Dagens Nietzsche (2012-10-19). Tankar om/från NU2012

Sitter på café. Distansadministrerar. Bara för att man är på konferens innebär inte att man kan försumma sina vardagliga uppgifter. Lite frustrerande bara att tekniken inte riktigt är med mig. Tycker inte om att saker blir liggande, eller inte fungerar. Men det finns inget jag kan göra nu. Acceptera, andas och hantera det du kan. Finns inget annat att göra. Viktigt att påminna sig om det, annars går man under. Och det tjänar ju ingen på.

Ett sätt att hantera situationen är att göra något helt annat. Fylla tankarna med och rikta uppmärksamheten mot, något helt annat. Nietzsche, till exempel. Började dagen med att läsa ytterligare ett kapitel i Filosofin under grekernas tragiska tidsålder. Hittade där följande citat, som satte igång processer, som hjälpte mig att reflektera över gårdagens upplever på NU2012 och över det vetenskapliga uppdraget i stort. Vad är filosofins roll, och vad krävs för att ny (underbyggd/vetenskaplig) kunskap skall kunna uppstå?

Vad för alltså det filosofiska tänkandet så snabbt till målet? Skiljer det sig månne från det beräknande och mätande tänkandet genom att det fortare flyger genom stora rymder? Nej, ty det som lyfter dess fot är en främmande, ologisk makt: fantasin.

Den ologiskt främmande makten är inte ett problem för vetenskapen, vilket man brukar kunna höra från dem som blandar samman vetenskap med exakthet. Kunskap om världen, om levt liv, kunskap och mycket, mycket annat, kan inte vara exakt, av det enkla skälet att det man studerar inte är exakt. Exakthet, repeterbarhet och evidens är bra och viktigt, där och då det fungerar och är relevant. Men inte som universell måttstock på vetenskaplig kunskap. Vetenskapen, sökandet efter kunskap, måste anpassas efter sina mål och studieobjekt. Och kultur, kunskap och levt liv är komplext, paradoxalt och många gånger motsägelsefullt. Då är fantasin ett oundgängligt verktyg. För den hjälper oss att se sådant vi aldrig annars hade kunnat se. Vad jag ser här, i citatet, och det jag efterlyser i vetenskapen, är konturerna av ett nytt och annorlunda sätt att se på kunskap. Inte som alternativ till traditionell vetenskap, utan som ett komplement.

Upplyft av den hoppar det [filosofiska tänkandet] vidare från möjlighet till möjlighet, som en gång kommer att anses vara säkerställda, och fångar här och där själv säkerheter i flykten. Den visar sig för honom genom en genial föraning och låter på avstånd gissa att det här finns bevisbara säkerheter.

Här hittar jag argument för de samtal som jag tror på och brinner för. Samtal, som jag fick bekräftat för mig igår under det Rundabordssamtal jag höll i på NU2012, som ett slags arena för tänkande tillsammans. Under självorganiserande samtal som följer sin egen och deltagarnas gemensamma logik kan tänkandet hoppa vidare från möjlighet till möjlighet. Samtalet är en plats för att testa idéer, förutsättningslöst. Samtal som förs i ett förlåtande och intresserat lyssnande klimat kan fungera förlösande, och det kan då ge föraningar om saker som sedan med hjälp av mer traditionellt vetenskapliga metoder kan testas. Samtal är som jag ser det första steget mot ett bättre vetande. Samtal är ett slags synonym för fantasi, och ...  

Men fantasins kraft är särskilt förmögen att blixlikt fatta och belysa likheter - därefter anlägger reflektionen sina måttstockar och schabloner och söker ersätta likheterna med identiteter och de efter-varandra-skådande sambanden med kausaliteter. Men till och med om detta aldrig är möjligt, till och med i fallet Thales, har det obevsiliga filosoferadet ett värde. Om så alla stöttor har knäckts, om logiken och empirins stelbenthet vill nå över till satsen "Allt är vaten", återstår efter söndersmulningen av det vetenskapliga bygget likväl en rest, och just i denna rest ligger en drivkraft och så att säga en förhoppning om framtida fruktbarhet.

