Tänker med Deleuze L

Femtio poster på detta tema har det blivit sedan den dar dagen i somras då jag bara gjorde det. Tog tag i det jag länge tänkt. Att skriva och tänka med, att kasta mig ut i ett förutsättningslöst samtal med den filosof jag levt med under snart 10 år, och som jag ständig återkommer till. Inte för att jag investerat något i förhållandet, och inte för att jag har några anspråk på att vara någon uttolkare av hans texter, utan för att han fungerar så bra som inspiration i arbetet med att förstå det levda liv jag är mitt uppe i och den värld jag förändras tillsammans med. Det är därför jag återvänder till och uppskattar Deleuze och särskilt texterna han skrivit tillsammans med Guattari. Inte för något annat skäl än att han ger mig verktygen, och för att texterna pekar ut en riktning. Resten är upp till mig, till oss. Deleuze och Guattari skriver inte om vår värld, för de är döda och borta sedan länge. Men de har konstruerat verktyg som vi kan använda. Förväxla dem bara inte med världen som skall förstås med hjälp av dem. Det är olycklig, och tyvärr är det många som går vilse där, som inte förstår skillnaden.

Nycklar till förståelse för varför man så lätt går vilse, varför man så lätt förväxlar kartan med terrängen, det hittar jag hos Nietzsche, som i son tur inspirerat Deleuze. Har snart läst ut hans Tragedins födelse, som jag verkligen kan rekommendera för alla som tycker Deleuze är intressant. Nietzsche är minst lika tankeväckande, och skriver också han aforistiskt istället för rakt på, analytiskt och logiskt resonerande om verkligheten i bestämd form singular. Nietzsche är klokare än så, han har insett hur lätt människan går vilse i sin egen längtan, sitt eget begär efter sanning. Och han tar Kants ord - om att tingen i sig når vi människor aldrig, inte i ren form, bara förmedlad - på fullaste allvar.

Nietzsche menar att myten är bättre än historien, som kompass för människan. För myten är per definition förhandlingsbar. Bara de myter som är relevant och dom fungerar kommer att hållas vid liv. Myten kräver utbyte och samtal om innehållet och dess rimlighet för att få mening och för att tala till samtiden. Myter är aldrig ristade i sten, de förändras ständigt och i takt med sammanhangen där de levandehålls och används för att skapa mening i tillvaron. Historien skulle kunna fungera, om det inte vore så att den är sann, eller falsk. Historien är aldrig förhandlingsbar, antingen hände det eller detta, eller också inte. Historien är med andra ord som upplagd för strider om makt och inflytande. Man förhandlar inte om det som skett, men bevisar att det man hävdar är sant, och att motståndarens ord är falska eller förkastliga. Historien skrivs inte bara av vinnaren, den skapar också vinnare och förlorare. Makt och vetande är som bekant omöjligt att skilja åt, det är två sidor av samma sak. Därför är myter att föredra, för de skärper sinnet och triggar det kritiska tänkandet.

Musiken, menar Nietzsche, är vad som ger förändringsprocessen och samhällets tillblivelse riktning. Musiken som uppstår i mellanrummen mellan aktörerna som i handling upprätthåller sammanhangen där allt och alla ingår och får sin mening. Musiken är den resonans som uppstår i samspelet, det ägs av ingen utan lever sitt eget liv. Den ger nuet en klangbotten och indikerar om det råder harmoni i samspelet eller ej. Musiken och myten är viktiga ingredienser i tragedin som Nietzsche ser återfödas i Tyskland under slutet av 1800-talet. Tragedin ger en annan mening åt tillvaron, just för att den är förhandlingsbar och inte sann eller falsk. Myten vet alla är varken sann eller falsk, men den är användbar eller ej. Och så bör man närma sig världen. Med en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande, och en uppsättning verktyg. Sedan kan man inte göra annat än samtala om det man upplever, tillsammans. Strider om rätt eller fel ifråga om mänskligt liv, levd vardag, samhälle och kultur, är förödande för sammanhållningen. Kamp om tolkningar är förkastliga.

