Dagens Nietzsche (2012-10-17)

Vetande måste ha en miljö att ta spjärn mot för att kunna utvecklas. Vetande är aldrig rent, och finns aldrig på en enda plats. Vetande är kollektivt och det finns alltid på fler än en, men färre än många ställen. Utan dialog, ingen kunskap. Specialisering och effektivisering är ekonomiskt försvarbart, möjligen, men intellektuellt är det förödande. Inga nyheter. Jag slår in öppna dörrar här. Egentligen. Ändå är detta kunskaper och insikter som uppenbarligen måste upprepas, för ingen verkar ta insikterna på allvar. Med en dåres envishet lanseras ständigt nya varianter på gammal beprövad praxis, som paradoxalt nog aldrig visat sig fungera. Mot bättre vetande lägger ansvariga politiker och företagsledare allt färre ägg i allt färre korgar, och presenterar handlingarna som exempel på utveckling och förbättring.

Häpen tvingas jag gång inse att det jag och många med mig är kritisk mot idag, det är tendenser och tankemodeller som kritiserades redan för över 100 år sedan. Jan Björklund och ni nya Moderater, som för tillfället ansvarar för högre utbildning och samhället, hallå! Den arbetslinje och forskningspolitik ni driver leder käpprätt åt skogen. Redan Nietzsche insåg detta, i Tyskland på 1870-talet. Kunskapen har funnits sedan dess, och den har inte motbevisats. Det jag här vill lyfta fram och peka på är viktigt. Än finns tid att dra lärdom och ändra politikens riktning. Inget är någonsin kört. Framtiden är alltid en öppen fråga.

Nåväl, vad säger han, den gode Nietzsche? Vad är det för budskap som bärs fram av pappret och bokstäverna i Symposions nyöversättning av filosofens ofullbordade ungdomsverk: Filosofin under grekernas tragiska tidsålder? Följande har han att säga oss.

Allt modernt filosoferande är politiskt och polisiärt och har av regeringar, kyrkor, akademiker, seder, moden och människors feghet begränsats till det lärda skenet: det stannar vid sucken "om ändå bara" eller vid insikten "det var en gång".

Känns tankegångarna igen? Vetandet skall styras av politiker, och akademins uppgift är att generera nobelpris och tillväxt. Föraktet för folket som inte lever upp till de fina modellernas exakthet, vad är det om inte ett uttryck för, om ändå bara. Från toppen och ner ser allt mycket enklare ut än nerifrån och upp. Och drömmar om hur det var en gång, det här vi allt för ofta. Vi lever här och nu, med de förutsättningar som råder. Det går inte att importera experter utifrån, eller exportera problemen. Vi måste jobba med det vi har. Vi, är nyckelordet. Alla vi, tillsammans! Nietzsche fortsätter.

Filosofin är utan rätt, varför den moderna människan - om hon bara vore modig och samvetsgrann - borde förkasta henne och förjaga henne med liknande ord som Platon förvisade tragöderna från sin stat. För henne skulle förstås ett genmäle återstå, precis som det återstod för tragöderna, trots vad Platon säger. Om man en gång skulle tvinga henne att tala, kunde hon kanske säga: Arma folk! Bär jag skulden till att jag stryker omkring i landet som en sanningssägarinna bland er och tvingas gömma och förställa mig som om jag vore en synderska och ni mina domare? Se bara på min syster, konsten! Det går likadant för henne som för mig, vi har hamnat bland barbarer och vet inte hur vi ska rädda oss. Här saknar vi, det är så sant, all rätt, men de domare inför vilka vi finner rätt fäller också domen över er och kommer att säga er: Skaffa först en kultur, så kommer ni också att erfara vad Filosofin vill och kan!" -

Utan en bred bas, utan en kultur, ett sammanhang som utgör stöd och där det finns en väl underbyggd trygghet för alla kan inget vetande värt namnet växa fram. Elitsatsningar är satsningar på de redan gynnade, och tankegången bygger på Matteus 13:12:  "Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har." Det tänkandet och den politiken raserar den grund som krävs för att akademins vedermödor skall bära frukt. Ett kunskapssamhälle värt namnet kan bara byggas nerifrån och upp, aldrig från toppen.

Låt oss därför hoppas att Mikael Dambergs debattartikel i DN idag inte bara är ett sätt att misskreditera den sittande regeringen, utan att det faktiskt är ett uttryck för en äkta vilja att förändra, inte bara den svenska skolan, utan även synen på kunskap. Osäkert om han läst Nietzsche, men debattartikeln svänger i alla fall i takt med ovanstående citat.

