torsdag 11 oktober 2012

Klara besked om dunkla ämnen, förslag på slogan för kulturvetenskapen


Kulturvetenskapen, eller i alla fall delar av den, anklagas ibland för att vara flummig (se t.ex. Pinker 2006:426f) och det finns dem som ser på ämnet med förakt. Orsaken till denna syn på mitt ämne är att kulturvetenskapen inte producerar exakta, klart uttryckta svar på frågor om kultur. Det är ett problem, så klart. Men för vem? För den som svarar, eller för den som kräver ett på förhand definierat svar? Det senare, om ni frågar mig. Forskning kan aldrig leverera annat än vetenskapliga svar, och jag sysslar med vetenskap. 

Tyvärr möts anklagelser om flummighet av vissa kulturvetare med ett defensivt försvar som går ut på att det är kulturvetenskapen inte alls, den är lika vetenskaplig som naturvetenskapen. En sådan strategi slår emellertid tillbaka på kulturvetarna genom att försvaret sker så att säga på ”motståndarens” planhalva eller följer åtminstone regler uppgjorda av andra, för andra syften och kunskapsmål. Det finns ett slags exakthetens norm inom vetenskapen, det enkla är det vackra och så vidare. Men ibland går det inte att ge ett svar som är både enkelt och exakt. Frågor som rör kultur kräver svar som är lika komplexa som det som undersöks. Att förenkla vore ovetenskapligt, vilket visar att vetenskapen inte är så förutsättningslöst som den vill ge sken av, vilket Sören Halldén visar i sin bok Hur går det till inom vetenskapen ? Han skriver.

Många tror att intelligens innebär rationalitet i tanke och handling. Men förståndet sällskapar med personlighetens och grupplivets krafter. Resultatet kan studeras på den mänskliga gemenskapens alla områden.

Skillnaden mellan mig och Halldén är att han tror på den rena rationaliteten, medan jag inte gör det.

Ett alternativt sätt att möta kritiken om flummighet är att ignorera den. Flummig kan liksom dunkel betraktas som skällsord, men det är på inget sätt givet att man måste acceptera en sådan förståelse av kultur som undersökningsobjekt. Fundera lite på vem som talar om det för oss, att det dunkla är dåligt. Vilka intressen spelas i händerna genom att anamma klarheten, tydligheten och exakthetens ideal, och är det ens möjligt i arbetet med att förstå kultur? 

Kultur har definierats på alla möjliga, olika sätt (att välja någon framför någon annan är omöjligt, men en bra genomgång av olika synsätt och användningar av kulturbegreppet finns i antologin Bruket av kultur, som redigerats av Magnus Öhlander 2005, och i Kulturella Perspektiv nr. 3, 2010 finns också bra och intressanta prov på olika sätt att förnya diskussionen om kultur och kulturanalysens ställning i samtiden), men ingen av definitionerna är entydig. Johan Fornäs (2012:38) menar att det mest rättvisande synsättet är att se de olika definitionerna av kultur som samexisterande och kompletterande varandra. Inte av lättja, vill jag påpeka, utan av kravet på vetenskaplighet och stringens.

Kultur är helt enkelt dunkelt, gäckande till sin karaktär, eller ett resultat av komplexa samband. Kultur är inget som går att förstå, fullt ut. Kultur kan bara undersökas och det enda som möjligen går att förstå (och det ser jag som målet för kulturforskningen) är principerna för den process som de flesta är överens om att kultur bäst förstås som. Kultur kan med hjälp av filosofer som Gilles Deleuze ses som en icke-linjär process av blivande, som svårligen går att styra mot ett bestämt mål (jfr Rombach 1991). Om detta är en definition av flummighet, ja då är kulturvetenskapen flummig, men det är i så fall ingen värdering, det är en vetenskaplig beskrivning av kulturvetarens studieobjekt. En sådan definition av begreppet kultur är precis så exakt och vetenskaplig som studieobjektet kräver. Att anamma en annan definition vore helt enkelt ovetenskapligt.

