Det kommer att bli neddragningar på högskolan. En konsekvens av politiska beslut om att dra ner på resurserna till högre utbildning. Inget att göra åt, bara att acceptera. Just nu och här finns ingen anledning att bråka. Beslutet kom inte som en överraskning, egentligen. På sikt kan man emellertid fundera över vilka konsekvenser den nya politiken får, för högskolan och för samhället. Den diskussionen är långt viktigare än striden om det som sker just nu. I det akuta skedet är det alldeles för mycket känslor inblandade för att det skall bli bra (exempel på hur det kan gå och vad man talar om i debatten just nu finns här och här). Det som står på spel är samhällets långsiktiga överlevnad. Vi står inför ett historiskt vägskäl.
Humaniora är förloraren. Det är där neddragningarna märks mest. På Högskolan Väst, till exempel har antagningen till höstens kurser stoppats. Vi har för lågt söktryck, det är orsaken. Våra kurser bär sig inte, ekonomiskt. Som lärare har jag emellertid fullt upp. Det tar tid och kostar möda att lotsa drygt 30 studenter genom ett treårigt program. Detta gör att man lätt går in i offerrollen. Som företrädare för humaniora på en högskola med tekniker, ingenjörer och sjuksköterskor, ekonomer (men också lärarstudenter) är det lätt att känna sig marginaliserad. Ställd i relation till efterfågan på sjusköterskor och lärare är så klart humaniora ett problembarn. Men jag är (försöker i alla fall att inte bli) bitter. Visst ser det dystert ut, både på kort och lång sikt. Fast jag tror ju på det jag gör. Och att lipa, eller att isolera sig. Att bejaka känslan av att vara missförstådd, det leder ingen vart. Besluten är tagna. Dags att se framåt. Visst ser det mörkt ut, men vad är alternativet? Att ge upp? Aldrig. Detta handlar inte om min anställning, det handlar om något mycket större och viktigare.
Humaniora och alla vi som anser att det finns något värdefullt där, något som är värt att kämpa för, måste mobilisera. Och vi har oss i hög grad själva att skylla för en hel del av den situation vi befinner oss i just nu. Ingen är ute efter oss. Det finns ingen konspiration. Paradoxalt nog är det humanisterna, vi som säger oss vara experter på att studera kulturella processer, som blir mest tagna på sängen av det som sker. Nu, när vi står inför fullbordat faktum, då reagerar vi. Borde vi inte gjort det innan? Tyvärr reagerar humanister allt för ofta med resignation. Men ger upp, utan kamp. Lägger sig platt och odlar känslan av att vara förföljd av samhällets mörka krafter. Vad säger det? Vilka signaler sänder det om vi vänder ryggen mot samhället och makthavarna? Om vi väljer att ge upp, istället för att stå upp för det vi har att erbjuda. Nytta har varit som ett rött skynke för kulturvetare, ett farligt ord. Vi ska inte sälja oss! Så säger många. På frågan, men vad ska vi göra då, finns det sällan något svar.
Dags att höja blicken, säger jag. Hur ser det ut i samhället, i den kultur vi är experter på att analysera? Där breder arbetslösheten ut sig. Där får de äldre ligga och tyna bort, bokstavligen i sin egen skit. Infrastrukturen är provocerande illa underhållen. Det satsas mer på skattelättnader (vilket ger oss som har jobb mer i plånboken) än stöd för de svaga, och det påverkar givatvis storleken på kakan som samhället har att fördela på det som anses nödvändigt och angeläget för alla. Utbildning är en sådan sak. Och eftersom vi som samhälle har valt en modell där konkurrens och efterfrågan styr fördelningen av medel går det inte att med bibehållen auktoritet säga att man inte förstår varför medlen dras in, till humaniora. Det är en konsekvens av det sammanhang där vi alla finns och verkar.
Varför har det blivit så? Frågar ni mig beror det på att humanister allt för ofta har bråkat sinsemellan. Man har ägnat sig åt navelskåderi, interna maktkamper och man har odlat oviljan om att tala om nyttan med det vi gör. Humaniora har blivt en uppsättning exklusiva klubbar där bara den som bekänner sig till rätt teoretiker släpps in. Vi har tagit våra medel för givna. Vi har föraktat dem som inte förstått. Vi har marginaliserat oss och låst in oss i elfenbenstornets högst belägna våningar. Ju mer abstrakta former vårt arbete har antagit, desto bättre. Är det konstigt att vi drabbas av neddragningar? Nej! Det konstiga är att vi har fått hållas så länge som vi har. Dags att svälja den medicinen, samla ihop oss och börja slåss för den kompetens vi besitter. Dags att bege sig ut i samhället. Dags att leverera! Om inte vi tror på vad vi kan, och om inte vi kan förklara för samhället till vad våra kunskaper kan användas, då skall vi inte ha några medel.
Vad är vi så himla bra på, och till vad kan humanioras kunskaper och kompetenser användas till? Det är frågan vi måste jobba med. Och svaret på den frågan måste vi stå eniga bakom, och det måste spridas ut i samhället. Ingen annan kommer att göra detta för oss. Frågan om vilken teoretiker som är bäst är meningslös och leder oss bara ännu längre bort från det samhälle och den kultur vi säger oss vara så himla bra på att förstå och analysera.
Teorier är oundgängliga verktyg, och humanisternas uppgift är att konstruera och förfina dessa verktyg. Och verktygen behövs för att förstå kultur. Kultur i sin tur är en angelägenhet för precis alla. Ingen kommer undan kulturen, därför är kunskap om den oundgänglig i ett samhälle som vill fungera även på sikt. Humanioras roll kan liknas vid den slav som, sägs det i alla fall, stod bakom de Romerska kejsarna och viskade Memento mori, minns att du är dödlig, i deras öron. Det skulle kunna vara humanioras uppgift. En central uppgift, för samhällets långsiktiga överlevnad.
Så ser jag på sakernas tillstånd, och på framtiden och vad som måste göras. Vad ser, och hur tänker du?
onsdag 30 november 2011
tisdag 29 november 2011
Dags att se till konsekvenserna och innehållet, istället för drömmarna och ytan
Två artiklar i dagens SvD fångar mitt intresse. Den ena handlar om smutsiga grepp i den kommande valrörelsen i USA, och den andra om värdet på varumärken. Båda pekar på fenomen som drar i samma riktning. Båda kan sägas handla om något annat än vad rubrikerna antyder. Vad då? Om tillvarons immateriella betydelse, vilken ofta ignoreras. Det är synd, för med större och mer spridd kunskap om sådana aspekter av världen ökar chanserna till man skall kunna skapa ett gott liv för fler och ett mer hållbart samhälle. Tänka landa där, mot slutet. Men först vill jag peka på några tendenser i samtiden.
När politiker smutskastar varandra istället för att lägga energin på att tala om och för sin egen politik, då får det återverkningar på samhället. Konsekvensen blir att man sätter sin tillit till ett system där strävan att vinna makten överordnas viljan att faktiskt styra landet. Politikens syfte blir där och då ett självändamål, att vinna makten. Och när det är dit allt mer av intresset och resurserna styrs, ja då går det så klart ut över förvaltningen av landet och byggandet för framtiden. Politikens syfte.
Om vi sätter detta fenomen i samband med ett ökande intresse för värdet av varumärken, då framträder en bild av ett samhälle vars allt tunnare skal får bära allt större börda. Det är inte hållbart. Men med det sagt vill jag inte uppfattas som fientligt inställd till marknaden eller det kapitalistiska systemet. Det är inte vad detta handlar om. Hur samhället skall organiseras och vad som är bäst, marknadsekonomi eller planekonomi, det är en i högsta grad underordnad fråga. Båda systemen har sina för och nackdelar. Vad jag är intresserad av och vill peka på är något helt annat. Jag vill visa på ett (omedvetet?) behov av kunskap, av kulturvetenskaplig kunskap.
Utan kunskap om de bakomliggande processer som bygger och utgör samhället, insikt om kulturens karaktär och struktur, ökar risken att vilket system man än har krackelerar. Och att använda vetenskapens verktyg för att driva partipolitik, vilket tyvärr inte är helt ovanligt, är högst olyckligt, och lika illa som att smutskasta motståndaren i politiken. Vetenskapens anseende sätts på spel, och när förtroendet för akademin har urholkats, då är vi som samhälle betraktat ute på ett brant sluttande plan. Tvärr finns emellertid liknande tendenser även i skolans värld. Tänker på utvärderingarna av betygen, som inget annat är, än alarmerande!