Vi ser två utvecklingslinjer för den svenska skolan som bekymrar oss mycket. För det första sjunker resultaten, både vad gäller andelen som når målen i grundskolan och jämfört med andra länder. För det andra har Sverige tappat den tidigare tätpositionen vad gäller likvärdig skola. Svenska elevers socioekonomiska bakgrund spelar mycket stor roll för elevernas prestationer och skillnaderna mellan skolor ökar.

Skolan sorterar idag det råmaterial som kommer in, och det leder till att de som redan har får mer och bättre förutsättningar. Klyftorna ökar, och den processen snabbas på genom att synen på de som inte lyckas har sig själva att skylla. Men, som jag skrev i inledningen till min studie av alkoholens kulturella aspekter: Inför alkohol- och drogfrågan (men även utbildning och forskning, alltså) är det tyvärr många som resignerat och gett upp alla ambitioner att försöka få till stånd en socialt och långsiktigt hållbar alkohol- och drogpolitik. Uppgivenheten motiveras inte sällan med argument som; ”Droger är inte en fråga för samhället, det är upp till var och en att göra vad de vill med sina liv”, vilket är cyniskt, av många och uppenbara skäl. Det är till exempel inte upp till barnet att bestämma att pappa ska sluta supa och hjälpa till med läxorna. Det är heller inte upp till offret i en relation att bestämma att partnern ska sluta missbruka droger och upphöra med misshandeln. Dessutom dör många människor varje år på grund av förare som kör berusade. Är det upp till övriga trafikanter att inte befinna sig på vägarna när dessa är ute? Hur kan någon överhuvudtaget komma på tanken att var och en är sig själv nog? Detta skrev jag om synen på alkohol och droger, men tankarna är giltiga även för synen på kunskap.

Ingen människa är en ö. Samhället utgår från alla vi som lever och verkar här och nu, och det finns inga genvägar till framgång. Åter till Damberg och Socialdemokraternas syn på vad som behöver göras.

Höga skolresultat och likvärdig skola – det är områden där vi tidigare har varit bland de bästa, men där vi nu sjunker. Det duger inte.

De förändringar vi ser i ekonomin och i arbetslivet innebär att den kognitiva förmågan blir alltmer utslagsgivande för människors möjligheter i livet. Forskningen visar att förskolan och de tidiga skolåren är avgörande för individens framtida utveckling och möjligheter. Barn som inte ges stimulans tidigt i livet riskerar att inte utveckla de förmågor som så väl behövs i ett kunskapssamhälle.

Kunskapssamhället ställer ännu högre krav än förr på medborgarna, därför är det ännu viktigare nu än då att bygga en skola och ett utbildningssystem för alla. Idag måste barnen redan på högstadiet, och utifrån resultaten från tidigare år, bestämma sin för vilken inriktning de skall välja för resten av livet. Det finns allt färre chanser att tänka om och ändra riktning. Har man inga föräldrar som kan hjälpa en, då blir det svårt. Detta är en resursförstöring av gigantiska mått, för samhället. Alla vi tillsammans. 

Regeringen sänker ambitionerna och kraven på eleverna. I stället för att investera i grundskolan så att fler når målen så föreslår regeringen ettåriga gymnasieprogram utan krav på teoretiska ämnen. Regeringen för också en politik som sänker utbildningsnivån i Sverige genom att gymnasieeleverna på yrkesprogrammen inte kan gå vidare till högre studier och genom att kraftigt minska antalet platser på högskolor och universitet. Det är inte ett ansvarsfullt sätt att möta framtiden.

Vad vill man producera? Billig arbetskraft till industrin? Varför säger man inte det då, varför hymla? Dra in alla medel till kultursektorn och sluta ge medel till vetenskap som inte är tillämpbar. Ta steget fullt ut och axla ansvaret för den politik som förs. Det är så jag tänker, och det är vad jag egentligen vill säga. Men jag knyter handen i fickan. Accepterar besluten som tagits i demokratisk ordning, och verkar inom akademin för att förändra synen på kunskap och vad som bygger välfärd och långsiktig hållbarhet. Jag studerar klassikerna och hämtar stöd och inspiration från världslitteraturen. Bloggar och bidar min tid. För det går inte i längden att kämpa emot det som är sant, rätt och riktigt.

Nietzsche insåg då, det som vi borde veta idag: Att först när det finns en bred massa av kunniga och intresserade, väl pålästa och kritiskt medvetna medborgare, först då kan en akademi värd namnet skapas. Först när det finns en förfinad kultur, en bas att bygga på och från och som det går att luta sig mot när det blåser, först då kommer vetenskapen till sin rätt. Bara så finns det en chans att bedriva forskning med potential att få Nobelpris. Kunskap är ingen robust vara som kan beställas fram, det är en bräcklig kollektiv egenskap som måste lockas fram.