Samtar med Deleuze VIII

Kan man äga en tanke, ett ord? Den frågan är bara aktuell att ställa i ett sammanhang där det går att tjäna pengar på det som är immateriellt, överallt annars är det en obegriplig fråga. För det kan man så klart inte, äga något som är allas egendom. Språket, orden, kunskap. Ändå låter vi det ske. Trots att det är omöjligt anses det rätt för en individ att kunna äga de ord man yttrat, och att den rätten kan överlåtas. För att det finns pengar att tjäna. William Faulkner är död sedan länge, men äganderätten över hans ord lever i högönsklig välmåga. Läser i SvD att Woody Allen hamnat i klammeri med "rättvisan".

Bolaget som äger rättigheterna till William Faulkners verk stämmer Sony för upphovsrättsbrott, skriver Variety.

Anledningen är ett citat som förekommer i Woody Allens film ”Midnatt i Paris”, och som enligt Faulkner Literary Rights använts utan tillåtelse. Citatet – ”Det förgångna dör aldrig. Det är inte ens förgånget” – förekommer i Faulkners roman ”Själamässa för en nunna”. Trots att det i filmen tydligt framgår vem som skrivit raderna hävdar bolaget att Sony borde ha bett om tillstånd att använda citatet.

Eller, rättare sagt, och med hänvisning till vad jag skrev om igår, om grupper som tilldelas makt över individer, det är bolaget som hävdar att man äger Faulkners ord som stämmer bolaget som äger resultatet av Allens arbete som gör upp i rätten. Och det handlar om pengar, inget annat. Man skulle ju kunna se det som att Allen utan ersättning sprider uppmärksamhet för Faulkners arbete, men det gör inte Faulkner Literary Rights. Det visar att man egentligen inte bryr sig ett dugg om den upphovsman man vars rättigheter man säger sig värna, man bryr sig bara som sin egen balansräkning.

Det är en fattig värld som ligger i förlängningen av den rörelsen. En värd för ingens ord sprids, och där utbytet av tankar är starkt reglerad. En strikt kontrollerad värld. En sårbar monokultur. Kallt och sterilt. Med andra ord håller denna typ av grupper på att såga av den gren de själva sitter på, av kortsiktiga kvartalsekonomiska skäl. Vad bryr sig väl en ekonomiansvarig om framtiden, det är här och nu och en budget i balans som räknas. Inga andra hänsyn tillåts. Ett kortsiktigt tänkande, som underminerar samhällets bas, och hotar den långsiktiga hållbarheten. En konsekvens av debattens, av diskussionens primat. Ett resultat av människans vilja att veta, och begäret efter sanning i bestämd form singular, vilket får mig att tänka på vad Ann-Helen skrev som kommentar på det förra inlägget i serien.

Jag kommer att tänka på de (kulturella) bilder av och användningar av "samtal" och "debatt" som man kan se. I jämförelse med hur Deleuze talar om samtal, så tror att det kan vara så (här i Norden?), att debatt ser ut som samtal och samtal ser ut som debatt. Det har något att göra med om det är önskvärt med konsensus eller inte, hur stort utrymme som finns för olika sätt att tänka och om "tänka lika" (eller "rätt") är ett önskvärt resultat av ordutväxlingen. Begreppet "samtal" kan leda tankarna i riktning terapisamtal, föräldrasamtal.. ja faktiskt ofta mot rådgivande eller allvarsamma situationer, när någon "måste förstå" eller "bör få veta" något. Det skulle kanske behövas ett annat ord för "samtal i Deleuzisk" mening? Vad skulle det vara?

