Adhd är en dåligt utnyttjad samhällsresurs

En lite gåtfull notis fångar min uppmärksamhet denna blöta höstsöndag. Lite för kort, lite för fragmentarisk och aningen märklig är den. Citerar den i sin helhet, och reflekterar sedan kring innehållet.

Adhd-doser ökar per patient
Personer som tar mediciner som innehåller metylfenidat, som bland annat används vid behandling av adhd, hämtar i snitt ut ungefär en fjärdedel mer medicin per patient än vad de gjorde för fem år sedan. Det visar statistik från Socialstyrelsen.

Men ökningen har inte skett i samma takt över hela landet. Under förra året fick den genomsnittliga patienten i Kalmar län, där doserna är högst, 16 980 milligram metylfenidat. Det kan jämföras med Gävleborgs län, där doserna är lägst. Där fick snittpatienten 10 950 milligram under året.

Jaha, och? Vad är detta för nyhet? Vad är budskapet, och hur skall informationen tolkas? Vilken kunskap, om vad, går att utvinna här? Tänkte det skulle kunna fungera som utgångspunkt för en bloggpost. Vi får se hur det går.

Droger, och ett ökande bruk av droger, kan sägas vara budskapet och informationen i notisen. På fem år har patienter som fått metylfenidat utskrivet ökat sin dos. Osäkert om man bestämmer själv, eller om det är läkaren som sanktionerat ökningen. Kanske har man som med min astmamedicin möjlighet att hämta ut det man anser sig behöva, inom rimliga gränser, under ett år, och på ett recept. Och sedan får man gå till läkaren och få ett nytt recept. Om detta vet jag inget, men oavsett är det intressant att se att det skett en ökning, på individnivå. Den som en gång fått en diagnos, och därefter medicin, tenderar att öka dosen. Det torde mana till eftertanke. Det säger något, om samhället vi lever i. Vi blir till alla, tillsammans i samma process av tillblivelse. Diagnos eller ej, adhd och normalstörda (om jag nu ska sno ett begrepp från Glada Hudik), alla tillsammans är delar av samma helhet. Det är utgångspunkten för fortsättningen.

Samhället är en helhet där allt och alla ömsesidigt påverkar varandra. En komplex och icke-linjär process av blivande. Det är vad vi har att göra med, och blir till i och genom. Du, jag, alla. Det är en viktig aspekt att ha med i det vidare reflekterandet. Den andra aspekten är att det överallt och alltid finns en norm att förhålla sig till. Och normen kan vara mer eller mindre vid eller snäv, tillåtande och öppen eller stängd och kontrollerande.

Adhd, att vi överhuvudtaget talar om det, är ett tecken på att normen är smal. Och att läkarvetenskapen utarbetat en diagnos som är förutsättningen för att få del av hjälpmedlen som finns för att hantera förutsättningarna han har, samt har makten att avgöra vem som har eller inte har adhd. Det är ett tecken på att normen är strikt och kontrollen stark. Det är där vi är, och en av konsekvenserna skymtar i citatet.

Kontingens vill jag skrika. Adhd och en smal och strikt kontrollerad norm är ett möjligt, men på inget sätt nödvändigt, tillstånd. En kulturellt skapad och upprätthållen situation, som ger upphov till konsekvenser. Tendensen är tydlig: alla skall stöpas i samma form. Det finns allt mindre utrymme för variation. Vi håller på att skapa ett slags monokultur. Med hjälp av kirurgi (läser i GP om gastric-by-pass operationer också) och mediciner upprätthålls normen genom att ge dem som av olika anledningar inte har kraft eller förmåga nog att med viljans hjälp rätta sig i ledet. Dessa båda tendenser förstärker varandra. Resultatet är att allt fler liknar varandra allt mer.

Jag tror det är olyckligt, och skadligt för alla. För med en smal norm minskar utrymmet för improvisation, och det blir svårare att hitta sig till rätta. Människor är helt enkelt olika, av en hel massa olika skäl. Genetiska, psykologiska och kulturella, genom att vi alla kastas ut i den kulturella processen vid olika tillfället och eftersom varje familj har sina unika förutsättningar kommer alla att stå där med skilda förutsättningar. Samtidigt finns det allt färre sanktionerade vägar att gå, och man måste bestämma sig tidigare och tidigare. Monokulturen är inte uppenbar, för den är förrädisk. Den smyger sig på i termer av mångfald, men vid närmare eftertanke är den som på TV, 55 kanaler att välja på men inget att se, för allt är variationer på samma smala tema. Ju smalare norm, desto fler som känner sig missnöjda, för om alla ska bli så nöjda som möjligt kommer ingen att bli riktigt nöjd.

På detta sätt växer ett sårbart samhälle fram, där allt fler blir allt mer missnöjda, samtidigt som risken för kollaps ökar. Detta är en farlig utveckling. Den borde brytas. Betänk att rådande situation är kontingent! Den är kulturellt skapad, och kan därför förändras, om tillräckligt många ser problemen och är beredda på att göra vad som krävs. Små förändringar i vardagen, om många gör sig omaket, kan göra stor skillnad. En sådan handlar om synen på vad som är normalt. Varför kan och får inte fler saker, tankar handlingar och uttryck rymmas inom normen? Vad hindrar oss, och vem styr? Funderar vi alla lite mer och oftare på det så är ett annat samhälle möjligt. Ett bättre samhälle där fler kan vara mer nöjda, även om det bara är en positiv sidoeffekt av en vidare norm.

Mina argument för en vidare norm har med citatet att göra. Jag brukar säga att jag tror att jag ligger nära en adhd diagnos, men jag fungerar hyfsat i vardagen och har lärt mig hantera mina egenskaper och kan idag kanalisera dem till något positivt. Hysteriskt bloggande är en sådan sak som ger min ibland överhettade hjärna ro. Huvudet är tidvis fullt av tankar och idéer, och jag ser ofta saker och samband som ingen annan verkar lägga märke till. Lågt ifrån alla tankar och lösningar, hugskott och idéer fungerar inte, så klart. Men det som fungerar vore ju tråkigt att inte få dela med sig av. På det sättet är bloggen ett fantastiskt redskap, och genom att det är läsarna som ger kanalen ut mot världen den uppmärksamhet och det värde innehållet där eventuellt har blir Flyktlinjer ett exempel på samproduktion av kunskap. Tillsammans skapas något som ingen av parterna på egen hand skulle kunna prestera.

Människor med adhd-diagnos har hjärnor som skulle kunna ses som en kollektiv resurs (kan rekommendera en blogg som handlar om och visar på just det), men för det krävs en mycket vidare norm och syn på vad som är önskvärt ifråga om mänskligt beteende. Om alla ser samma saker och tänker lika, då växer ett obehagligt samhälle fram. Ett repressivt samhälle. Det har gjorts sådana experiment under 1900-talet, i Nazityskland, till exempel. Alla för en blir sätt, vi mot dem. Och det är en väg som få vill gå, ändå vandrar vi tillsammans och med öppna ögon i den riktningen. Inte för att vi vill, utan för att vi är kulturella varelser och för att vi är delar av en självorganiserande helhet.

Det kanske räcker? Tror jag har fått fram min poäng. En annan syn på vad som är normalt, ett annat sätt att hantera de mänskliga resurser som vi tillsammans förfogar över och behöver för att bygga ett hållbart samhälle, är möjligt. Om bara tillräckligt många förstår problematiken, ser riskerna och lär sig inse betydelsen av kultur samt att den överallt och alltid är kontingent.