På högskolan finns likande tendenser. Tänker på den tydliga tendensen till att rikta intresset mot sådant som går att utvärdera, snarare än mot det faktiska innehållet. Har tidigare skrivit om att uppmärksamheten idag allt mer riktas mot att och var man publicerar sig, och mindre på vad man faktiskt skriver. Att skriva bloggposter, om det så handlar om författandet av över 500 vetenskapligt inriktade texter, betyder ingenting, absolut ingenting. I alla fall inte ur meriteringshänseende (vilket är vad systemet premierar, insatser som är meriterande). Oavsett hur många som läser inläggen på bloggen så väger en artikel på 15 sidor, införd i en vetenskapligt granskad tidskrift, tyngre.
Det som stör mig angående detta är att granskningen av artiklarna som förs in i tidskrifterna är dels anonym, dels har det arbetet inget värde ur meriteringshänseende. Allt fokus på publicerandet alltså, på ytan. Det som går att mäta. Samma vid bedömningar av avhandlingar. Det som är meriterande är att vara opponent, den som leder diskussionen. Betygsnämnden, som fäller avgörandet och bedömer arbetets vetenskapliga värde, det anses inte lika meriterande. Högskolor och Universitet får dessutom betalt per inrapporterad poäng, vilket är samma poäng som studenterna får sitt studiemedel beräknat på. Och när lärarnas löner och kursernas överlevnad ytterst är beroende av ekonomin, ja då får vi ett system som ligger vidöppet för manipulation. Inte i den bästa av världar, så klart. Men i den värld vi faktiskt lever i så blir det en oundviklig konsekvens.
Allt mer arbete och tid läggs på sådant som går att mäta och räkna på, och allt mindre på innehållet i undervisningen. Intresset riktas alltså även inom landets utbildningssystem, mer mot ytan än mot det som faktiskt betyder något, vad man lär sig och vad man kan när man går ut i samhället och skall axla manteln efter den generation som fasas ut ur arbetsmarknaden. Det är inte hållbart! Jag kan i alla fall inte se hur det skulle kunna vara det.
Situationen i västvärldens ekonomier talar sitt tydliga språk. Tid är pengar, brukar man säga, och vi lever därmed bokstavligen på lånad tid. Europa och USA är på många sätt som balonger med en färglad yta, men ett tunt skal och ett tomt inre. Infratrukturen, hur var det med den? Underhållet? Sjukvården? Det fundament samhället byggs på, hur ser det ut egentligen? Om man förväxlar kvalitet i samhället med skenet från ytan, då är man illa ute. På det sättet är det mer en gradskillnad än en artskillnad mellan samhället och en skruvdragare.
Så, vad vill jag ha sagt med detta? Jo, att ett samhälle, en värld, består av både imateriella aspekter och av materiella. Kultur är det som uppstår i samverkan mellan dessa båda aspekter, och bäst är det, mest hållbart, när det råder balans mellan dem. Coca-Cola må vara en ekonomisk investerares dröm, och det företagets starka varumärke är egentligen totalt oproblematiskt. Men den dagen då sådana idéer överförs till samhället fullt ut, den dagen är vi alla illa ute. När man börjar idealisera ytan, det som går att räkna och mäta, framför riktig kvalitet, det som faktiskt fungerar, då står vi inför gigantiska problem.
Kulturvetenkap är jobbigt på det sättet. För man får inte alltid de resultat man vill ha. Men jag vet inte hur ni tänker, men jag lever åtminstone hellre i en krass verklighet, och kämpar för att förbättra den, än bländas av en glättig karta över en kollektiv dröm om hur det skulle kunna vara.
När politiker smutskastar varandra istället för att lägga energin på att tala om och för sin egen politik, då får det återverkningar på samhället. Konsekvensen blir att man sätter sin tillit till ett system där strävan att vinna makten överordnas viljan att faktiskt styra landet. Politikens syfte blir där och då ett självändamål, att vinna makten. Och när det är dit allt mer av intresset och resurserna styrs, ja då går det så klart ut över förvaltningen av landet och byggandet för framtiden. Politikens syfte.
Om vi sätter detta fenomen i samband med ett ökande intresse för värdet av varumärken, då framträder en bild av ett samhälle vars allt tunnare skal får bära allt större börda. Det är inte hållbart. Men med det sagt vill jag inte uppfattas som fientligt inställd till marknaden eller det kapitalistiska systemet. Det är inte vad detta handlar om. Hur samhället skall organiseras och vad som är bäst, marknadsekonomi eller planekonomi, det är en i högsta grad underordnad fråga. Båda systemen har sina för och nackdelar. Vad jag är intresserad av och vill peka på är något helt annat. Jag vill visa på ett (omedvetet?) behov av kunskap, av kulturvetenskaplig kunskap.
Utan kunskap om de bakomliggande processer som bygger och utgör samhället, insikt om kulturens karaktär och struktur, ökar risken att vilket system man än har krackelerar. Och att använda vetenskapens verktyg för att driva partipolitik, vilket tyvärr inte är helt ovanligt, är högst olyckligt, och lika illa som att smutskasta motståndaren i politiken. Vetenskapens anseende sätts på spel, och när förtroendet för akademin har urholkats, då är vi som samhälle betraktat ute på ett brant sluttande plan. Tvärr finns emellertid liknande tendenser även i skolans värld. Tänker på utvärderingarna av betygen, som inget annat är, än alarmerande!
På högskolan finns likande tendenser. Tänker på den tydliga tendensen till att rikta intresset mot sådant som går att utvärdera, snarare än mot det faktiska innehållet. Har tidigare skrivit om att uppmärksamheten idag allt mer riktas mot att och var man publicerar sig, och mindre på vad man faktiskt skriver. Att skriva bloggposter, om det så handlar om författandet av över 500 vetenskapligt inriktade texter, betyder ingenting, absolut ingenting. I alla fall inte ur meriteringshänseende (vilket är vad systemet premierar, insatser som är meriterande). Oavsett hur många som läser inläggen på bloggen så väger en artikel på 15 sidor, införd i en vetenskapligt granskad tidskrift, tyngre.
Det som stör mig angående detta är att granskningen av artiklarna som förs in i tidskrifterna är dels anonym, dels har det arbetet inget värde ur meriteringshänseende. Allt fokus på publicerandet alltså, på ytan. Det som går att mäta. Samma vid bedömningar av avhandlingar. Det som är meriterande är att vara opponent, den som leder diskussionen. Betygsnämnden, som fäller avgörandet och bedömer arbetets vetenskapliga värde, det anses inte lika meriterande. Högskolor och Universitet får dessutom betalt per inrapporterad poäng, vilket är samma poäng som studenterna får sitt studiemedel beräknat på. Och när lärarnas löner och kursernas överlevnad ytterst är beroende av ekonomin, ja då får vi ett system som ligger vidöppet för manipulation. Inte i den bästa av världar, så klart. Men i den värld vi faktiskt lever i så blir det en oundviklig konsekvens.
Allt mer arbete och tid läggs på sådant som går att mäta och räkna på, och allt mindre på innehållet i undervisningen. Intresset riktas alltså även inom landets utbildningssystem, mer mot ytan än mot det som faktiskt betyder något, vad man lär sig och vad man kan när man går ut i samhället och skall axla manteln efter den generation som fasas ut ur arbetsmarknaden. Det är inte hållbart! Jag kan i alla fall inte se hur det skulle kunna vara det.
Situationen i västvärldens ekonomier talar sitt tydliga språk. Tid är pengar, brukar man säga, och vi lever därmed bokstavligen på lånad tid. Europa och USA är på många sätt som balonger med en färglad yta, men ett tunt skal och ett tomt inre. Infratrukturen, hur var det med den? Underhållet? Sjukvården? Det fundament samhället byggs på, hur ser det ut egentligen? Om man förväxlar kvalitet i samhället med skenet från ytan, då är man illa ute. På det sättet är det mer en gradskillnad än en artskillnad mellan samhället och en skruvdragare.
