Förnekandet av komplexitet blir vår kollektiva undergång

Det enkla må vara det vackra och sanna i mattematiken. Där är det säkert så, men hur är det i resten av världen, i samhället och kulturen, människors levda liv? Är det så, eller är det en kulturell uppfattning om att det ska vara så? Enkelhet anses konsekvent vara bättre än komplexitet. Klarhet och överblickbarhet, tydlighet det gillar alla, och det påverkar således bedömningen av allt. Det klart uttryckta vinner alltid över det dunkla, eller komplexa. Vad får detta för konsekvenser, idag och framöver; här hemma och globalt? Om det har jag länge tänkt skriva. Nu är det dags. Några typexempel på situationer först.

Går det att koka ner ett helt lands framtid och dåtid till ett möte mellan två presidentkandidater, en duell? Och hur ska man se på detta med vinnare och förlorare i sådana sammanhang? Bilden som målas upp i dagens tidning är förföriskt lockande och tydlig.

Två män, en scen, en utfrågare. På onsdagskvällen möttes de bägge som tävlar om världens kanske viktigaste jobb egentligen för första gången.

Förhandssnacket hade surrat allt högre med extra höga förväntningar på den republikanske utmanaren Mitt Romney men nu var det dags för debatten som varade i en och en halv timme.

Världen håller andan. Vem vann? Okej, visst förstår jag lockelsen och att det har blivit så här. Men vad får det för konsekvenser att man tänker så här?Det är den viktiga frågan för framtiden, och för världen. Stig Fredriksson skrev klokt om detta härförleden, om hur dagens politiker ständigt befinner sig på och är upptagna av valrörelser, vilka tar fokus från dagspolitiken. Det är ett priset man får betala för enkelheten. Medierna älskar debatter och frågor där två likvärdiga motståndare står mot varandra, episka uppgörelser, för att folket älskar det, och för att man därför kan sälja reklam. Men är det omedelbar behovstillfredsställelse man vill ha, eller är det ett hållbart samhälle? Kollektivt får man det man efterfrågar, som grupp och utifrån resultatet av allas samlade handlingar.

Turerna kring Telia Sonera är ett annat exempel värt att reflektera över. De agerar i ett sammanhang där det är resultatet som räknas, vinsten. Det blir allt tydligare att man inom näringslivet bara har en måttstock, en etisk kompass: ökad vinst. Allt bedöms utifrån denna grund. Därför kommer andra hänsyn i skymundan, och det är först när vinsten hotas som man tvingas ta tag i problemen. Om detta och om konsekvenserna av det tänkandet skriver Andreas Cervenka.

Vem har sagt att banker inte är serviceorienterade? När ett okänt brevlådeföretag från Gibraltar ifjol kontaktade Nordea för att öppna ett konto och sätta in 30 miljoner dollar gick det finfint. Inga jobbiga frågor. Tills för ett par veckor sedan då SVT:s Uppdrag Granskning berättade att företaget, Takilant, var ett parkeringsbolag för Telia Sonera-pengar som kan misstänkas ha gått till regimen i Uzbekistan. Nu är upprördheten på Nordea stor. [...] 

Att telejätten har affärer i en rad länder med hög risk för korruption och brott mot mänskliga rättigheter är en flera år gammal nyhet. Människorättsorganisationer har varnat för riskerna länge. Det senaste halvåret har det framkommit att Telia Sonera samarbetar med säkerhetstjänster i länder som Vitryssland och Uzbekistan. En enda storägare, Nordea (!) fonder, har reagerat genom att sälja aktien. Flera andra, inklusive minst en Ap-fond och ett par fondbolag med så kallad etisk profil har istället passat på att öka. Hur tänkte de?

Exemplen kan flerfaldigas. Överallt går det att hitta tecken på dels att enkelhet alltid premieras, dels att enkelhet överallt och alltid är en chimär. Livet är inte enkelt, inte för enskilda individer, och absolut inte för kollektiv. Komplexitet förnekas, bortträngs och enkelhetens lov besjungs överallt. Och just därför, eftersom det finns en kollektiv oförmåga i samhället att se och förstå komplexitet, tvingas alla dagligen och stundligen hantera och leva med konsekvenserna. Den kollektiva förnekelsen av tillvarons komplexitet och hyllandet av det enkla gör att arbetet med att utveckla verktyg för att förstå och hantera komplexitet försvåras, eller ibland motarbetas. Det är till exempel enklare att skjuta på budbäraren, än att se och förstå problemet. Speciellt som det alltid verkar finnas någon som vill ta på sig rollen av försäljare av enkelhetens evangelium.

