Samhället, så som vi känner det är i upplösning. Det går fort, och det händer mitt framför ögonen på oss. Det sker medan vi är upptagna med annat. Tyvärr ligger det ofta den i fatet som försöker uppmärksamma övriga på detta. Han eller hon blir ett problem. En dysterkvist. Bara för att man inte kan komma upp med en enkel lösning på problemen (här, här och här är några av dem). Men om det inte finns någon enkel lösning? Tänk om det är så att det istället är lösningarna som är problemen, tron på att det finns enkla lösningar?
För mycket talar nämligen för att det är så, att det inte finns någon enkel lösning. Bara hårt arbete, i vardagen, över tid. Svett och uthållighet, resurser och engagemang. Det är vad samhällen byggs av. Varken mer eller mindre. Först när den insikten sjunkit in och sprider sig i samhället och kulturen. Först då kan arbetet med att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle påbörjas.
Medan vi är fullt upptagna med att söka den rätta julstämningen pågår samhället där ute, blir kulturen till. Ständigt. Och det är vad vi gör, inte vad vi vill och vad vi tänker som frambringar kulturen. Tänk på det i jakten på årets julklapp. Finns ingen väg att komma förbi denna fundamentala egenskap i världen, att den byggs i och genom våra kollektiva handlingar.
Att surt muttra att det var bättre förr, det löser inget. Speciellt inte om det görs av välbetalda, skatteplanerande, tryggt anställda bilpendlare som bara väntar på att kunna gå i pension. Det är handlingarna som skapar världen, inte drömmarna. Även om drömmar naturligtvis är viktiga. Men vi borde samtala mer om våra drömmar och hur de skulle kunna realiseras, istället för drömma oss tillbaka till ett förlorat lyckorike som aldrig kommer åter, speciellt inte som vi nöjer oss med att drömma oss tillbaka.
Detta är en jobbig insikt att ta in. Vetskapen om att det bara är genom handling, ansvar och uthållighet som det vi önskar skall kunna realiseras, den är svår att acceptera och ta in. Men det är enda vägen, enda hållbara vägen. Hur många enkla lösningar ska vi testa innan vi inser vad som verkligen behövs för att förändra världen? Hur många politiker skall vi offra (tänker på alla dem som i egenintresse tar på sig rollen av att offentligt tro på det vi önskar vore sant) på vägen fram till insikten om att det är vi själva som har framtiden i vår hand? Vi som kollektiv.
Jag säger det igen. För det behöver sägas, om och om igen. Att samhällen blir till i handling. Interaktion mellan en lång rad aktörer är vad kultur skapas av. Och om vi inte bryr oss om det lilla, ja då kommer det stora att följa som ett brev på posten (fast det är en metafor som förlorat sin betydelse, just därför att vi tänker och handlar som vi gör). Allt hänger ihop och är delar av samma tillblivelse.
Sensmoral: Mer kulturvetenskap behövs, inte mindre!
6 kommentarer:
Que?? Vad menar du??
Om du förklarar vad det är du inte förstår skall jag göra vad jag kan för att svara.
Det som saknas idag är de fysiska mellanmänskliga interaktionerna. Samhället, som vi känner det, bygger idag på interaktioner och händelser i en mediarusets globala tidsålder. Med detta menar jag att det gamla samhällsfenomenet inte längre överrenstämmer med våran samtids offentliga rum. Håller med dig i att det inte var bättre för, delvis. Det som är avgörande är vad vi mäter. Är det samhällets regelrättsuppehållande och civiliserande egenskaper eller hur människor mår och på vilka villkor de har tillgång till de kulturella händelserna?
I den historiska gårdagens närsamhälle fanns inte på långa vägar dagens mediaflöde, å andra sidan fanns dels närhet till beslut och dels fysiska mellanmänskiga och kulturella interaktioner.
Det förefaller som att samhället överlevt sig självt och med detta gjort dess innvånare visions och historielösa.
Idag är det individens väl som gäller inom alla samhällsplan och den enda egentliga funktionen samhället har förefaller vara en social speglingsfunktion där individen kan visa upp sina individuella framgångar i socialt -kulturellt och ekonomiskt kapital.
Här är beteendet tydligt att ett behov av att speglas och beundras av andra är drivkraften.
Saknas görs då människors erfarenheter, upplevelser, gemensamma historia samt livsvärden. Ting som säkerligen både du och jag delar uppfattningen om är avgörande i mänskliga interaktioner.
Det enklaste, enligt mig, vore att få till stånd en allmän mental revolution där andra värden än dagens samhälle finns på agendan. Vägen till en sådan är säkerligen lång. En av vägarna heter, kulturvetenskap!
Bara man inte fastnar i drömmarna om hur det var en gång, Peter, så håller jag med dig. Jag vill se tydligare fokus på framtiden, och den börjar och växer ur det som är här och nu. Och man glömmer allt för ofta att jorden idag bebos av dubbelt så många människor idag som för bara 30 år sedan. Inget är sig likt, och då måste visionerna anpassas efter det.
Hej igen! Håller med, inte fastna i drömmar och visioner från flydda tider, inte heller anamma historien som varit onyanserat.
Vi lever här och nu, sant, men historien ger samtidigt en gemenskap och erfarenhet som kan användas även idag och i en framtid.
Jag anser att mycken del till ett samhälleligt förfall bottnar i visionslöshet eller fattigdom i drömmar. Förebilderna inom samhällets toppar ertappas med jämna mellanrum regelrätt utöva korruption gällande såväl maktutövning som ekonomiska fördelar. Dessa, de som skulle kunna vara förebilder enbart genom att i en praktik leva efter sina egna deviser. Detta hade räckt till en del, resten måste nog vi själva driva om vi vill få till en förändring.
Tankarna går till Tomas Dilevas sladänga; "vem skall jag tro på.."och med ett byte av vem till ordet, vad.
Som du nämnt i tidigare bloggartiklar är få ämnen/ting inom dagens samhälle opåverkat av kapitalismens effekter, eller för den delen dess drivkrafter.
I denna din artikel nämner du julen. Ett bra exempel på hur vi innvånare i samhället skall omges av flytande signifianter genom känslan av en gemenskap, starkt påhejjad av ett lyriskt näringsliv.
Visst kan vi se att vår funktion idag, till stora delar är att vara förvirrade konsumenter som lyssnar onyanserat till budskapet, köp!
Samtidigt är just våra högtider de få tillfällen vi har kvar till social interaktion utöver arbetslivet. För de som har arbete bör tilläggas. Vi förfrämligar oss genom en anonym tillvaro i etern där sant inte behöver vara sant, där uppriktighet inte behöver vara uppriktighet. Bara det gagnar mig, här och nu.
Visst är det hela en paradox, men samtidigt visar det på hur komplext din reflektion över samhällets sönderfall är.
Hej Peter! Ju fler vi blir som ser och förstår, desto större blir hoppet om att samhället kan vändas på rätt köl igen!
Skicka en kommentar