Så, vad vill jag ha sagt med detta? Jo, att ett samhälle, en värld, består av både imateriella aspekter och av materiella. Kultur är det som uppstår i samverkan mellan dessa båda aspekter, och bäst är det, mest hållbart, när det råder balans mellan dem. Coca-Cola må vara en ekonomisk investerares dröm, och det företagets starka varumärke är egentligen totalt oproblematiskt. Men den dagen då sådana idéer överförs till samhället fullt ut, den dagen är vi alla illa ute. När man börjar idealisera ytan, det som går att räkna och mäta, framför riktig kvalitet, det som faktiskt fungerar, då står vi inför gigantiska problem.
Kulturvetenkap är jobbigt på det sättet. För man får inte alltid de resultat man vill ha. Men jag vet inte hur ni tänker, men jag lever åtminstone hellre i en krass verklighet, och kämpar för att förbättra den, än bländas av en glättig karta över en kollektiv dröm om hur det skulle kunna vara.
måndag 28 november 2011
Klimatet, och människans fundamentala underordning
Är makt och agens något man har, eller är det en konsekvens av relationer i ett sammanhang? Den frågan är viktig, men allt för ofta ignorerad. Att jag har makt och att jag är fri, det är förutsättningen för alla vidare samtal idag, överallt. Människans frihet är utgångspunkten för det politiska samtalet, inte resultatet av empiriska studier. Människans makt över sitt liv tas helt enkelt för given, vilket leder till att fokus riktas mot individen som ett subjekt. Och den som inte anses ha makt betraktas med förakt, som ett objekt. Att närma sig och att undersöka världen med den utgångspunkten leder tanken fel och kan ge upphov till negativa konsekvenser. Det skall jag försöka visa här.
Att ställa makt och agens mot maktlöshet och underordning är att ignorera det faktum att alla som lever och verkar i världen är beroende, på ett eller annat sätt, av en hel massa olika saker. Ingen är i den bemärkelsen fri, alla är underordnade. Det måste vara utgångspunkten för fortsättningen. Det är enda sättet att uppnå långsiktig hållbarhet. Det är tanken som jag skulle vilja sända till ledamöterna som idag samlar i Durban för att diskutera klimatet. Ingen är fri att agera efter eget huvud, alla är beroende av varandra. Bara med den ingången, att beroende och inte frihet är vad som kännetecknar människan kan man komma fram till en lösning på världens problem.
Människan är beroende av jorden för sin överlevnad! Människan behöver syre, mat och värme samt kärlek för att leva. Samhället är beroende av att medborgarna sköter sina åtaganden. SJ är beroende av att spår och ledningar underhålls. Alla som lever i ett moderna samhälle är beroende av pengar för att kunna fortsätta det liv man vant sig vid. Pengar, eller snarare begär efter pengar, är vad som driver de ekonomsiak system som alla är beroende av för att få ut sin lön och sin pension när den tiden kommer. Jag är beroende av en hel massa andra människaor (som ser sig själva som jag i förhållande till mig) för att mitt liv skall kunna kännas igen som just mitt liv. Kort sagt, alla är beroende av alla andra. Ingen klarar sig på egen hand.
Underordning borde vara utgångspunkten för alla samtal om och undersökningar av mänskligt liv. Bara så kan man konstruera lösningar som är långsiktigt hållbara. Bara så kan man hitta fram till en förståelse som harmonierar med hur världen är konstituerad.
Förstår man detta, då förstår man också att ödmjukhet är vad som anbefalles. Och när den tanken väl sjunkit in i det allmänna medvetandet, då kan man börja ta itu med den delikata frågan om vad vi skall göra med alla dessa män med makt, som får makt genom att leva upp till bilden av den fria, maktfullkomliga individ till vilken mänskligheten hittills satt sitt hopp (Exempel? Här, här och här). I själva verket är vi som människor alltid maktlösa i förhållande till de system vi själva skapar, vilketföljande artikel får illustrera.
Miljöminister Lena Ek hyser hopp inför klimatmötet. Med stöd i ovanstående tankar tillåter jag mig att tvivla. Så länge man förhandlar om frågan med fel utgångspunkter, så länge kommer man att ha svårt att hitta lösningar som är långsiktigt hållbara. Först när man inser att det som är det mest utmärkande för människan, för dem som förhandlar om klimatet och som i någon mening har åtminstone en del av avgörandet i sin hand, är beroende och underordning. Först då kan det riktiga och det viktiga arbetet börja.
Spinoza påpekade redan på 1600-talet att människans frihet bara kan uppnås genom att hon ger upp sin autonomi. Samhällen är den enda plats som kan ge människor frihet, och samhällen fungerar bara om dess medlemmar inser att de alla är ömsesidigt beroende av varandra.
Jag hoppas att jag har fel, men inget talar för det!
Att ställa makt och agens mot maktlöshet och underordning är att ignorera det faktum att alla som lever och verkar i världen är beroende, på ett eller annat sätt, av en hel massa olika saker. Ingen är i den bemärkelsen fri, alla är underordnade. Det måste vara utgångspunkten för fortsättningen. Det är enda sättet att uppnå långsiktig hållbarhet. Det är tanken som jag skulle vilja sända till ledamöterna som idag samlar i Durban för att diskutera klimatet. Ingen är fri att agera efter eget huvud, alla är beroende av varandra. Bara med den ingången, att beroende och inte frihet är vad som kännetecknar människan kan man komma fram till en lösning på världens problem.
Människan är beroende av jorden för sin överlevnad! Människan behöver syre, mat och värme samt kärlek för att leva. Samhället är beroende av att medborgarna sköter sina åtaganden. SJ är beroende av att spår och ledningar underhålls. Alla som lever i ett moderna samhälle är beroende av pengar för att kunna fortsätta det liv man vant sig vid. Pengar, eller snarare begär efter pengar, är vad som driver de ekonomsiak system som alla är beroende av för att få ut sin lön och sin pension när den tiden kommer. Jag är beroende av en hel massa andra människaor (som ser sig själva som jag i förhållande till mig) för att mitt liv skall kunna kännas igen som just mitt liv. Kort sagt, alla är beroende av alla andra. Ingen klarar sig på egen hand.
Underordning borde vara utgångspunkten för alla samtal om och undersökningar av mänskligt liv. Bara så kan man konstruera lösningar som är långsiktigt hållbara. Bara så kan man hitta fram till en förståelse som harmonierar med hur världen är konstituerad.
Förstår man detta, då förstår man också att ödmjukhet är vad som anbefalles. Och när den tanken väl sjunkit in i det allmänna medvetandet, då kan man börja ta itu med den delikata frågan om vad vi skall göra med alla dessa män med makt, som får makt genom att leva upp till bilden av den fria, maktfullkomliga individ till vilken mänskligheten hittills satt sitt hopp (Exempel? Här, här och här). I själva verket är vi som människor alltid maktlösa i förhållande till de system vi själva skapar, vilketföljande artikel får illustrera.
Miljöminister Lena Ek hyser hopp inför klimatmötet. Med stöd i ovanstående tankar tillåter jag mig att tvivla. Så länge man förhandlar om frågan med fel utgångspunkter, så länge kommer man att ha svårt att hitta lösningar som är långsiktigt hållbara. Först när man inser att det som är det mest utmärkande för människan, för dem som förhandlar om klimatet och som i någon mening har åtminstone en del av avgörandet i sin hand, är beroende och underordning. Först då kan det riktiga och det viktiga arbetet börja.
Spinoza påpekade redan på 1600-talet att människans frihet bara kan uppnås genom att hon ger upp sin autonomi. Samhällen är den enda plats som kan ge människor frihet, och samhällen fungerar bara om dess medlemmar inser att de alla är ömsesidigt beroende av varandra.
Jag hoppas att jag har fel, men inget talar för det!
söndag 27 november 2011
Är alkoholen verkligen en vara bland andra?
Mitt enkla och tydliga svar på frågan i rubriken är att, nej det varken kan eller bör alkohol betraktas som. Det är också samhällets officiella åsikt att alkohol inte är en vara lämpad att säljas på en oreglerad marknad. Det går att utläsa i alkohollagens (1994:1738) tredje kapitel § 4: ”Försäljning av drycker som omfattas av denna skall skötas på ett sådant sätt att skador i möjligaste mån förhindras.” Samma svar har många alkoholforskare kommit fram till. I antologin, Alcohol: no ordinary comodity (Babor m.fl 2004), presenterar en rad rön som pekar i den riktningen. Författarna i antologin uttrycker i slutdiskussionen en önskan om att vetenskapen ska tas på allvar och att politiker måste lyssna på vetenskapsmännen och kvinnorna. Jag håller naturligtvis med, men man behöver faktiskt inte sitta med armarna i kors och vänta på att forskarna ska bli klara med studierna för att inse att alkohol inte är en vara bland andra varor. Det behövs inga experter för att få ögonen för det faktum att alkohol är något väsensskilt från tvättmedel, rakhyvlar, datorer och så vidare. Vad som behövs är bara en öppenhet för och en vilja att lära sig se tecknen på detta.
En berättelse som visar på alkoholens mycket speciella karaktär som handelsvara finns i Ulf Lundells bok Saknaden, som handlar om Florian Douhan, en känd målare som på grund sitt destruktiva alkoholmissbruk länge dansat runt på löpsedlarna. Men nu är han nykter och har så varit ett tag även om alkoholen fortfarande håller honom i ett järngrepp:
Drick då för helvete! skrek nån djupt inne i mej, varför ska du behöva ha det så här, du vet ju att ett par glas vin fixar det där, det blir lugnt! Men jag hade bestämt mig för att till varje pris inte dricka. Till varje pris.Florian vill och har också beslutat sig för att börja måla igen. Först måste han bara städa ateljén. Det gör han och i drivorna av skräp hittar han, vilket nämns som i förbifarten, tre burkar starköl som han ställer i kylen och fortsätter städa. Sedan åker han hem. Nästa dag sitter han i ateljén och väntar på inspiration:
Jag vet inte om det var dom där vita, uppspända, utmanande dukarna som fick omvärlden att försvinna, om det var samma läge som självmordskanditater i krig upplever, om det var själva sanningens ögonblick som plötsligt omslöt mig, om friheten och anarkin bara blandades upp i blodet och strök ut allt som stod på minneslapparna eller om jag plötsligen bara hittade hem. Hur som helst så reste jag mig ur fåtöljen och gick till kylen och tog ut en av dom där Steinlager-burkarna och slog mig ner i fåtöljen igen och rev av öppningen och drack några klunkar och så stirrade jag på dom där dukarna igen några minuter och kände ölen landa i magen och det sprittande, domnande ruset spridas ut i blodet, i lemmarna och Miles vred sina sparsmakade toner runt i ateljén och jag mådde som jag egentligen ville må och jag drack några klunkar till och sen reste jag mig och satte igång.Så beskrivs inledningen till en destruktiv period av fylla för romanens huvudperson och det är en illustration så god som någon på hur alkoholen för vissa, i speciella sammanhang blir till ett slags aktör med egen vilja, inför vilken man är maktlös. Och det är Florian långt ifrån ensam om. Anonyma alkoholisters första steg (se t.ex. De tolv stegen) i behandlingen för att bli nykter lyder så här: ”Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen – att vi förlorat kontrollen över våra liv.”
Hur man blir missbrukare och vad ett missbruk är finns det oändligt många teorier om (se t.ex. Andersson 1999, Solarz 1990, Rudy 1986, Löfgren & Nelson-Löfgren 1980 och Bateson 2000b) men allt sådant ligger utanför fokus för vad jag vill peka på här. Det räcker gott att konstatera att ingen med säkerhet kan veta när eller om alkohol övergår från att vara en försäljningsartikel bland andra och ett njutningsmedel, till att bli en aktör som själv pockar på uppmärksamhet. Ingen blir alkoholist över en dag. Det framgår inte minst av Ulf Lundells samlade författarskap och musikproduktion. I början av karriären handlade sångerna och böckerna mestadels om positiva aspekter av alkohol (även om drogens baksida alltid funnits närvarande), medan det i den senare produktionen är tvärt om.
Väldigt mycket talar för att människors förhållande till alkohol är ett resultat av komplexa och över tid utdragna och därför oöverblickbara processer där en lång rad faktorer reglerar utfallet. Alkoholistblivandet är helt enkelt resultatet av en kombination av tillfälligheter som utspelar sig längs ett sluttande plan där bruket av alkohol sakta förskjuts, tills den gräns passerats då omgivningen uppfattar att allt inte är som det ska. ”Jag förstod inte hur det hade gått till. En alkoholist var ju någon som låg på parkbänken. Men jag hade burit in parkbänken i vardagsrummet. Den stod härinne.” Så säger ”Birgitta 55” efter att hon kommit till insikt om att hon är alkoholist, i boken Alkohol – varför vi dricker som vi gör (Heldmark 2005). En av de nyktra alkoholister som intervjuades till min C-uppsats i etnologi (Nehls 1994:31) berättade också att, ”vill en alkis dricka får han tag i alkohol även om han måste klättra till månen.” Och det är säkert sant, men frågan är naturligtvis när, det vill säga vid vilken punkt längs det sluttande planet man är att betrakta som alkoholist? Ingen kan veta det eftersom alkoholistblivandet är resultatet av en lång och oöverblickbar process med oändligt många aspekter, fylld av olika vägval, där ingen enskild aktör styr processen.
Om argumenten ovan inte räcker för att övertyga läsaren om att alkohol inte bör betraktas som en vara bland andra kanske följande tankeexempel fungerar bättre. Det är svårt att hitta siffror på antalet missbrukare, beroende på att mörkertalet är väldigt stort. Men i boken Beroendetillstånd, av Markus Heilig finns en genomgång av olika studier som gör gällande att cirka 10 % av befolkningen konsumerar över hälften av den alkohol som totalt förbrukas.
Låt oss för enkelhetens skull hålla fast vid siffran 10 %. Det låter som relativt hyfsade odds, eller? Nio av tio har inga problem. Men siffror, vilka många forskare är förtjusta i, blir lätt abstrakta och svåra att ta till sig, speciellt när det gäller ett så känsligt ämne som alkoholkonsumtion där graden av självförnekelse hos många brukare är stor. Vissa ser dessutom, men väljer medvetet eller omedvetet, att inte registrera det man ser. Därför vill jag påpeka att jag förlorat minst två riktigt nära vänner på grund av alkoholproblem. Och även om jag själv inte har några minnen av det vet jag att morfar misshandlade mormor när han inte var nykter. Och om kretsen av vänner vidgas stiger antalet individer med alkoholproblem i min närhet betänkligt. Jag har tappat räkningen på arbetskamraterna och bekantas bekanta som har eller har haft problem med alkohol. De allra flesta borde ha liknande erfarenheter. Jag vägrar tro att jag är unik.
Istället för att vara fixerad vid siffror kan man leta efter exempel på människor i ens närhet med alkoholproblem, då kryper samhällets alkoholproblem väldigt mycket närmare än den abstrakta siffran 10 % som dessutom inte säger något, varken om antalet drabbade (det är ju inte bara den som dricker som påverkas) eller om vilka konsekvenser som supandet ger upphov till.
Något att tänka på nu när vi går in en lång period av glöggdrickande. Och något att tänka på Systembolaget, när ni jobbar med att återfå förtroendet blnad kunderna.
Kulturen finns överallt
Letar ständigt efter empiriska exempel på den insikt som tjugo år av kulturstudier givit mig, att kulturen är större än delarna som utgör och bygger upp den. Och jag hittar exempel som pekar i den riktningen i dagens tidningar. Både DN och SvD skriver idag om det som sker på Lundsbergs riksinternat. Det är ett typexempel på kulturens kraft.
Här sker en kamp som handlar om att kanalisera krafter, för och emot vidmakthållandet av den mycket gamla tradition av pennalism som finns där. De som är för systemet är självklart de som lyckats i systemet. Och med tanke på var dessa människor finns idag, i samhällets övre skikt. Och med tanke på att band som knyts under sådana förhållanden tenderar att vara livslånga, kommer det att bli svårt att utrota fenomenet. Ingen kommer att öppet försvara systemet, och den som protesterar kommer att anses vara en svikare. Viljan till makt, som finns och verkar på en överindividuellt, kulturell nivå, kommer att mobilisera krafter som är större än någon kan ana. Det är ingen hemlighet, och har aldrig varit en hemlighet, att pennalism förekommer i samhället. Och det faktum att den lever kvar även om ingen som utsätts för den, i alla fall inte i stunden, uppskattar den, det visar på vilken kraft den har över människorna som bara utgör brickor i ett mycket större spel.