Det är självklart enklare att förklara och argumentera för det som är enkelt och klart, än det som är komplext, dunkelt eller motsägelsefullt. Det är enklare att få gehör för enkla lösningar, än komplexa. Orsaken till dessa tingens ordningar är att allmänheten, åhörarna tycker bättre om den som säger det man vill höra, än den som säger det man kanske behöver höra (för att på sikt kunna bygga ett bättre samhälle, till exempel). Alla vill bli omtyckta, och det är publiken som bestämmer. Klart att den som kommer med en enkel förklaring vinner då.

Tyvärr ersätter man oftast hen med en annan publikfriare om/när det visade sig att det inte var så enkelt. Plötsligt går arbetslöshetssiffrorna ner, och den som råkar ha makten då hyllas som en hjälte. Nokia är ett sorgligt exempel på hur det kan gå och hur det fungerar när en framgångsrik ledare konfronteras med tillvarons komplexitet. När det oväntat oväntade inträffar, vilket lanseringen av iPhone kan sagas vara ett exempel på, då står alla handfallna. Utan undantag är det så världen ser ut och fungerar.

Vill vi ha det så här även i fortsättningen? Eller ska vi försöka bygga en hållbar värld? Det senare är min vilja och det jag kämpar för. Inser dock att det jag tvingas till, eftersom den kultur vi har och lever i/med, är att på ett enkelt sätt försöka förklara komplexitet. Ett omöjligt uppdrag. Jag tvingas av rådande, faktiska omständigheter att argumentera för och förklara sådant som få vill höra, och måste för att nå fram tala om sådant som är svårt och som går på tvärs mot människors intuition.

Kulturvetenskap förfogar inte över några enkla lösningar, men inom ämnet och tanketraditionen finns kompetens att hantera komplexitet. Kulturvetenskapen kan hjälpa människor och kollektiv att förstå komplexa samband, och kan visa hur kultur ofta är motsägelsefullt. Kulturvetare letar efter, och finner överallt, paradoxer. Det är så kultur ser ut och fungerar, oavsett hur vi människor tänker kring det och även om vi inte vill att det ska vara så. Bara att acceptera detta, om man verkligen vill förstå. Det finns inga genvägar, och det är på inget sätt enkelt. Världen och verkligheten är komplex. Förstår man det, och om många kan ta till sig den insikten, då ökar chanserna dramatiskt till att man kan hantera samhället, och till att man kan skapa hållbara system. Om och när många förstår hur det verkligen är, då kommer man att arbeta tillsammans för en bättre värld. Istället för som idag när alla gemensamt men på egen hand sätter käppar i hjulet för kollektivet.

Fasthållandet vid och idealiseringen av enkelhet, och drömmen om att det skulle gå att utse en vinnare i ett val till landets högsta och viktigaste ämbete kommer att ge upphov till konsekvenser, oundvikligen och på gott och ont. Man kan tro vad man vill, men det blir som det blir. Och även om tron gång på gång visat sig kunna försätta berg så är det ändå så, i slutändan att vi får det samhälle vi förtjänar, utifrån våra kollektiva handlingar. Läser också i dagens SvD om resistena malariaparasiter, vilket orsakats av människors överanvändning av antibiotika. Det är ett typexempel på hur enskilda individers rationalitet omsatt i vardaglig handling ger upphov till oönskade konsekvenser på ett högre kulturellt, kollektivt plan.

Är det en vinnare vi vill ha, ett enkelt svar, en okomplicerad lösning? Det finns det i så fall massor av i samhället? Det finns hur många kandidater som helst som är beredda att leverera det vi vill ha. Eller är det lösningar som faktiskt fungerar, men som kanske inte alltid är enkla och okomplicerade, vi önskar? Valet är vårt, som kollektiv. Och det spelar roll vad vi svarar och hur vi agerar (vilket ofta inte harmonierar, för att visa på ytterligare ett exempel på och källa till komplexitet), för oavsett vad vi tror och önskar kommer vi att få leva med konsekvenserna av våra val. Det kan ingen någonsin komma förbi.