Ett viktigt påpekande. Det spelar ingen roll vad man kallar det, ett samtal är bara ett samtal i den mening som jag här försöker skriva fram, om det är öppet, förutsättningslöst och lyssnande. Om det är en förtäckt metod för att vinna över någon på sin sida, för sakens skull, då är det inget samtal. Jag är dock inte säker på att jag ser ett behov ett annat ord, för det är ju en gång så med ord att deras innebörd är redundant. Ords innebörd växlar över tid. Ord får sin betydelse i och genom sammanhang. Och det är alltid konsekvenserna som är det viktigaste. En mer utvecklad förmåga till kritiskt tänkande, det ser jag som den enda hållbara lösningen. Insikt om problemen, och analytisk förmåga, det är vad samhället behöver. Det räcker inte att några få äger förmågan, det är först när den är vida spridd bland befolkningen som den får effekt. Deleuze menar att:

Man ska inte söka efter om en idé är rätt eller sann. I stället bör man söka efter en helt annan idé någon annanstans inom ett annat område, så att någonting passerar mellan de båda som varken är i det ena eller i det andra. Men den här idén hittar man i allmänhet inte av sig själv, slumpen måste till eller att någon ger den till en.

Slumpen, det är ett nyckelord, en intellektuell vattendelare. Går det att eliminera slumpen, eller måste vi acceptera det oväntat oväntade som ett obestämt men oundvikligt inslag i vardagen, i livet? Svarar man ja, då ser man värdet av samtalet. Svarar man nej, då finns bara en väg: Debatt och sökande efter sanning i bestämd form singular. Expertvälde och maktordningar kommer som ett brev på posten, liksom effektiviseringar och upphovsrättstvister. Territorialisering och intellektuell stagnation. Det är vad jag ser i alla fall. Därför vill jag se mer av samtal, för att jag insett värdet av ett öppet samhälle. Ett samhälle där den verkliga makten och det sanna ansvaret utgår från folkets breda massa. Världen skapas gemensamt, och allt och alla blir till i samma blivandeprocess.

Man bör inte vara sakkunnig, kunna eller känna till området, men lära sig än det ena än det andra inom mycket olika områden. Det är bättre än »cut-up«. Det är snarare ett förfarande som »pick-me-up« eller »pick-up« - i lexikonet = hopsamling, tillfälle, en motors accelerationsförmåga, våglängds­inställning; och så ordets sexuella betydelse.

Experter stänger in, kräver ägande och upphovsrätt. Samlar ihop vetande. Vad vi behöver för att uppnå hållbarhet är något helt annat, det är öppenhet och spridning. Ömsesidigt utbyte av än det ena än det andra. Ökad gemenskap och insikt om hur beroende allt och alla är av allt annat. Och insikt om slumpens inverkan i och på alla komplexa tillblivelseprocesser. Återigen vill jag påpeka att orden inte är det viktiga, det är konsekvenserna som räknas. Alltid konsekvenser.

Burroughs cut-up är ytterligare en metod för sannolikhe­ten, åtminstone lingvistiskt, och inte ett förfarande med lottdragning eller någon enstaka slump vid varje tillfälle som förenar det som är olikartat. Till exempel försöker jag förklara att saker, människor består av mycket olika linjer och att de inte nödvändigtvis vet av sig själva på vilken linje de befinner sig och inte heller var de ska få linjen att gå som de håller på att dra upp: kort sagt finns det inom människor en hel geografi, med hårda linjer, mjuka linjer, flyktlinjer och så vidare.

Vi är och blir till i handling, inte i ord. Även om ord kan ge upphov till handling så är det överallt och alltid handlingarna som räknas. Och ingen vet vad mina handlingar idag kommer att leda till imorgon. För jag är en del av samma delade helhet som alla andra, och det jag hör påverkar lika mycket som det påverkas, av det alla andra gör. Det finns dessutom bara en insida, och det är till den allt och alla är hänvisade. Därför blir slumpen något att räkna med. Därför kan man bara anpassa sig, och lyssna till, förstå och kritiskt granska det som sker, förutsättningslöst. Samtalet underlättar det arbetet och främjar utvecklingen av dessa egenskaper.