Det dunkelt sagda är inte alltid det dunkelt tänkta, och det är heller inte alltid av ondo. Dunkelhet kan ibland vara enda vägen fram. Speciellt när man befinner sig i tider kännetecknade av låsningar. Som vår tid, just nu. För att lösa den kris världen befinner sig i behövs inte mer rationalitet, inte bättre metoder. Det finns ingen enkel lösning på problemen. Ändå finns nyckeln mitt framför ögonen på oss. Vi ser den bara inte. För den är höljd i dunkel och så fort vi skärper blicken, så fort vi lyser upp platsen där den finns, så fort vi försöker definiera svaret på frågan i bestämd form singular, och formulera ett mål som kan brytas ner i delmål, glider lösningen oss ur händerna. Svaren på kulturens gåta finns helt enkelt i det dunkla, hur paradoxalt detta än kan te sig. Den kulturvetenskapliga blicken är ljuskänslig och tränad att se mönster i det dunkla, och kulturvetenskapliga verktyg är skapade för att hantera komplexitet. Det är kulturvetenskapens styrka, inte en svaghet.

Den som kritiserar tanken på och målet om en mer hållbar utveckling (vilket liksom kultur är ett komplext problem) för att den är dunkel, han eller hon utgår från ett fundamentalt men fatalt tankefel. Det är som att kritisera mattematiken för att den är exakt. Tanken om hållbar utveckling, liksom definitionen av kultur, ska och måste vara dunkel. För så fort man har definierat en tydlig regel uppfinns som bekant vägar att kringgå den samma. Att styra världen med på förhand uppgjorda regler kan ibland motverka sitt syfte, vilket är fallet med hållbar utveckling. Eftersom det inte är något klart definierat, eftersom det inte finns något tydligt mål, kan heller inte vägen dit stakas ut. För att kunna röra sig i riktning mot hållbarhet krävs att ansvaret för processen förs ner på lägsta möjliga nivå, och samma gäller förståelsen av kultur. För att hantera problem som rör kultur är dunkelhet att föredra framför klarhet. Det finns inga genvägar mot förståelsen av kultur eller hållbar utveckling, bara arbete, i vardagen, här och nu. En ständig strävan, en process. Mångas insatser, över tid. Målet är underordnat. Det är egentligen aldrig tänkt att man ska nå dit. Kultur är inte, kultur blir.

En perfekt teori, modell eller lösning triggar inte sällan känslor av undergivenhet och beundran inför geniet som skapat teorin, modellen eller lösningen. Det förflyttar ansvaret och handlingsfokus från basen, till toppen. Och det är olyckligt om man vill förstå kultur, som finns och blir till överallt. För att förstå kultur krävs engagemang från många. Oklara vetenskapliga resultat är därför faktiskt att föredra, för de minskar avståndet mellan akademin och allmänheten. En text eller teori med brister, en lösning som inte riktigt håller ihop, skärper uppmärksamheten och främjar kreativitet. Engagerar och leder till handling, som leder till rörelse. Och rörelse är vad som ger upphov till förändring, och att sätta igång rörelser är ett viktigt mål för kulturvetenskapen.

Det dunkla kräver uppmärksamhet och engagemang, vilket skapar ett behov av samtal. Arbetet med att förstå kultur kan också liknas vid ett samtal som behöver hållas levande för att vara verksamt. Om resultatet som presenteras är klart och tydligt, om idén är logiskt konsistent, finns inget att samtala om. Då avstannar processen, och man rör sig bort från det som skulle kunna leda till förståelse för kultur. Den som ställs inför en perfekt tanke eller ett felfritt resultat tvingas in i ett slags debatt, till en kamp om vem som har rätt, för att kunna resonera kring resultatet. Alla frågor lämpar sin inte för det formatet, speciellt inte frågor som rör förståelsen av kultur som är ett komplext fenomen som inte går att förenkla utan att förlora sin betydelse. När frågor om kultur pressas genom den akademiska kvarnen, med sina speciella men trots allt kulturellt upprätthållna normer och kontingenta syn på kunskap, riskerar svaren blir platta och meningslösa. Kraven på att komma fram till något bestämt, vilket är omöjligt rörande frågor om kultur, gör att resultatet av kulturforskarens arbete förlorar viktiga delar av sitt värde.Om man anpassar sig efter rådande normer, vill säga. Och gör man inte det är man en förlorare. Moment 22, någon? För vem är detta ett problem, för kulturvetaren, eller för samhället som behöver kunskapen?

Människan är en kulturvarelse och det som sker på en plats får återverkningar på en annan. Allt och alla hänger ihop. Kultur beskrivs därför bäst som en komplex och många gånger motstridig process. Humaniora och kulturvetenskap undersöker just detta, processen som allt och alla är inbegripna i, levt liv och vardaglig tillblivelse. Och konsekvenserna som går att hänföra till detta. Humaniora skapar vetande som kan användas för att förstå hur det går till när normer skapas samt upprätthålls, och vilka mekanismer som reglerar processerna som leder till att något uppfattas som sant eller falskt. Kunskapande i allmänhet och vetenskap i synnerhet är kollektivt kulturella processer, komplexa samspel mellan en lång rad aktörer. Det finns således inga enkla svar, hur stort begäret efter kunskap än är i samhället. Därför är det bättre att peka på vägen som leder mot ett svar som fungerar, än att lägga alla ägg i en korg, satsa allt på ett kort, på Sanningen.Det handlar inte om flum, det handlar om att vara sann och så exakt i sina svar som det bara går.

Kultur kan betraktas som ett problem utan en enda lösning, ett komplext problem, som kräver kontemplation snarare än konkretion för att förstås. Därför går det inte att ge några enkla svar, av det enkla skälet att det inte finns något, ett enda svar. Bara olika förhållningssätt som fungerar mer eller mindre bra. Vill man förstå kultur kan man inte söka svaret, bara fördjupad förståelse för den underliggande logik som reglerar skeendet. Kultur kännetecknas av inkonsekvenser, komplexitet och förändring. Allt som ter sig fast och sant är i själva verket, på ett eller annat sätt, kontingent. Hur skulle kulturvetenskapen kunna vara annat än dunkel i sina svar? Förklara det för mig, den som fortfarande anser att klarhet är en dygd!

Betänk att människor överallt, idag såväl som genom hela historien, har visat sig äga förmågan att överskrida rådande försanthållanden och konstruerade gränser (Kristensson Uggla 2002:362), vilket ställer mycket speciella krav på vetenskapen om kultur och levt liv. Detta kulturvetenskapliga faktum öppnar upp för och visar på betydelsen av kommunicering av kulturvetenskapliga forskningsrön. Om kunskapen är en annan måste den kommuniceras, spridas på andra sätt än annan vetenskaplig text. One size fits all, det tänkandet är djupt ovetenskapligt och strider helt mot kulturvetenskapliga insikter.

Konsekvens är ett viktigt vetenskapligt honnörsord. Jag sysslar med vetenskap, strävar efter exakthet, och vill vara stringent. Därför bloggar jag, för att jag anser att det är det bästa sättet att kommunicera kunskap om kultur. Direkt till dem den berör. Bloggen är en underutnyttjad kanal för förmedling av kunskap. Bloggformatet minskar ledtiden mellan publicering och reception av tankarna som sprids, och eftersom nätet gör texterna enkelt tillgängliga (även om de naturligtvis av samma skäl riskerar att drunkna i flödet av information på nätet), ökar chansen till kritiskt engagemang i kulturella processer och samhällets tillblivelse. Därför håller jag med Jenny Helin när hon skriver att det är ”Dags att ifrågasätta den akademiska texten.” Kunskap om kultur bör spridas på olika sätt, och traditionella akademiska publikationskanaler är ett mindre bra sätt att sprida och kommunicera kulturvetenskapliga insikter. Glädjande nog bloggar hon även för Vetenskapsrådets räkning, just nu och fram till december. Hon skriver där i sin första post något som låter som ljuv musik i mina öron, och som inger hopp om framtiden, om tanken kan skridas i samhället och få genomslag i forskningspolitiken.

Idag är de flesta överens om att inte ens akademiska texter kan vara neutrala, att texter alltid är skrivna utifrån ett visst perspektiv och styrda av de normer vi har kring skrivande. Ändå verkar vi glömma att akademiska texter inte är en objektiv återgivning av den verklighet vi studerar.

Texter gör något med den som läser och med den som skriver. När vi skriver formar vi vår verklighet. Använder vi oss av en begränsande och enahanda form så kommer det att begränsa vad vi ser och vad vi kallar kunskap. Och har vi ett begränsande uttryckssätt sätter det ramarna för vilken verklighet vi kan skapa i vårt skrivande. Därför är det här i grunden en etisk fråga som bland annat handlar om vilken verklighet vi är med och formar genom våra texter. Och därför är skrivandet så viktigt.

2 kommentarer:

Johansson Wiberg sa...

När jag läser får jag upp bilden av att om jag konstruerar en tumstock på en meter, lägger ut den och konstaterar att det finns en meter i verkligheten, vad är det som egentligen är verkligt och exakt?

Eddy sa...

Ja, man kan undra vad allt mätande tillför, och hur det påverkar det som är avgörande här i världen. Människors levda liv, vardag och visioner. Ett plus ett är två, jaha. Och? Lite så vill jag utbrista ibland!