Förändring är vad vi har att hantera. Och med det sagt återvänder jag till Deleuze och Guattari, efter den improvisationen kring mina inspiratörers inspiratör. Åter till krigsmaskinen, till nomaderna och stadsapparaten. Till släta rum, och räfflade.

Frågan handlar alltså mindre om att förverkliga kriget än om att överta krigsmaskinen. Det är på en och samma gång som Staten övertar krigsmaskinen, underordnar den ”politiska” mål och ger den kriget som direkt syfte.

Ömsesidigt tillblivelse, samproduktion av förändring, av liv. Det är vad det handlar om hos Deleuze och Guattari, det är förutsättningarna för sådana processer av blivande som de undersöker och skapar verktyg för att förstå. 

Och det är en och samma historiska tendens som får Staterna att utvecklas på ett trefaldigt sätt: de går från figurer av inbyggnad till former av egentligt övertagande, de går från det begränsade till det så kallade totala kriget och transformerar sin relation till ändamålet eller syftet.

Kriget är inget verktyg, det är ett resultat av tillblivelseprocessen. En konsekvens av övertagandet, ett tveeggat vapen som riskerar att bli sitt eget syfte och förtära allt och alla som kommer i dess väg. Övertaget av krisgsmaskinen är en sak, det låter sig göras. Men vad som händer sedan styr ingen över. En ny aktör som bjuds in i processen kommer obönhörligen att bidra till den, påverka den och dess riktning. Och så är det med allt som läggs till, det har sin egen agenda och kommer att påverka helheten. Det går inte att välja det goda och lämna det onda, allt hänger ihop och det är först när den nya helheten satts samman och börjar fungera som helhet som konsekvenserna går att iaktta. 

Men de faktorer som gör Statens krig till ett totalt krig är nära förbundna med kapitalismen: det handlar om en investering av konstant kapital i krigsmateriel, krigsindustri och krigsekonomi och en investering av rörligt kapital i population såsom fysisk och moralisk (på en gång krigets aktörer och de som lider under det).

Allt och alla hänger ihop med allt annat. Olika sidor av samma sak. Kriget som skall göra slut på alla andra krig är omöjligt. Kriget är inget verktyg, det är en konsekvens som man tvingas leva med, om och när man bjuder in till det.

Det totala kriget är inte bara ett förintelsekrig, utan uppträder då förintelsen som sitt ”centrala mål” tar inte bara fiendearmén eller fiendestaten utan hela befolkningen och dess ekonomi. Att denna dubbla investering bara kan göras under de föregående betingelserna av det begränsade kriget visar på den kapitalistiska tendensen att utveckla det totala kriget.

Kriget känner inga gränser. När det väl satts igång lever det sitt eget liv, följer sina egna lagar. Då är det för sent att göra något. Då står man där inför fullbordat faktum. Samma gäller människans förbrukning av ändliga resurser. Det är också ett slags ömsesidig tillblivelse som följer sin egen logik. Naturen har ingen egen agenda, ingen egen strategi och den kan därför inte sägas slå tillbaka. Mänskligheten har dock alltid val, kan alltid agera annorlunda. Och de val som görs kommer att få konsekvenser. Tar man upp olja och använder det för att driva bilar, då får man leva med konsekvenserna. Det finns ingen väg förbi detta, ingen genväg. Allt kommer i hela paket, på gott och på ont. Det spelar ingen roll om jag med makt lyckats få rätt, för det blir som det blir ändå. Därför är det bättre att skapa och använda tankeverktyg för att orientera sig i tillvaron, än att slaviskt följa Metoden, eller resa anspråk på Sanningen. Det som fungerar kommer att leva vidare, aldrig för att det är sant, utan för att det fungerar. Och om alla vet att det är verktyg man orienterar sig med hjälp av, på sin resa i och genom tillvaron, då skärps förmågan till abstrakt och kritisk tänkande, och uppmärksamheten på tillvarons skiftningar och tillblivelseprocessens konsekvenser ökar.

