Människans kännetecken, gränser och konsekvenser

Dagens Under Strecket handlar om människor, maskiner och posthumanism. Utgångspunkten för artikeln är TV-serien Äkta människor, som jag tyvärr inte haft möjlighet att följa. Inte av ointresse, utan av en hel massa andra skäl. Frågan om och synen på såväl människor, maskiner och intelligens som den posthumanistiska teoribildningen upptar en stor del av min vakna tid. Jag brukar presentera mig som humanist, men det handlar inte om att sjunga människans lov eller om att bevaka människans rättigheter eller något sådant. Mitt vetenskapliga intresse rör kultur, och det handlar som jag ser på saken om interaktion mellan en lång rad olika komponenter varav människokroppar är en i raden.

Begreppet människa är intressant att undersöka, för det är på inget sätt självklart. Och just den aspekten utgör temat i understreckaren. Vad innebär det att vara människa? Vad är en maskin? Och var går gränsen mellan det ena och det andra? Det är frågor som hör hemma inom humaniora. Humanistisk forskning kan och får inte ducka för dessa ämnen. Ett ensidigt fokus uteslutande på människor av kött och blod är inte bara olyckligt, det är ignorant och ovetenskapligt. Det vore att bortse från centrala aspekter av människoblivandet. Och forskning som på förhand är avgjord, det är inte forskning.

Betänk att skriftspråket inte var det första verktyget som människan begagnade, och redan där har gränsen mellan människan och hennes omgivning luckrats upp. Sokrates var om jag inte är helt fel ute en humanist som vägrade begagna skriftspråket. Han menade att det skulle förflacka den mänskliga förmågan att minnas om den egenskapen förlades utanför människokroppen. Inte för inte har han kallats den siste humanisten. Och det var för väldans många år sedan han fick det epitetet. Detta är viktigt att ha i åminnelse, för det handlar så klart om synen på vad det innebär att vara människa och om var gränsen för det mänskliga går.

Den posthumanistiska teoribildningen handlar om att undersöka denna fråga, förutsättningslöst. Forskningen handlar inte om att bejaka den teknologiska utvecklingen (vilket TV-serien Äkta människor handlar om), om hoten och möjligheterna med nya och intelligentare maskiner. Forskningen handlar heller inte om människans förmåga till utveckling och förbättring. Posthumanism är ingen politisk rörelse med någon agenda, det är ett forskningsfält som undersöker mänsklig interaktion utan att på förhand definiera vad det skulle kunna vara. Det handlar om människor, det är forskningens minsta gemensamma nämnare. Och resultatet av forskningen är tänkt att hjälpa människor att förstå sin roll i världens och samhällets tillblivelse. Därför är den organisatoriskt placerad inom humaniora.

Två spår nämns i artikeln, utvecklingen av intelligenta maskiner, och arbetet med att förbättra människans förutsättningar. Båda är intressanta. Det ena handlar som sagt om maskinutvecklingen och den stora frågan inom det området är om singularitetens (som jag skrivit om i en tidigare bloggpost) realitet eller omöjlighet. Kommer den tekniska utvecklingen att nå den punkt där maskinernas kapacitet överstiger människans biologiska intelligensförmåga, och kommer maskinerna då att ta över? Det andra spåret handlar om forskningen kring människoförbättring. Fredrik Svenaeus skriver följande.

Det som är avgörande för om dagens ingrepp är av godo eller ondo för oss är inte ambitionen och försöken att förbättra människan i sig, utan vilka egenskaper förbättringarna kan tänkas leda till, och vilka som bestämmer över dem. Så länge det är föräldrar och inte staten som fattar beslut om sina barn och de förhöjda egenskaperna är de individuella barnen tillgodo är det ingen fara, argumenterade Agar, så låt oss understödja ”liberal enhancement” och försöka göra formerna för den så säkra och rättvisa som möjligt.

Nicholas Agar, som nämns i citatet, ställer frågan: "bör vi eftersträva att bli posthumana"? Och Svenaeus svarar insiktsfullt att,

Exakt var och hur övergången från en människa till en postmänniska skall lokaliseras är en svår fråga. Det kan inte bara vara frågan om ett biologiskt artbegrepp (också det är för övrigt löst i kanterna) eftersom vi intresserar oss för (post)människan i meningen av vad hon är, vill och kan göra. Agar argumenterar för att vi inte bör eftersträva en utveckling där vi lämnar de begränsningar som vår biologiska konstitution för närvarande förser oss med bakom oss. Mänskliga värden är beroende av att vi föds, åldras och dör på ungefär det sätt som är fallet för närvarande, eftersom de känslor och tankar som vi har om vad som är värt att leva för har sin rot i hur vår kropp förser oss med naturliga begränsningar och inriktningar.

Kurzweils människomaskiner kommer inte att kunna känna de känslor som vi gör eftersom de saknar vår typ av kroppslighet och de Greys varelser som inte längre åldras kommer att leva i en ständig oro för att något skall gå fel med deras kroppar. Om du kan leva i hundratals år förutsatt att du inte drabbas av olyckor eller påfrestande infektioner är det inte värt att ta risken att gå ut och träffa andra. Du blir kvar framför datorn där du kopplar upp dig tillsammans med andra som uppnått det som de Grey kallar LEV (longevity escape velocity).

