Allt får inte sägas, många av oss instämmer i att det bör vara på det sättet. Yttrandefrihet handlar inte om vars och ens fria vilja in absurdum. Upphöjd till rättighet skulle mångfalden av vars och ens fria vilja smula sönder allt fredligt socialt liv. Därför finns och ska det finnas gränser, men de gränserna bör bestämmas utifrån grundidén för de mänskliga rättigheterna. Och grundidén är att fri- och rättigheterna är individuella. Allmänmänskligheten och allmängiltigheten kommer ur individualiteten. Det är oroande att vi tycks tappa den riktlinjen till förmån för tradition, kollektiv och massa.Arrangemanget i Luleå handlade om vilken värld vi håller på att bygga för oss, och om hur vi kan öka hållbarheten i samhällets tillblivelseprocess, samt minska effekterna av maktordningar. Mitt intryck av dagen som helhet är att anslaget var respektfullt, och att förslagen på lösning och hela grundinställningen i regionen, var/är konstruktiv. Utgångspunkten var individen, i sitt/sina sammanhang. Och där ser jag också nyckeln till hållbarhet. Ett hållbart samhälle får vi om när tillräckligt många inser att allt utgår från individen, men att individen aldrig är ensam. Båda aspekterna måste balanseras mot varandra. Individen behöver gruppen. Men, och här uppstår problemen som Alcalá pekar på, gruppen behöver aldrig en enskild individ. Hen kan och måste ibland offras för gruppens skull. Därför är det farligt att ge gruppintressen företräde framför individer.
Företag, kyrkor, organisationer och så vidare, om vi lyssnar mer på dem, eller om vi låter deras röst vägar lika tungt som en enskild individ. Eller om vi fegar ur och försöker hitta kompromisser som gör att vi säger oss utgå från individen, men i själva verket lyssnar på människor som är beroende av gruppen. Då är samhället som vi känner det illa ute. Då kommer vi aldrig att nå hållbarhet. Företag bryr sig alltid om ekonomin i första hand, hur mycket man än säger sig värna miljön. Oundvikligen är det så. Och kyrkan hänvisar till böcker som skrevs för över 1000 år sedan, i en helt annan värld. Kyrkan är vidare en hierarkisk organisation som predikar lydnad inför överheten, förkroppsligad på jorden av de religiösa ledarna. En värld styrd av organisationer är en kall och människofientlig värld, en värld som lämnar fältet fritt för den råa makten. Vi får aldrig glömma att individen är den punkt som allt utgår från, det är hen vi ska värna, inte organsationer.
Därför tänkte jag lyfta fram några individer, som berört mig starkt genom sina berättelser om vad de upplevt. Jag vill lyfta fram dem för att de, trots fruktansvärda erfarenheter, aldrig förlorat tron på och kärleken till medmänniskorna.
En av dem fick jag den stora äran att lyssna till och tala med igår, i Luleå; Zinat Pirzadeh. Lyssnade på hennes sommarprat 2007, och blev oerhört berörd. Med humorn som vapen fångar hon in lyssnaren, och plötsligt delar hon med sig av minnen som är fruktansvärda. Hon blottar sin sårbarhet, talar om sina upplevelser, och återvänder sedan till humorn. Hennes unika förmåga att gå vidare, utan att glömma det som hänt är en värdefull gåva. En resurs för samhället. För når man får ta del av en människas personliga upplevelse av vad som kan hända när gruppen eller kyrkan ges företräde framför individen, utan att det rörs upp andra känslor än kärlek och medmänsklighet. När kritiken mot kyrkan eller det manliga kollektivet inte landar i hat eller fördömande. Då skapar den som berättar ett klimat som går att bygga vidare på, sprider känslor som pekar i rätt riktning. Mot ett mer hållbart samhälle. Zinat har den förmågan, och hon använder den på ett oerhört klokt sätt. Hon fick mig och andra i publiken att gråta, där och då, liksom nu när jag tänker på vad hon berättade. Det är omöjligt att värja sig från det hon förmedlar. Hon får oss att skatta liksom övriga stå-uppare, men det som gör henne unik är att man hela tiden vet, att under och bakom skrattet finns en svärta och djup sorg.