Det totala kriget förblir alltså underordnat Statens politiska mål och det förverkligar bara ett maximum av betingelser för Statsapparatens övertagande av krigsmaskinen. Men när den övertagna krigsmaskinens syfte blir det totala kriget, på denna nivå som innefattar alla betingelser, då träder syftet [objet] och målet in i nya relationer som kan ge upphov till motsägelser. Därav Clausewitz tvekan när han ibland visar att det totala kriget förblir ett krig betingat av Statens politiska mål, ibland att det tenderar att förverkliga det obetingade krigets Idé.

Hur kan man veta? Vad är det som avgör vad som hålls för sant? Och är det möjligt att avgöra skillnaden. Det verkar inte så, inte man man ska tro de olika tolkningarna av kvantmekaniken. Fysikerna är inte överens om ifall relativismen som ingen betvivlar har med verktygen att göra, eller om det är en egenskap inlagd i universum. Är relativismen en ontologisk, eller en epistemologisk fråga? Ingen vet, och man är inte överens. Skillnaden mellan kulturvetenskap och naturvetenskap är inte så stor som man kan förledas att tro. Om man bara lyssnar på utövarna och på politikerna som bestämt sig för vad man ska satsa på, av ekonomiska skäl, för att man tror (fast detta gör man på felaktiga grunder, det visar otaliga undersökningar) på och dyrkar tillväxten. Om parterna själva och oemotsagda får uttala sig om sitt värde, då blir resultatet därefter. Det är ett av många skäl till att kartor och verktyg är att föredra framför sanningar, för kartan förväxlas aldrig med verkligheten, den är alltid ett verktyg. Och verktyg blir aldrig bättre än hur och till vad de används.

Målet förblir väsentligen politiskt och bestäms som sådant av Staten, men själva syftet har blivit obegränsat. Man kunde säga att övertagandet har slagit tillbaka eller snarare att Staterna tenderar att släppa lös eller återskapa en gigantisk krigsmaskin i vilken de själva bara är motsättbara eller variabla delar. Denna världsomspännande krigsmaskin som på något sätt ”rekylerar” ur Staterna antar två successiva gestalter: först fascismen som gör kriget till en obegränsad rörelse utan annat mål än sig självt; men fascismen är bara ett utkast, och den post-fascistiska gestalten är en krigsmaskin som direkt antar själva freden som sitt syfte, som en Terrorns eller Överlevandets fred.

Är det här vi är idag, men politiker som överallt förespråkar den enda vägen? Efter kalla kriget finns inga direkta alternativ, här gäller bara pengar för pengars skull. Och vad är det om inte ett slags totalt kring som blivit sitt eget syfte. Det som var ett mål för att bygga upp en värld slagen i spillror har idag utvecklats till alltings mått, och ett mål i sig. Förmera, förmera, förmera. Tillväxttakten måste öka för att marknaden ska vara nöjd, till nästa kvartal då nästa rapport kommer. Ekonomins primat är et krig som inte dödar, men som suger livet ur allt och alla, för sina egna syften. Förhoppningsvis är hoppet inte ute än, men det är ser illa ut. Och värden håller andan, eller nej, inte världen. För den är förblindad av den enda vägens giltighet och ser inte faran. Andreas Cervekna på SvD ser, och han kallar oförtröttligt på vår uppmärksamhet. Hoppas, hoppas, hoppas han inte gör det förgäves. För vi har makten i vår hand, som kollektiv. Det går att byta mönster, om man bara inte slåss om sanningen, utan ser världen med hjälp av verktyg, och kritiskt samtalar om konsekvenserna av människors levda liv.

