och romantiken) är alldeles för kontingent och beroende av att andra uppskattar den för att vi ska kunna leta efter en kärna hos individer eller subjekt.

Jag är ganska amodern när jag tänker musik. Jag accepterar alla gånger hellre fromma gudomliga ordningar än subjektens spelglädje. Alltså, hellre Leibniz som musikfilosof än Nietzsche (som du för övrigt skriver intressanta bloggposter om).

Christopher Kullenberg sa...

Oj, jag föll viss ur systemet och min kommentar fick signaturen "Unknown".

Eddy sa...

Måste rusa här, och hinner tyvärrinte säga något klokt som svar. Hinner dock konstatera att musik mobiliserar, har agens. Och det är ju trevligt; känslor och tankar, i rörelse. Kollektiva tillblivelser och filosofer med passion och inre eld. Nietzsche är en fröjd att läsa, glad om tankarna uppskattas! Åter till akademins kvarn, som bloggen hjälper mig att hindras att malas ner av!