Är det inte precis vad vi saknar i dagens samhälle, förhoppningar om framtida fruktbarhet? Är det inte detta som är krisens moder, bristen på visioner? Skälet och orsaken till problemen vi lever med och tvingas hantera är att det inom dagens akademin och forsknings- och utbildningspolitik bara finns utrymme för ett sätt att se på vetande. Det bästa sättet, och den enda vägen. Tror man att allt kan räknas på, och om man ser allt som inte kan räknas på som ett problem som ska elimineras, då tänker man som man gjorde i det militära (enligt illvilliga rykten): Om kartan inte stämmer överens med terrängen, då gäller kartan! Det är den enda vägens konsekvens, och det är brist på insikt om detta som är orsaken till att vi befinner oss i kris.

Mer filosofi behövs, mer fantasi. Men inte som alternativ, utan som komplement. I citatet från Nietzsche finns tydliga hänvisningar till och efterlysning av kontroll och utvärdering. Fantasin ensam, eller bara filosofi kan inte lösa några problem, lika lite som mattematik och naturvetenskap. Ensam är aldrig stark, bara tillsammans kan vi bygga ett hållbart samhälle. Och den väg som till detta bär är aldrig en, rak eller otvetydig. Den är tvärt om krokig och det finns en hel massa fällor och faror som lurar bakom varje hör. Just därför behövs fantasin, filosoferandet också. Humaniora OCH naturvetenskap, i samtal med varandra.

Det är vad jag efterlyser; samtal och ömsesidig produktion av kunskap. Nietzsche fortsätter sina tankar lite längre fram, och avslutar kapitlet med följande ord.

Vad versen här är för skalden är det dialektiska tänkandet för filosofen: han griper efter det för att hålla fast vid sin förtrollning, för att petrifiera den. Och liksom ordet och versen för dramatikern bara är ett stammande på ett främmande språk för att i det säga vad han har levt och skådat, är uttrycket för denna djupa filosofiska intuition i dialektik och vetenskaplig reflektion visserligen det enda medlet att förmedla det skådade, men ett ynkligt medel, ja en i grunden metaforisk, alltigenom otrogen överföring till en annan sfär och ett annat språk. Sålunda skådade Thales det varandes enhet, och när han ville förmedla detta talade han om vatten!

Vad jag ser i citatet är ett samtal över tid mellan två filosofer. Eller, rättare sagt, jag ser ett upprop som senare besvaras av Deleuze. Detta att stamma i sitt eget språk är en tanke som han återvänder till ofta, och som han använder för att bygga en samtalets filosofi. Inget är någonsin nytt under solen. Allt vi har är samtal, samverkan, utbyte och gemensamt blir vi till. Samhället är konturerna av en idé som håller på att anta fastare form, men det är ett icke linjärt tillblivande. Därför behövs metoder för att se in i och hitta möjliga riktningar i det dunka, det som ännu inte antagit fast form.

Vi kan inte skåda in i framtiden, för den finns inte. Inget är givet. Vi får den framtid vi förtjänar. So gårdagens Key Note speaker William Rankin sa, med hänvisning till Marchall McLuhan: Handling föregår tanken. Levt liv, kultur och tanke/handling är vad som skapar världen. Allt hänger ihop. Allt och alla är delar av samma tillblivelse. Det finns ingen insida, ingen utsida, bara ett kollektivt här och nu, mellan då och sedan.

Tillsammans, bara om vi inser att det är det enda vi har. Bara om och när vi gemensamt inser att vi är ömsesidgt beroende av varandra, och att allt och alla hänger ihop, bara då kan vi hitta vägar ut ur den kris och kollektiva låsning vi befinner oss i. Samtalet är en väg som leder fram. Samtalar gör vi ändå. Varför inte försöka göra oss lite mer medvetna om detta?