Krigsmaskinen återskapar ett slätt rum som gör anspråk på att kontrollera och omge hela jorden. Det totala kriget har överskridits till förmån för en ännu mer skrämmande form av fred. Krigsmaskinen har själv tagit hand om målet, världsordningen, och Staterna är inte längre annat än objekt eller medel avpassade för denna nya maskin.

Cervenkas ord får än större tyngd och kraft mot den relief som här målats upp, vilket får illustrera tankeverktygens förmån framför ändlösa strider om vem som äger sanningen. Han skriver om världsekonomin, vilken kan förstås som en krigsmaskin, om den används som begrepp att tänak med hjälp av.

Skuldsatta länder har fått sänkta kreditbetyg vilket gjort att korgen med verkligt trygga tillgångar har blivit allt lättare. Banken Credit Suisse uppskattar i en analys att den totala mängden så kallat supersäkra värdepapper i euro och dollar har krympt med 45 procent, från 22 000 miljarder dollar år 2007 till 12 000 miljarder dollar.

Mycket säkerheter har sugits upp av centralbanker där krisdrabbade banker pantsätter allt av värde för att få låna. Europeiska centralbanken ECB har gradvis tvingats sänka kvalitetskraven. För att återgå till pantbanksanalogin går det numera även bra att låna på gamla Jan Guillou-pocketar, bakmaskinen från julen -88 eller andra valfria favoriter i garaget.

I hela världen råder nu brist på säkra tillgångar, och om de som är kvar är det slagsmål, vilket är en förklaring till de extremt låga räntorna på statsobligationer.

Och värre blir det. Enligt en studie av Internationella Valutafonden IMF kommer världens banker att behöva öka sina innehav av säkra statspapper med upp till 4 000 miljarder dollar för att leva upp till skärpta regelverk.

Så snabbt åter till Deleuze och Guattaris text, för största möjliga kontrastverkan. Man kan fråga sig om ... 

Detta är den punkt där Clausewitz formulering ställs på huvudet: ty för att kunna säga att politiken är krigets fortsättning med andra medel räcker det inte med att vända om orden, som om man kunde uttala dem åt vilket håll man vill: man måste följa den verkliga rörelse vid vars slut de Stater som har övertagit en krigsmaskin, och övertagit den för sina egna måls skull, återbildar en krigsmaskin som tar hand om målet, övertar Staterna och allt mer tar hand om de politiska funktionerna.

Pengar för pengarnas skull är vad jag kommer att tänka på här, för det är vad som övertagit snart sagt allt. Det är måttet på det mesta i tillvaron. Och vetenskapen slåss om sanningen, för att få pengar till fortsatt forskning. Universiteten och hela skolvärlden ska gå med vinst, för det är det högsta goda och alltings mått. Men till vilken nytta då? I en värld som ändå bara bryr sig om pengar? När ska vi kollektivt inse att vi är med full fart på väg in i en återvändsgränd? När ska vi förstå att pengar må vara ett fantastiskt verktyg för mycket, men livets mening finns någon annan stans.

Meningen med allt finns i mellanrummen, mellan födelse och död, till exempel. Och man kan ingenting ta med sig när man går. Det enda man kan göra är att lämna ett avtryck, och det är dessutom klädsamt att återlämna jorden i ett bättre skick än den var när man kastades ut i den. För sådana ändamål fungerar pengar, sanning och makt illa, just för att de riskerar att bli sina egna syften. Bättre är det att utveckla verktyg, och att använda dem för att tänka med hjälp av. Verktyg är meningslösa att strida om. Använd dem, för att se och förstå vad som är vad. Nils Ferlin, till exempel har lämnat en hel uppsättning verktyg efter sig, åt oss att använda. Läst, reflektera och begrunda följande ord. Är det oss och vår värld han beskriver? Vi väljer själva ...

Ditt öga är tomt som ett ödehus,
det tör bo någon där likväl:
Man kan skymta ett ängsligt fladdrande ljus
ibland. - Kan det vara din själ?