Jag träffar min vän Jean-Pierre som apropå något annat förklarar för mig att en valuta­balans innebär att det finns en linje mellan två slags till synes enkla transaktioner, men att nationalekono­merna kan låta just denna linje gå var som helst lika väl som de inte alls vet var de ska låta den gå. Det är ett möte men med vem? Med Jean-Pierre, med ett område, med en idé, med ett ord, med en gest?

Ingen vet på förhand var agensen finns, det som får betydelse, det som gör skillnad. Det är en egenskap som uppstår i mellanrummet, utan att någon enskild aktör kan påverka utfallet annat än marginellt. Samtalet utgår från den premissen, och är utformat för att öka möjligheten att så tidigt som möjligt kunna upptäcka vart åt det barkar. Ingen kan veta, det får vi aldrig glömma. Vi kan bara följe med, mer eller mindre följsamt.

Jag har alltid arbetat på det här sättet med Fanny. Hen­nes idéer har alltid angripit mig bakifrån och de kom någonstans långt bortifrån, så att vi korsade varandra som signalerna från två lampor. I sitt arbete har hon råkat på dikter av Lawrence som handlar om sköld­paddor, jag kunde ingenting om sköldpaddor, och likväl förändrar det allt för djurtillblivanden. Det är inte säkert att vilket djur som helst fångas in i dessa tillblivanden, kanske är det sköldpaddorna eller gi­rafferna? Så här säger Lawrence: »Om jag är en giraff och engelsmännen som skriver om mig är väldresserade hundar stämmer ingenting längre, för djur är än mer annorlunda. Ni säger att ni tycker om mig, men tro mig, ni tycker inte om mig, ni avskyr instinktivt det djur som jag är.«

Ord, citat, men allt annat än slaviskt följande. Det är vad jag läser in i ovanstående rader. Deleuze använder och skapar något nytt av det kända, av orden som uttalats. Han stjäl orden på samma sätt som jag stjäl hans ord här för att skapa något nytt och samtidsrelevant. Och jag hoppas att det jag skriver skäls på samma sätt och används i arbetet med att uppnå förändring, där ute i världen. Om vi förhåller oss allt för respektfullt och underdånigt inför de stora mästarna skapas inget nytt, då återupprepar vi bara det som är känt, och dessutom underblåser vi destruktiva och förändringsobenägna maktordningar. Bryt upp, bryt upp, oändligt är vårt äventyr, sa Karin Boye, och jag ger henne cred för de orden, men jag använder dem efter eget huvud. Bara så kan man uppnå förändring.

Samtalet handlar om att ta vara på slumpens möjligheter. Debattens mål är att eliminera osäkerhet. Vilket är bäst i en värld där allt flyter och allt blir till i och genom icke-linjära processer av ömsesidig tillblivelse? Åter till Deleuze.

Våra fiender är hundar. Men vad exakt är ett möte med någon man älskar? Är det ett möte med någon, eller med några djur som befolkar er, eller med några idéer som invaderar er, med några rörelser som berör er, några ljud som når er? Och hur ska man kunna skilja på de här sakerna?

Det är frågor som allt för sällan ställs. För att vi lever i ett sammanhang där man har bestämt sig för att mening kan fixeras, och att utveckling kan kontrolleras. Vi vet samtidigt att vi är biologiska varelser, att vi styrs i hög grad av instinkt och drift, men vi väljer att bortse från det. Kanske för att det är smärtsamt och svårhanterligt, för att det ger upphov till ångest, är obehagligt? För att vi kan, och om bara tillräckligt många kommer överens, ja då går det. Ända tills det oförutsedda inträffar, det oväntat oväntade. Då står vi där handfallna med krossade drömmar och ett samhälle slagit i spillror. Dit, i den riktningen leder debatten, diskuterandet, mot hybris. Det kan komma att stå oss dyrt. Bättre att samtala, för det leder i riktning ökad ödmjukhet och höjd vaksamhet.