Kultur är komplext. Kultur är processer som lever sina egna liv, i och genom människor. Kultur går inte att räkna på eftersom den inte följer någon logik. För att överhuvudtaget kunna göra något åt den typen av problem som pennalismen på Lundsberg är ett exempel på, måste man inse detta. Kulturella problem finns liksom kulturen, överallt. Mobbing, finanskriser/ekonomi, frihetsrörelser i Nordafrika och så vidare. Listan kan göras hur lång som helst, över fenomen där kunskap om kultur skulle kunna användas för att hantera de oönskade effekter som alla överindividuella processer ger upphov till. Har sagt det tidigare, men upprepar det igen: Kulturvetenskap behövs! Den behövs inte för att vi som är kulturvetare skall få behålla vårt arbete, utan för att kunna säkra samhällets långsiktiga överlevnad. Kultur angår som sagt, och påverkar oss alla, överallt, alltid. Även när vi är hemma, i ensamhet, påverkas vi av kulturen.
Ett annat exempel på kulturens kraft, och på att den som process betraktad bryr sig föga om individerna som lever och verkar i enlighet med dess lagar, det dök upp igår i TV-programmet Så mycket bättre. Tänker på det som Michael Wiehe sa till sina kollegor och som gick ut på att man som artist skapar ett monster som bara har mycket lite att göra med vem man är som människa. Han sa vidare att medierna, allmänheten (kulturen), är intresserad av det där monstret. Kloka ord, från en klok man. Och han illustrerar precis det jag vill peka på här, att kulturen är visserligen skapad av människor, men den är långt mer kraftfull än oss som individer.
Artisten har så klart varit med att skapa monstret. Han eller hon har njutit frukterna av det. Men det är få förunnat att inte fasta i kulturens grepp. När man växer och blir gammal kanske man vill uttrycka något annat än det man ville när man var ung. Och från människan bakom monstret, den individ som förkroppsligar bilden, kan det vara svårt att acceptera att publiken inte hänger med. "Jag är ju den samme", kanske man tänker. Men det är inte så det fungerar. När Prince var här i somras var det ingen som ville höra hans nya låtar, man ville lyssna på och uppleva Prince. Prince må vara skapad av och byggd på den kropp som tillhör Prince Rogers Nelson, men artisten Prince tillhör kulturen. Det förstod Nelson, och han gav oss i publiken en oförglömlig kväll. Tillsammans med Nelson skapade vi i publiken denna upplevelse.
Bara artister som förstår och kan hantera detta överlever. Artister som inte förstår eller som öppet klagar på publiken för att den är korkad som inte fattar vilket geni han eller hon (fast det är oftast män som klagar offentligt) är, illustrerar bara vilken makt kulturen har över oss alla.
Kunskap om detta och hur processerna fungerar är viktiga, oavsett vad en sådan som Jan Björklund och ekonomerna på Utbildningsdepartementet tror!
Här sker en kamp som handlar om att kanalisera krafter, för och emot vidmakthållandet av den mycket gamla tradition av pennalism som finns där. De som är för systemet är självklart de som lyckats i systemet. Och med tanke på var dessa människor finns idag, i samhällets övre skikt. Och med tanke på att band som knyts under sådana förhållanden tenderar att vara livslånga, kommer det att bli svårt att utrota fenomenet. Ingen kommer att öppet försvara systemet, och den som protesterar kommer att anses vara en svikare. Viljan till makt, som finns och verkar på en överindividuellt, kulturell nivå, kommer att mobilisera krafter som är större än någon kan ana. Det är ingen hemlighet, och har aldrig varit en hemlighet, att pennalism förekommer i samhället. Och det faktum att den lever kvar även om ingen som utsätts för den, i alla fall inte i stunden, uppskattar den, det visar på vilken kraft den har över människorna som bara utgör brickor i ett mycket större spel.
Kultur är komplext. Kultur är processer som lever sina egna liv, i och genom människor. Kultur går inte att räkna på eftersom den inte följer någon logik. För att överhuvudtaget kunna göra något åt den typen av problem som pennalismen på Lundsberg är ett exempel på, måste man inse detta. Kulturella problem finns liksom kulturen, överallt. Mobbing, finanskriser/ekonomi, frihetsrörelser i Nordafrika och så vidare. Listan kan göras hur lång som helst, över fenomen där kunskap om kultur skulle kunna användas för att hantera de oönskade effekter som alla överindividuella processer ger upphov till. Har sagt det tidigare, men upprepar det igen: Kulturvetenskap behövs! Den behövs inte för att vi som är kulturvetare skall få behålla vårt arbete, utan för att kunna säkra samhällets långsiktiga överlevnad. Kultur angår som sagt, och påverkar oss alla, överallt, alltid. Även när vi är hemma, i ensamhet, påverkas vi av kulturen.
Ett annat exempel på kulturens kraft, och på att den som process betraktad bryr sig föga om individerna som lever och verkar i enlighet med dess lagar, det dök upp igår i TV-programmet Så mycket bättre. Tänker på det som Michael Wiehe sa till sina kollegor och som gick ut på att man som artist skapar ett monster som bara har mycket lite att göra med vem man är som människa. Han sa vidare att medierna, allmänheten (kulturen), är intresserad av det där monstret. Kloka ord, från en klok man. Och han illustrerar precis det jag vill peka på här, att kulturen är visserligen skapad av människor, men den är långt mer kraftfull än oss som individer.
Artisten har så klart varit med att skapa monstret. Han eller hon har njutit frukterna av det. Men det är få förunnat att inte fasta i kulturens grepp. När man växer och blir gammal kanske man vill uttrycka något annat än det man ville när man var ung. Och från människan bakom monstret, den individ som förkroppsligar bilden, kan det vara svårt att acceptera att publiken inte hänger med. "Jag är ju den samme", kanske man tänker. Men det är inte så det fungerar. När Prince var här i somras var det ingen som ville höra hans nya låtar, man ville lyssna på och uppleva Prince. Prince må vara skapad av och byggd på den kropp som tillhör Prince Rogers Nelson, men artisten Prince tillhör kulturen. Det förstod Nelson, och han gav oss i publiken en oförglömlig kväll. Tillsammans med Nelson skapade vi i publiken denna upplevelse.
Bara artister som förstår och kan hantera detta överlever. Artister som inte förstår eller som öppet klagar på publiken för att den är korkad som inte fattar vilket geni han eller hon (fast det är oftast män som klagar offentligt) är, illustrerar bara vilken makt kulturen har över oss alla.
Kunskap om detta och hur processerna fungerar är viktiga, oavsett vad en sådan som Jan Björklund och ekonomerna på Utbildningsdepartementet tror!
lördag 26 november 2011
Framtidens gäckande vara. I världen, eller utanför?
Bloggaren, och numera även universitetsrektorn (Svenska Twitteruniversitetet), Marcus Nilsson, skriver mycket intressant om ett av Deleuzes begrepp, Virtualitet, som jag tänkte använda för att bringa lite reda i det kaos som världen befinner sig i just nu. Jag ger mig inte in i diskussionen som Marcus för med mycket säkrare hand, om det virtuella är ett ontologiskt eller ett epistemologiskt begrepp. Måste fundera vidare först på var jag står i den frågan, men för det resonemang jag tänkte föra här spelar just den aspekten en underordnad roll. Om det virtuella finns i världen, eller mellan objekten som bygger upp och utgör det sammanhang som allt och alla lever i och delar, spelar mindre roll. Det jag vill uppmärksamma här har med framtiden att göra, närmare bestämt med dess vara. Vad är det/den och var finns den? Hur bör vi på bästa sätt förstå den/det? Om det handlar denna bloggpost, som, vill jag påpeka, skrivs av en lätt förkylningsanstruken bloggare.
Kastar mig ut i dagens tidningar (se här, här, här och här) och finner en hel massa olika exempel på ett allmänt, utbrett intresse för framtiden. Vad kommer att hända? Hur skall jag agera för att komma så bra ut som möjligt ur det som sker? Vem vet, eller är bäst på att gissa vad som skall hända? Fixeringen vid framtiden och begäret efter kunskap om det som ännu inte är, är utbredd och drar uppmärksamhet från en hel massa olika saker som också är viktiga. Det finns härigenom ett samband mellan nu och sedan. Man kanske till och med skulle kunna säga att ju mer intresse vi riktar mot framtiden, ju mer är vi med om att påverka den. Och det låter kanske hoppfullt, men där och då blir det ännu viktigare hur vi ser på framtiden, med vilka glasögon vi betraktar det som ännu inte är. Hittills har det varit med pessimistiska glasögon, och hur det går då illustrerar Andreas Cervenka på SvDs Börsblogg.