Den typen av frågor menar jag är humanioras huvuduppdrag att forska kring. Det finns inga givna svar på vad som kommer att hända, om än det ena, än det andra. Men just därför. Att överlämna frågan, antigen till teknikentusiasterna som vill bygga hubotar, eller till företrädarna för human enhancement-rörelsen, vore djupt olyckligt. Men är vad humanister gör, om de väljer att uteslutande intressera sig för människor av kött och blod.

Människan blir till och genom kommunikation, genom att ingå i olika sammanhang. Människa är inget entydigt begrepp, vilket resten av bloggposten handlar om. Följande tankar sattes på pränt för snart ett år sedan, när jag låg på Östra Sjukhusets hjärtavdelning. Där och då funderade jag intensivt på vad det är som gör en människa till en människa och hur det begreppet ska förstås.

När ens kropp inte fixar det den brukat. När man tvingas inse att en kontrollfunktion som man tagit för given inte går att lita på. Då förändras livet, på ett fundamentalt sätt. Inser det, sakta. Sedan man behöll mig på akuten för tre veckor sedan är inget sig likt. Ändå har ingenting förändrats.

Fram till för tre veckor sedan levde jag i förvissningen att kroppen, min biologi, kunde styras av mitt intellekt. Upplevelsen jag levde i och med var att det gick att kontrollera utfallet av mitt vara, resultatet av blivandet. Att det räckte att planera in vila, men att det gick att prioritera andra självpåtagna såväl som tvingande, uppdrag.

Det går inte längre att handla så. Kroppen har sagt ifrån. Och det kräver reflektion. Vill ta vara på upplevelsen för att inte falla tillbaka i mönstret som förpassade mig till akuten och Östras hjärtavdelning.

Uppenbart är att jag inte är en enhet. Det har blivit påtagligt att jag är ett assemblage, ett sammansatt fenomen. Jag består av ett skelett, det är den materiella struktur som resten byggs kring. Skelettet sätter lika många gränser som det öppnar möjligheter för assemblaget. Skelettet, det lärde jag mig när jag hälsoundersöktes, har pressats samman sedan jag mättes senast. Jag är inte längre 189 centimeter, utan snarare 187. Det kan ingen vilja i världen ändra på!

På skelettet finns en biologi. Muskler, blodådrar, nervtrådar och hår, naglar och tänder. Allt för att helheten skall kunna fungera på det sätt som vi människor har vant oss vid att just mänskliga kroppar skall fungera.

Allt detta består av mänskligt DNA, men för att kunna smälta maten. För att kroppen skall kunna tillgodogöra sig den näring som finns i maten, för att den skall kunna tas upp av biologin, krävs främmande element. Bakterier och mikrober som inte består av mänskligt DNA. Det är en ansenlig massa som som kroppen bär på som inte utgörs av kroppsegna substanser. Allt för att helheten skall kunna fungera på ett sådant sätt att den inte gör något väsen av sig.

Till detta måste läggas substanser som kroppens biologi själv producerar, så som galla, insulin, saltsyra och hormoner. Delvis är produktionen av vissa av dessa substanser, vilka alla är nödvändiga, styrda av något som i brist på ett bättre ord kan omnämnas i termer av ett slag vilja. De är i alla fall inte autonoma, som blodtrycket eller hjärtats (normala) slag.

Men för att fungera som människa. För att erkännas och kännas igen som människa krävs en hel rad med andra saker som inte har något med biologi att göra. Kläder, för att bara nämna ett exempel på något som vi tar för givet. Kläder behövs, annars ses man inte som människa. Den som tvivlar kan försöka sig på att gå till jobbet en dag utan kläder. Det blir då uppenbart att kläder, hur kroppsoegna de än är, utgör en central del av assemblaget människa.

Datorer, telefoner, pennor och så vidare. Det är bara fantasin (och så klart sammanhanget och tillfället) som sätter gränsen för vad som kan räknas till nödvändiga delar av assemblaget människan. Glasögon, pacemakers, blindkäppar och hörapparater, et cetera, et cetera. Idag och i en västerländsk kontext behövs fler delar än i 1800-talets bondegemenskap, för att kunna fungera och kännas igen som människa.

Individen är emellertid inte ensam. Till mänsklighetens kännetecken hör att man sluter sig samman med andra människor. Och för att detta skall vara möjligt rent praktiskt krävs teknologier som möjliggör kommunikation. Språk, talat och skrivet, till exempel. Och idag krävs dessutom telefoner, datorer och en utbyggd infrastruktur för att människan skall kunna människa, det vill säga verka i världen som just människor. Människor är inte djur som bekant.

Och, efter ett glas vin och en öl, på puben innan tåget mot Stockholm, måste, till ovanstående lista av objekt tillhöriga assemblaget människan läggas, kroppsoegna substanser som används medvetet för att skaffa sig respit från tillvarons krav och sammanhangens måsten.

Allt detta, tillsammans med andra, mänskliga assemblage, är vad som krävs för att jag skall kunna människa. Verka i världen, som människa. Och det är dessa aspekter, allt ovanstående (och mer därtill) som givit upphov till konsekvensen att jag måste se över mitt liv.

Och att göra sig medveten om att det är helheten, sammanhanget som ger upphov till och samtidigt sätter gränserna för och anger villkoren för, mig. Det är min strategi för överlevnad på sikt. Arbetet med att sätta sig in i och förstå detta, det hjälper mig att inse begränsningarna jag har att förhålla mig till, men även möjligheterna.


Posthumanismen är en humanism!