Jag kan tala om Foucault, berätta att han har sagt än det ena än det andra och framställa det som jag ser det. Det är ingenting så länge som jag i verkligheten inte har kunnat möta alla dessa uthamrade ljud, beslutsamma gester, idéer av torrved och eld, extrem uppmärksam­het och plötsligt avslutande, av skratt och leenden som man upplever som »farliga« i samma ögonblick som man känner ömhet — allt detta som en unik kombination vars rätta namn skulle vara Foucault.

Samtalet riktar fokus mot konsekvenser, skärper uppmärksamheten på här och nu. Hjälper oss att se det som räknas och verkligen betyder något. Samtalet fördelar makt, och sprider ansvar. Bara så kan vi uppnå hållbarhet. Subjekt blir vi kollektivt, och då är det bättre att se på sig själv med sådana glasögon. Foucault skriver om författarens och subjektets död, men det är bara bilden av dessa som han krossar. Människor av kött och blod kommer alltid att finnas, oavsett hur vi ser på oss själva. Konsekvenser, det är vad som räknas.

En man utan referenser, säger Frangois Ewald: den bästa komplimangen... Jean-Pierre, den ende vän som jag aldrig har övergett och som inte har övergett mig... Och Jérôme, den där silhuetten som är på gång, i rö­relse, överallt genomsyrad av liv och vars generositet och kärlek får sin näring från en hemlig källa, JO­NAS ... Inom oss alla finns det något som är som en askes, delvis riktad mot oss själva. Vi är öknar men befolkade av stammar, djur och växter. Vi tillbringar tiden med att ordna stammarna, sätta dem i en annan ordning, ta bort vissa och få andra att blomstra. Och alla dessa folkgrupper och folksamlingar förhindrar inte att öknen finns och utgör vår egen askes, tvärtom bor de där, passerar igenom och över den.

Öknen är det mellanrum som skiljer aktörerna åt, men den är aldrig tom, för där uppstår flyktlinjer och där verkar slumpen. Öknen är befolkad, men av vad får vi aldrig insikt om, vi kan och får bara leva med konsekvenserna. Och detta måste vi acceptera, kollektivt om vi skall kunna utarbeta verktyg och metoder för att bygga ett hållbart samhälle. Det är budskapet som jag finner mellan raderna, mellan orden, i Deleuze text. Någon annan kanske ser något annat, eller använder ursprungstexten på ett annat sätt. Tillsammans, om vi möts i ett samtal, kan vi fördjupa vår egen förståelse. Samtalet gör det möjligt för oss att lyssna och lära, ömsesidigt. På det sättet kan vi få öknen mellan oss att blomstra. Samtalet hjälper oss att se sådant vi aldrig skulle kunna få syn på på egen hand. 

Hos Guattari har det alltid funnits ett slags vild rodeo som delvis drivs mot honom själv. Öknen, experimente­randet med oss själva är vår enda identitet, vårt unika tillfälle för alla de kombinationer som finns inom oss. Då säger någon till oss: ni är inga herrar utan något ännu mer kvävande. Vi hade verkligen önskat att det var på något annat sätt.

Djur är vi sedan av födsel och ohejdad vana. Människor blir vi tillsammans. Samtal hjälper oss att utveckla den insikten, hjälper oss att växa tillsammans. Debatter och diskussioner fjärmar oss från dem vi hade kunnat vara, förstärker det djuriska och utvecklar det råa. Samtalet tvingar oss att lyssna, att lära. Samtalet öppnar upp för utbyte och bryter ner barriärerna som hindar utveckling.

Vill vi att öknen skall blomstra och befolkas, eller ska den växa? Det är en öppen fråga, och svaret på den gör bara att få genom att samtala. Kultur är allas gemensamma egendom som hör hemma på caféer och seminarier, mellan människor, inte i domstolar och inlåst i slutna gemenskaper!