Då och sedan hänger ihop, hålls ihop av ett ständigt pågående/blivande nu. Det är alla överens om, föreställer jag mig i alla fall. Då blir nästa fråga om framtiden bestäms av det som har hänt, om det finns lagar i historien som kan hjälp oss att förstå vad som kommer att hända. Hur spridd den tanken än är så talar mycket för att det inte stämmer. Berlinmuren, till exempel. Både dess uppförande och fall tog alla på sängen. Samma med börskraschen på 1930-talet, och de som vi sett rullas upp nyligen, och just nu. Teorin om kulturella lagar verkar inte hålla sträck. En annan teori om framtiden är att den bestäms av Gud, eller av någon annan transcendent kraft, att vi människor bara följer en på förhand uppgjord plan. Den tanken är inte lika spridd, men den verkar inte heller hålla för någon närmare granskning. Eller så här kanske, det är är meningslöst att reflektera över denna tankes bärighet, för det går ändå inte att hitta något svar.
Hur ska man då göra, förhålla sig till den gäckande framtiden? Den frågan finner jag otroligt intressant, och viktig! Och för att hitta ett konstruktivt förhållningssätt till detta sedan som alla är upptagna av, har jag kommit fram till att tanken om virtualitet och realitet leder i rätt riktning. Genom att tänka på framtiden som resultatet, eller utfallet, av ett spel mellan i världen befintliga komponenter (materiella och immateriella), skapas en plats där det går att göra något. Den närmast förhäxade fixeringen vid framtiden, spekulerande kring framtiden och sökandet efter på förhand givna svar leder till passivitet. Den som desperat (vilket ofta leder till okritiskhet) letar efter svar utanför det sammanhang där man själv befinner sig står vidöppen för påverkan av maktstrukturer vars agenda kanske inte alls går ut på sträva efter det allmänt goda och det långsiktigt hållbara. Där är vi tyvärr idag. Fixeringen vid framtiden och sökandet efter svar har gjort att en förödande passivitet har spridit sig i samhället och över världen.
Framtiden finns här, och den skapas i och genom det sammantagna resultatet/utfallet av det komplexa samspelet mellan tankar, materia och handling som ständigt pågår, överallt. Framtiden går därför aldrig att förutspå, och den går lika lite (för enskilda eller lobbygrupper) att påverka i någon bestämd riktning. Framtiden är inte, den blir. Framtiden är resultatet av livet här och nu. Framtidens riktning beslutas kollektivt av oss, tillsammans. Vi har den i vår hand. Hur vi än gör och vad vi än tänker så är det ett faktum att framtiden bestäms av oss, men inte bara av oss. Betänk att det överallt och alltid finns en risk att något oväntat skall inträffa, och det oväntade är sällan det vi väntar oss. Det oväntat oväntade är också en central aktör i framtidens blivande.
Vad jag vill säga med detta är att det inte går att planera för framtiden, men det går ändå att påverka dess riktning. Det virtuella kan mycket förenklat sägas bestå till dels (men inte alls bara) av människors önskningar om hur det skall bli. Det människor gör gör man väldigt ofta i enlighet med sina drömmar och ett gott liv. Vi gör det vi anser oss tvingade till, vilket långt ifrån alltid är vad vi faktiskt är tvingade till. Vantrivs vi på jobbet kan vi till exempel säga upp oss, ingen tvingar oss att gå dit. Men det gör vi inte för vi har en hela massa olika, andra aspekter att ta väga in i kalkylen. Framtiden är resultatet av alla dessa aspekter, sammantaget. Därför påverkas framtiden av att många är fixerade av den och ihärdig söker svar om hur den skall bli.
Bara genom att släppa fixeringen vid vad som skall hända. Bara genom att sluta söka svar, och genom att istället arbeta är för att realisera våra drömmar, kan riktningen på framtidens blivande påverkas. Bara genom att släppa taget kan vi nå kontroll. Full kontroll kan dock aldrig uppnås, men relativ. Det är gott nog. Förstår vi det, och om många börjar ta till sig den tanken och leva i enlighet med den, då kommer framtiden att kunna se ljus ut. Då kan vi gemensamt skapa en god spiral, istället för den onda vi är inne i. En förutsättning för att det skall bli så är att vi som kollektiv tror på framtiden. Det är dock ingen garanti.
Så är det vare sig vi vill eller ej. Och den insikten är ett resultat av kulturvetenskaplig forskning. Vetenskap kommer aldrig fram till det man vill, det glömmer man lätt. Vetenskap kommer fram till det mest adekvata svaret på den fråga som ställs, och det jag presenterat här är i korthet svaret på frågan om vad framtiden är. Sanningen är inte alltid angenäm, men den påverkar oss lika fullt. Och sanningen är att ingen vet något om framtiden, annat än att den blir till i spelet mellan då och sedan. Nu, nu, nu ...
Dags att stänga bloggbutiken för idag. Men jag vill sluta med att förmedla en länk till en högintressant artikel som, ställd i ljuset av det ovan sagda, skulle kunna vara med och påverka framtiden på ett positivt sätt. Ni hittar den här.
Kastar mig ut i dagens tidningar (se här, här, här och här) och finner en hel massa olika exempel på ett allmänt, utbrett intresse för framtiden. Vad kommer att hända? Hur skall jag agera för att komma så bra ut som möjligt ur det som sker? Vem vet, eller är bäst på att gissa vad som skall hända? Fixeringen vid framtiden och begäret efter kunskap om det som ännu inte är, är utbredd och drar uppmärksamhet från en hel massa olika saker som också är viktiga. Det finns härigenom ett samband mellan nu och sedan. Man kanske till och med skulle kunna säga att ju mer intresse vi riktar mot framtiden, ju mer är vi med om att påverka den. Och det låter kanske hoppfullt, men där och då blir det ännu viktigare hur vi ser på framtiden, med vilka glasögon vi betraktar det som ännu inte är. Hittills har det varit med pessimistiska glasögon, och hur det går då illustrerar Andreas Cervenka på SvDs Börsblogg.
Då och sedan hänger ihop, hålls ihop av ett ständigt pågående/blivande nu. Det är alla överens om, föreställer jag mig i alla fall. Då blir nästa fråga om framtiden bestäms av det som har hänt, om det finns lagar i historien som kan hjälp oss att förstå vad som kommer att hända. Hur spridd den tanken än är så talar mycket för att det inte stämmer. Berlinmuren, till exempel. Både dess uppförande och fall tog alla på sängen. Samma med börskraschen på 1930-talet, och de som vi sett rullas upp nyligen, och just nu. Teorin om kulturella lagar verkar inte hålla sträck. En annan teori om framtiden är att den bestäms av Gud, eller av någon annan transcendent kraft, att vi människor bara följer en på förhand uppgjord plan. Den tanken är inte lika spridd, men den verkar inte heller hålla för någon närmare granskning. Eller så här kanske, det är är meningslöst att reflektera över denna tankes bärighet, för det går ändå inte att hitta något svar.
Hur ska man då göra, förhålla sig till den gäckande framtiden? Den frågan finner jag otroligt intressant, och viktig! Och för att hitta ett konstruktivt förhållningssätt till detta sedan som alla är upptagna av, har jag kommit fram till att tanken om virtualitet och realitet leder i rätt riktning. Genom att tänka på framtiden som resultatet, eller utfallet, av ett spel mellan i världen befintliga komponenter (materiella och immateriella), skapas en plats där det går att göra något. Den närmast förhäxade fixeringen vid framtiden, spekulerande kring framtiden och sökandet efter på förhand givna svar leder till passivitet. Den som desperat (vilket ofta leder till okritiskhet) letar efter svar utanför det sammanhang där man själv befinner sig står vidöppen för påverkan av maktstrukturer vars agenda kanske inte alls går ut på sträva efter det allmänt goda och det långsiktigt hållbara. Där är vi tyvärr idag. Fixeringen vid framtiden och sökandet efter svar har gjort att en förödande passivitet har spridit sig i samhället och över världen.
Framtiden finns här, och den skapas i och genom det sammantagna resultatet/utfallet av det komplexa samspelet mellan tankar, materia och handling som ständigt pågår, överallt. Framtiden går därför aldrig att förutspå, och den går lika lite (för enskilda eller lobbygrupper) att påverka i någon bestämd riktning. Framtiden är inte, den blir. Framtiden är resultatet av livet här och nu. Framtidens riktning beslutas kollektivt av oss, tillsammans. Vi har den i vår hand. Hur vi än gör och vad vi än tänker så är det ett faktum att framtiden bestäms av oss, men inte bara av oss. Betänk att det överallt och alltid finns en risk att något oväntat skall inträffa, och det oväntade är sällan det vi väntar oss. Det oväntat oväntade är också en central aktör i framtidens blivande.
