lördag 11 februari 2012

Samhällets omvända evolution

Har varit lite upptagen av evolution denna vecka. Det har varit den bärande tankefiguren. Märker det när jag ser tillbaka på det som blev skrivet. Gillar tanken på evolution. Ser det som ett fruktbart verktyg, inte bara för att förstå naturen och biologin. Även kunskap och lärande är fruktbart att tänka på i termer av evolution. Det handlar om att värna vikten av mångfald och om att se värdet av kreativitet, men det handlar också och lika mycket om att se kontextens betydelsen, sammanhangets roll för utfallet av processen.

Flyktlinjer heter flyktlinjer för att det är en plats där idéer, mer eller mindre genomtänkta tankar och rena hugskott kastas ut i ett slags kritiskt granskande kontext. Genom att texterna läses och kommenteras går det, i efterhand att se vad som fungerar och vad som var mindre bra (just då i alla fall). Det är så jag ser på min blogg, som en plats för evolutionär utveckling av idéer, Idéer, tankar och verktyg som kan användas för att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Det är visionen med Flyktlinjer.
Därför är det med sorg och förfäran jag ser hur samhällsprocessen fortskrider enligt helt andra regler. Ett slags omvänd evolution kan sägas karaktärisera dagens styrning av den kontext inom vilken vi alla är hänvisade att leva och verka. Ska i dagens bloggpost försöka förklara vad jag menar, för jag förstår att det inte är självklart att alla hänger med.

Med omvänd evolution menar jag att vi har skapat ett samhällsmaskineri där det naturliga urvalet, evolutionens grundprincip, har satts ur spel. Det talas om konkurrens (se tidigare bloggpost), men i själva verket handlar det om en socialdarwinism där den starke vinner, den snabbaste segrar och den med mest pengar har de bästa förutsättningarna. I sken av att det är förutsättningarna för en rättvis tävlan lanseras handlingsplaner och stiftas nya lagar. Det talas om politik och om kunskap som att det är objektiva processer där den bäst lämpade gallrats fram. I själva verket är det tvärt om.
Det är inte den bäst lämpade, eller optimala av lösningar som tillåts växa och som används. Det system vi skapat för att hantera samhällsprocessen går ut på att bara se och ta tillvara de idéer, tankar och verktyg som ligger i linje med den rådande synen på sanning. Det är vad jag menar med omvänd evolution. Först bestäms vad som är sant och riktigt, viktig och önskvärt, sedan väljer man ut idéer och tankar som ligger i linje med det man redan visste. Det ser ut som evolution, som öppen och förutsättningslös tävlan för det allmännas bästa. Men spelet är avgjort på förhand.

Detta gör att bara den kunskap som visar att det man visste på förhand är sant och riktigt accepteras som sann och riktig kunskap. Bara de vetenskapsdiscipliner som levererar den kunskap som beställts av makten kan räkna med fortsatta medel. Vi är därför och på detta sätt på god väg att skapa ett samhälle som stagnerar. Ett dött samhälle utan nya impulser. Ett samhälle som smeker sina medborgare medhårs. Ett samhälle där det bara finns utrymme för en, den rätta åsikten (om vad det än är man talar om).
Monokulturers förföriska glans och dess gigantiska risker, det handlade gårdagens bloggpost om. Här finns förklaringen till att det har kunnat gå så långt som det har kunnat gå. Vi är på god väg att montera ner själva det fundament som samhället vilar och som byggt upp med hjälp av blod, svett och tårar från tidigare generationer. Vi går med öppna ögon rakt in i lejonets gap, skulle man kunna säga. Anföra av major Jan Björklund, som har gjort det till sin livsuppgift att avskaffa mångfalden inom akademin.

Tron på konkurrensens saliggörande verkan, överallt, är livsfarlig. Inte för att den på något sätt är ond i sig, utan för att den är den enda vägen som erbjuds i dagens samhälle. Samhällen där alla marscherar i takt mot samma mål, det har testats förut. Det vill ingen se igen. Men bara för att dagens ledare är kort samt saknar snedlugg och mustasch, och bara för att ideologin inte bär brunskjorta, betyder inte att det är ofarligt att marschera.

Mångfald, i ord och handling, transparens och en öppen, förutsättningslös och kritisk samhällsdebatt, det är vägen som leder till hållbarhet. Skälet för det är att ingen vet vad som väntar oss i framtiden. Vi behöver därför hålla alla möjligheter öppna.

Är jag ensam om  att se detta, och tänka i dessa banor?

1 kommentar:

Jessica Parland-von Essen sa...

Nej, det är du inte! På finlandssvenskt håll hölls ett stormöte i Helsingfors i veckan. Det gällde pengar, kultur och forskning. Det var ett bra och viktigt möte. Jag bloggade om det också http://essetter.blogspot.com/2012/02/fyrk-finns-finns-forstaelse.html

En viktig insikt för mig under seminariet var just språkets betydelse i det hela. Språket som modell av världen och grund för kulturen och samhället. Eller egentligen det att man låtit dessa förskräckligt falska och platta modeller av verkligheten som (den nyliberala) ekonomin representerar bli en allenarådande diskurs.

Själv ser jag en orsak i att politiker länge (sedan slutet av 80-talet?) använt dessa argument i syfte att bedriva politik. Siffror tenderar se objektiva och oemotsägliga ut och har därför varit bekväma att använda för att skapa en illusion av alternativlöshet. Det dumma är ju att det politiska systemet på samma gång spelat bort sin egen makt till "marknaden". Nu står politikerna där med sin tvättade hals med eurokriser och annat. Nu är det svårt för dem att trovärdigt börja argumentera med andra värden. För "det finns inte pengar" och man måste "först få ekonomin i skick".

Vår största fiende är mätandet, kvantifieringen. För detta platta, innehållslösa sifferspråk har tvingat sig in på domäner där det inte hör hemma. Överhuvudtaget. Man ska inte mäta forskning, kultur, bildning. Dessa områden ska inte administeras och styras med sådana verktyg.