Zinat är unik i humorsammanhang, för hon använder skrattet som vapen. Hon använder publikens skratt, inte som många andra för att få bekräftelse för egen del och för att göra sig lustig över andra, vilket är cyniskt och leder bort från ett hållbart samhälle. Zinat använder humorn för att avväpna publiken, och rätt som det är, mitt i skrattet berättar hon om ett minne från hennes tidiga tonår, från Iran. Hon berättar hur hon och två kompisar gjorde en tidning där de ställde oskyldiga frågor om varför kvinnor inte hade samma rättigheter som män. Och hur detta ledde till att de fängslades, och sedan tvingades skriva på ett papper där de gjorde avbön. Redan det måste varit en hemsk upplevelse, men det var inte slut där. För en av kompisarna vägrade, och hamnade i fängelse; där hon våldtogs och sedan avrättades. En fruktansvärd historia som gör ont att höra. Ändå förlorade inte Zinat, uppenbarligen, tron på människan. Hon fortsatte, och har fortsatt, trots att liknande saker upprepats, där och även här hemma i Sverige. Hennes unika förmåga att fortsätta tro, och hennes försvar för de svaga, hennes kärlek, den är värd mer än alla pengar i värden. Låt oss inspireras, och låt oss lyssna på Zinat och sådana som hon. Det är kungsvägen till hållbarhet. Tacksam för att jag fick dela taxi till flygplatsen. Tacksam för den kraft och den framtidstro hon fyllde mig med. Att hon lever under ständigt hot, det manar till eftertanke. Det visar vilka krafter vi har att göra med i samhället. Det visar vad identifikation med en grupp kan leda till. Vi måste kollektivt värna individen, mot grupper, alltid och överallt, annars kommer vi aldrig att nå målet om hållbarhet.
Den förmåga som Zinat äger har även Jonas Gardell. Och jag tänker på ett likande minne, som han gav mig, på Svenska kyrkans riksmöte runt sekelskiftet. Han var inbjuden att tala om sin kristna tro i Wasakyrkan, i Haga, i Göteborg. Inbjuden av KG Hammar, som är en annan människa som står upp för individens rätt, också värd all respekt. Gardell använder också humorn som vapen. Och upplevelsen förstärktes av att det var i en kyrka han talade om dels sin kristna tro, dels om hur han blivit behandlad i kyrkor. När han fick publikens skratt att fastna i halsen och blev allvarlig, då kunde man bokstavligen höra en knappnål falla i rummet. Och när han berättade om hur han blivit stoppad i altargången av andra kyrkobesökare som sa: Gud hatar och förbannar sådana som du! Då hände något i mig. Något år senare gick jag ur Svenska kyrkan, för kyrkan tar inte dessa problem på allvar. Man värnar sin egen organisation mer än individerna som utgör dess bas. Kyrkan må tala om moral, men vad det handlar om och har handlat om sedan urminnes tider, är makt. Och det gäller alla samfund, utan undantag och vilka värden man än säger sig värna.
Det finns så klart många som blivit utsatta, självklart. Zinat och Gardell är inte unika i den meningen, tyvärr. Men de är unika för att de äger förmågan att förmedla sin upplevelser på ett som inte leder till hat, utan till kärlek och en tro på människan. Det är en sorgligt underskattad förmåga i dag. Och den politik som förs gynnar inte på något sätt dessa egenskaper, tvärt om gynnar den cynisk individualism och leder till utslagning, vilket lämnar fältet fritt för grupper att agera, mot individer.
Tänk om Zinat Pirzade fick tala i Riksdagen. Tänk om ... tänk vilka möjligheter det finns. Tänk på att framtiden är en öppen fråga, den finns inte än, och den blir till i och genom våra handlingar. Tänk, och handla på det sätt som leder i riktning mot förverkligandet av din vision. Bara så kan vi bygga ett hållbart samhälle.
Tack Zinat, för att du finns och för att du sprider en tro på mänskligheten i dessa nattsvarta tider!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar