Bildning, och pris i samverkan till A. Nobels minne

Annina Rabe skriver klokt på SvD, om bildning. Hon uppmärksammar det faktum att den svenska folkbildningen fyller 100 år i år. Ett jubileum som inte uppmärksammas, alls. Vilket så klart säger något om bildningens status i Sverige idag. Fast vem är förvånad, allt annat än ett tyst förbigående av folkbildningens 100-årsjubileum hade varit en större nyhet. Vem behöver bildning när det går att räkna på allt, till och med människor agerande. Det är ju räknandet vi belönar, inte kunskap och förståelse. Modellerna, eller kartan är viktigare människors levda liv. Det som går att hantera är det man sysslar med. Kultur och bildning är allt för abstrakt för att ägas någon uppmärksamhet.

Lite cynism så här på morgonen. Den kommer sig av att jag läser om priset i ekonomi till Alfreds Nobels minne som presenterades igår. Priset ges till Lloyd Shapley och Alvin Roth, för deras arbete med en teori om matchning som är ett slags variant av spelteori.

Sitt bidrag till vetenskapen beskriver professor Roth som ett försök att förstå processen bakom matchning.

- Som när du kommer in på ett universitet, så har du inte bara valt att söka. Du har också valts ut av universitetet. När du får ett jobb, går det inte heller bara att välja, tillägger han.

Det man får priset för är att man sagt sig kunna räkna på människors beteende, och för att deras modeller har visat sig fungera i praktiken.

- Arbetet handlar om att matcha saker, och många av de viktigaste sakerna vi gör i våra liv handlar om det, berättade Roth tidigare på Akademiens presskonferens.

Shapley har använt så kallad kooperativ spelteori för undersöka olika metoder för matchning. Det handlar framför allt om hur man hittar en matchning som är stabil, det vill säga att hitta två aktörer som är varandras absolut bästa motpart.

Har inga invändningar mot denna typ av forskning, det är synen på räknandet som stör mig. Antagandet om att det skulle kunna gå att räkna på enskilda individers tankar och agerande. Det är omöjligt, av lätt insedda skäl. Om det gick skulle vi inte ha någon kultur, ingen komplext motsägelsefull vardag, inga överraskningar. Mänskligt liv går inte, hur mycket man än vill, att reducera till mattematik. Det är bara ekonomer och blåblodiga finansministrar som tänker så. Mänskligt liv har unika värden och kvaliteter som borde värnas, inte raderas från folks medvetande. Det är en kall värld som hotar att växa fram om antagandet att det går att räkna på människors kollektiva liv och värderingar sprider sig.

Modellen som priset delas ut för är så klart inte så enkelspårig. Det säger sig självt, och det går tydligt att utläsa mellan raderna att det krävs tolkande insatser också för att modellen ska kunna komma till praktisk användning. Utan kulturvetenskaplig kunskap och kompetens, som komplement till modellen är den värdelös. Människor är inte rationella varelser. Människor har förmågan att agera rationellt, men det gör man bara en liten del av tiden. Denna typ av modeller kräver med andra ord tvärvetenskapligt arbete för att kunna komma mänskligheten till del.

Varför erkänns inte detta? Varför belönas bara en del av samverkansparten, den som räknar? Om det krävs samarbete, varför inte utforma kriterierna för priset i enlighet med den tanken? Det borde gå, och det skulle göra priset oändligt mycket värdefullare. Inte bara priset skulle få högre värde, även samhället och mänskligheten skulle vinna på detta. För det skulle innebära att tvärvetenskap, samarbete och ömsesidigt utbyte av kunskap skulle uppvärderas och gynnas. Och det skulle leda till att attraktiviteten för andra ämnen, andra kompetenser och nya sätt att arbeta skulle gynnas. Det i sin tur skulle främja en annan samhällsutveckling än den vi nu tvingas hantera.

I en värld där man räknar på allt och där pengar är den högsta goda, där är människorna förlorare. Det blir en värld av konstant kris, (inte bara för fordonsindustrin) för den går i otakt med människors levda liv. En värld där räknande anses kunna lösa allt, där det är fel på människorna, inte modellerna. Den världen lever i tack och lov inte riktigt i, än. Men kanske snart ... för hur står det till med bildningen egentligen? Låt oss lyssna på Rabe. 

I ett läsvärt nytt nummer av tidskriften Balder samtalar författarna Anna-Karin Palm och Ulrika Knutson bland annat om folkbildningens betydelse då och nu. De är båda folkbildningskramare, men Anna-Karin Palm befarar att ordet blivit för belastat för att passa in i en förändrad samtid. Ulrika Knutson protesterar. Behovet av mötesplatser för samtal om demokratifrågor och konstnärliga upplevelser är fortfarande stort, menar hon. Men den vemodiga essensen av samtalet, det som känns mellan raderna även om det inte sägs rent ut, är att det är ordet ”bildning” som idag är den verkligt otidsenliga delen av ordet ”folkbildning”, inte ”folk”. Det är själva bildningens roll som blir mer och mer obsolet, allt mer svårförsvarad.

När bildningsnivån sjunker, då minskar förmågan till kritiskt tänkande och det blir än svårare att förstå hur mycket av samhället och vetenskapen som utgår från samverkan. Kulturen är aldrig mer förfinad än dess beståndsdelars sammanlagda kunskaper och färdigheter.

När det gäller folkbildningens roll i framtiden är Palm och Knutson vagare, även om de båda är överens om att den behövs. Själv tror jag den är viktigare än någonsin. Med en skola som blivit mer segregerad och en läsnivå som sjunker oroväckande i landet finns det behov av en kraftfull och fokuserad folkbildning, i minst 100 år till.

Kan bara instämma. Och jag avslutar denna bloggpost med att skrika: AVSKAFFA EKONOMIPRISET, OCH GE OSS ETT PRIS SOM UTGÅR FRÅN OCH GYNNAR BILDNING OCH SAMVERKAN!