Vad jag vill säga med detta är att det inte går att planera för framtiden, men det går ändå att påverka dess riktning. Det virtuella kan mycket förenklat sägas bestå till dels (men inte alls bara) av människors önskningar om hur det skall bli. Det människor gör gör man väldigt ofta i enlighet med sina drömmar och ett gott liv. Vi gör det vi anser oss tvingade till, vilket långt ifrån alltid är vad vi faktiskt är tvingade till. Vantrivs vi på jobbet kan vi till exempel säga upp oss, ingen tvingar oss att gå dit. Men det gör vi inte för vi har en hela massa olika, andra aspekter att ta väga in i kalkylen. Framtiden är resultatet av alla dessa aspekter, sammantaget. Därför påverkas framtiden av att många är fixerade av den och ihärdig söker svar om hur den skall bli.
Bara genom att släppa fixeringen vid vad som skall hända. Bara genom att sluta söka svar, och genom att istället arbeta är för att realisera våra drömmar, kan riktningen på framtidens blivande påverkas. Bara genom att släppa taget kan vi nå kontroll. Full kontroll kan dock aldrig uppnås, men relativ. Det är gott nog. Förstår vi det, och om många börjar ta till sig den tanken och leva i enlighet med den, då kommer framtiden att kunna se ljus ut. Då kan vi gemensamt skapa en god spiral, istället för den onda vi är inne i. En förutsättning för att det skall bli så är att vi som kollektiv tror på framtiden. Det är dock ingen garanti.
Så är det vare sig vi vill eller ej. Och den insikten är ett resultat av kulturvetenskaplig forskning. Vetenskap kommer aldrig fram till det man vill, det glömmer man lätt. Vetenskap kommer fram till det mest adekvata svaret på den fråga som ställs, och det jag presenterat här är i korthet svaret på frågan om vad framtiden är. Sanningen är inte alltid angenäm, men den påverkar oss lika fullt. Och sanningen är att ingen vet något om framtiden, annat än att den blir till i spelet mellan då och sedan. Nu, nu, nu ...
Dags att stänga bloggbutiken för idag. Men jag vill sluta med att förmedla en länk till en högintressant artikel som, ställd i ljuset av det ovan sagda, skulle kunna vara med och påverka framtiden på ett positivt sätt. Ni hittar den här.
fredag 25 november 2011
Vem inspirerar vem och finns det original?
De flesta tar nog för givet att vi lever i en värld uppbyggd dels av original, dels av representationer som mer eller mindre sant speglar originalet. Vetenskapens uppgift blir med sådana utgångspunkter att översätta kunskapen som finns i världen och på det sättet förklara dess innersta väsen för befolkningen. Vetenskap, men också analyser av kultur, blir med detta synsätt närmast att betrakta som ett slags förmedningsinstans mellan originalet, den rena verkligheten, och representationerna av världen. Vad vetenskapen och kulturanalyserna ger oss blir då mer eller mindre exakta avbildningar av verkligheten, av originalet. Idealet är att skapa så exakta kopior som möjligt av verkligheten. Simuleringar av världen är med andra ord vad vetenskapen förutsätts förmedla till mänskligheten, översättningar av det språk världen är uppbyggd av.
Tecken på detta ser vi överallt. Tydligast kanske genom matematikens primat. Vetenskap har nästan kommit att bli synonymt med siffror. Har man inga siffror på det man hävdar, då anses det inte vara lika mycket värt. Viljan att veta, exakt vad som är vad och hur det ligger till egentligen, är stark. Och genom att vetenskapen åtnjuter så stor respekt i samhället så förstärks tron om att den typen av frågande är berättigat. Samhällets vilja att veta samproduceras härigenom med vetenskapens önskan om att svara, vilket ger dem som sysslar med vetenskap renommé och makt. En vinn, vinn situation kan man tycka. Alla blir nöjda och glada?
Nej! Det är en farlig väg att gå! Frågan är om det verkligen är så? Finns det exakta svar på frågor om kultur? Efter att ha ägnat närmare 20 år av mitt liv (snart halva livet) åt att reflektera över frågan om vad kultur är, var den finns och hur den bäst förstås har jag, givetvis med stöd från många andra, bland annat Gilles Deleuze, kommit fram till att kultur per definition är komplext och motsägelsefullt. Kultur är ett i grunden enkelt system, uppbyggt av ett fåtal regler. Men över tid och när massan ökar, växer komplexiteten exponentiellt, vilket gör kulturen som system betraktat lika oöverblickbart som till exempel vädret.
Vad jag vill säga är i korthet: Det finns inga original, bara kopior, ständig förändring och rörelse. Kultur är en process som inbegriper allt. Kultur tar sig materiella uttryck, och den tar sig immateriella. Kultur uppstår i samspel, den samproduceras, i och genom processer av ömsesidig tillblivelse. Kultur är sig aldrig lik. Eftersom det är skillnad som repeteras, eftersom det är det som sker i mellanrummen som är betydelsefullt. Just eftersom det är själva definitionen på kultur, blir svaret på frågan: Vad är kultur? Ett högst föränderligt tillstånd av blivande.
Därför kan ni sluta bråka nu Kanye West och Vincent Rodgers. Lita på att publiken förstå att uppskatta er särart istället. Bjud på varandra, och låt er inspireras. Bevakande leder inte till något gott, och i en värld utan original blir det dessutom befängt att hänga fast vid tron att det man skapat skulle kunna vara upphovsmannens ägodel. Släpp lös kreativiteten istället. Stjäl av varandra! Det är dags att inse att värdet av det ni gör är avhängigt de effekter, det resultat som arbetet kan komma att ge upphov till. Det är varken ont eller gott, i sig. Det är således uteslutande vad som händer i mötet mellan parterna som räknas. Lyssna på Deleuze, och förstå att,
möta innebär att man hittar, fångar in, stjäl något men det finns ingen metod för att hitta något utan man måste helt enkelt förbereda sig länge och väl. Att stjäla är motsatsen till att plagiera, kopiera, härma eller göra som. Att fånga in något är alltid ett dubbelt infångande, stölden en dubbelstöld och det är det som gör att det inte blir något ömsesidigt utan ett asymmetriskt block, en a-parallell utveckling, ett förbund som ständigt är ”utanför” och ”mellan”. (Deleuze & Guattari).Citatet kan sägas handla om vikten av att göra sig medveten om att väldigt lite i världen är nytt och unikt, om att förstå att det som uppfattas som just nytt och unikt i själva verket är variationer av gamla teman, oväntade kombinationer av välkänt stoff. Framförallt handlar det om vikten av att förstå att det är handlingarna som många utför som skapar världen.Stölden som omtalas i citatet handlar om att använda begrepp, snarare än att räddhågset oroa sig för om tolkningen av det är korrekt. Det handlar om vikten av att göra något konstruktivt av det man finner användbart, på det sätt som man själv finner det användbart, oavsett om upphovsmannen eller kvinnan håller med eller ej.
Genom att stjäla begrepp snarare än att resa anspråk på att ha använt dem till punkt och pricka enligt upphovsmannens eller upphovskvinnans intentioner uppnås två saker. För det första får författaren äran av att vara den som givit impulsen till användningen och för det andra får mottagaren hjälp att själv bilda sig en uppfattning om relevansen i tankarna. På det sättet engageras fler aktörer i samtalet, vilket är en förutsättning för långsiktigt hållbara lösningar i en snabbt föränderlig värld. Bara så kan insikt om kultur fördjupas och spridas.
Så bygger med en värld där alla får plats!
På tal om hjältar: Tumba vs Zlatan
Roland Barthes, den gamle semiotikern, skrev om myter. Tänkte det kunde passa som ämne för en liten reflektion kring hjältar och vad berättelserna om den säger om vår tid och de värderingar vi lever med och påverkas av. Tänkte ställa vår nutida fotbollshjälte Zlatan Ibrahimovic mot folkhemshjälten Sven Tumba. Frågan jag ställer och vill peka på är hur man skall förstå dessa båda hjältar, och vad som kommer först, hjälteberättelsen (som bestämmer vem som håller måttet) eller individen som placeras i rollen som hjälte (i detta fall Tumba och Zlatan). Först några ord om den (semiotiska) tankemodell som gör den här typen av analys möjlig.
Inom semiotiken finns två begrepp som är centrala, det ena är (på franska): le signifiant, vilket enklast kan översättas med; det betecknande. Det vill säga den/det som bestämmer innebörden. Och det andra är (också på franska, eftersom det är svårt att hitta slagkraftiga svenska översättningar): le signifié, vilket i sin tur enklast översätts med; den betecknade. Det vill säga det som tilldelas innebörd av det/den som betecknar.
Tankemodellen utgår från och illustrerar hur världen kan sägas vara tudelad, i dels en uttryckssida, dels en innehållsida. Semiotiken öppnar på detta sätt upp världen och inför dessutom ett moment av makt i förståelsen av den samma. Semiotiken gör oss uppmärksamma på att världen inte har någon egen betydelse, den är inget i sig själv. Innan mening och betydelser bestämts finns ingen innebörd, bara kontingens. Världen, så som vi människor känner den, blir till i en process där dess uttryck (det vill säga de ljud som vi använder för att indikera vad vi menar) tilldelas innehåll av och genom de maktordningar som överallt är verksamma. Makten, det är viktigt, är det ingen som har, den uppstår som en konsekvens av och i sammanhanget.
Semiotiken är inte intresserad av individuella betydelser, inte av enskilda människors tankar och språkanvändning, utan av hur mening uppstår generellt. Hur tecken och betydelser fungerar i allmänhet; vad bilder, språk, medvetande och så vidare kan sägas vara och innebära för människor i egenskap av kulturella varelser och som kollektiv. Inom semiotiken arbetar man med att konstruera modeller som kan användas för att förklara människans upplevda värld.
Denotation och Konnotation är två andra begrepp som i princip fångar samma sak och som är mer användbara om man vill analysera kultur i termer av myt, vilket är vad jag ämnar göra här. Denotation är det som får mening (i detta fall Tumba och Zlatan), och konnotation är det som ger mening (hjälteberättelsen). Roland Barthes bygger vidare på den semiotiska grundstrukturen och har undersökt hur den, i kraft av att vara just en struktur vilken reglerar tänkandet, ger upphov till vad han kallar myter.
Barthes sätt att tänka kring och se på världen utgår från att vår sociala verklighet är strukturerad på ett sådant sätt att den är fylld av speciella meddelanden till sina ”läsare.” Myter skapas på detta sätt såväl medvetet som omedvetet och överallt i alla mänskliga sammanhang. Språket kan således sägas leva ett eget liv, det följer sin egen logik, och eftersom det är omöjligt att verka i världen med hjälp av ett individuellt unikt språk är alla hänvisade till att använda kollektiva kommunikationsmedel. Och i kraft av utövare/användare av det gemensamma språket har människorna i relation till språket en underordnad roll. Vi är helt enkelt utlämnade till de myter som uppstår som ett slags biprodukt av vårt gemensamma vara i världen.
En myt, i denna mening, kan sägas vara det dominerande synsätt med vilket aspekter av verkligheten eller naturen uppfattas av dem som delar det aktuella sammanhanget. Och eftersom alla sammanhang förändras över tid existerar inga eviga myter, bara ständigt föränderliga sätt att beskriva och förstå samma eller liknande saker. Och det jag är intresserad av här och nu är de sammanhang som Tumba och Zlatan verkar inom. Jag vill undersöka vad Sven och Ibrahimovic, som individer kan berätta för oss om den värld vi lever eller levde i.
Myten betraktas här som ett slags process inom vilken fenomen/händelser och ting tilldelas betydelser. Poängen är att mytens innehåll är konstant över tid, medan dess uttryck skiftar. Innehållet som är konstant i den myt som jag intresserar mig för här är idrotten som skapare av samhälleliga förebilder. Myten om mannens överlägsenhet och hans roll i upprätthållandet av samhället. Det menar jag är vad som hålls konstant i den övergripande berättelse som Sven Tumba och Zlatan Ibrahimovic träder in i. Jag menat vidare att berättelsen kommer först, finns över och är den instans som driver från och gör Zlatan och Tumba till hjältar.
Individerna är väldigt olika, men deras status som hjälte i det sammanhang de lever/levde och verkar/verkade i är den samma. Om vi leker med tanken och placerar Zlatan, som vi känner honom idag, i den miljö där Tumba verkade, då talar mycket för att Zlatans resa och status skulle sett annorlunda ut. Hans bakgrund och individualism skulle inte uppskattas, och han skulle ha svårt att kvala in som hjälte. Samma kan sägas gälla för Tumba. Hans rastlöshet och lekfullhet, hans vilja och önskan om att prova på många olika saker hade inte uppskattats av hårdsatsande idrottsklubbar där ungdomar måste anpassa sig tidigt för att ha en chans att nå toppen i den idrott de valt. Mycket talar alltså för att profilernas hjätestatus bestäms primärt på en strukturell nivå, och sedan placeras den individ som bäst lever upp till mytens kravprofil in i rollen och hyllas.
Givetvis handlar detta inte om att ta ära och redlighet av varken Zlatan eller Tumba. Båda förtjänar all den uppmärksamhet och de hyllningar de får/fått. Men med vetskap om hur myter fungerar och hur de påverkar människorna som lever i det sammanhang där myterna finns och verkar bör insikten om detta sakernas tillstånd mana till eftertanke. Det man kan fundera över är om det går att förändra idealen för att på det sättet öppna upp fältet för fler dugliga talanger som man kanske missar när man omedvetet håller sig med den ganska begränsade uppsättningen av bilder/berättelser som kvalificerar just han eller i sällsynta fall hon som just hjälte.
Vad jag vill peka på och verka för att en vidgad blick. En ökad acceptans och en fördjupad förståelse för hur saker blir och uppfattas som självklara. Genom att belysa karaktärsolikheterna som finns mellan Zlatan och Tumba blir det uppenbart att hjältestatusen mer har mindre att göra med vem man är, och mer med vilket sammanhang man lever och verkar inom.
Liksom med medierna, samhället och kulturen så får vi de hjältar vi förtjänar!
Inom semiotiken finns två begrepp som är centrala, det ena är (på franska): le signifiant, vilket enklast kan översättas med; det betecknande. Det vill säga den/det som bestämmer innebörden. Och det andra är (också på franska, eftersom det är svårt att hitta slagkraftiga svenska översättningar): le signifié, vilket i sin tur enklast översätts med; den betecknade. Det vill säga det som tilldelas innebörd av det/den som betecknar.
Tankemodellen utgår från och illustrerar hur världen kan sägas vara tudelad, i dels en uttryckssida, dels en innehållsida. Semiotiken öppnar på detta sätt upp världen och inför dessutom ett moment av makt i förståelsen av den samma. Semiotiken gör oss uppmärksamma på att världen inte har någon egen betydelse, den är inget i sig själv. Innan mening och betydelser bestämts finns ingen innebörd, bara kontingens. Världen, så som vi människor känner den, blir till i en process där dess uttryck (det vill säga de ljud som vi använder för att indikera vad vi menar) tilldelas innehåll av och genom de maktordningar som överallt är verksamma. Makten, det är viktigt, är det ingen som har, den uppstår som en konsekvens av och i sammanhanget.
Semiotiken är inte intresserad av individuella betydelser, inte av enskilda människors tankar och språkanvändning, utan av hur mening uppstår generellt. Hur tecken och betydelser fungerar i allmänhet; vad bilder, språk, medvetande och så vidare kan sägas vara och innebära för människor i egenskap av kulturella varelser och som kollektiv. Inom semiotiken arbetar man med att konstruera modeller som kan användas för att förklara människans upplevda värld.
Denotation och Konnotation är två andra begrepp som i princip fångar samma sak och som är mer användbara om man vill analysera kultur i termer av myt, vilket är vad jag ämnar göra här. Denotation är det som får mening (i detta fall Tumba och Zlatan), och konnotation är det som ger mening (hjälteberättelsen). Roland Barthes bygger vidare på den semiotiska grundstrukturen och har undersökt hur den, i kraft av att vara just en struktur vilken reglerar tänkandet, ger upphov till vad han kallar myter.
Barthes sätt att tänka kring och se på världen utgår från att vår sociala verklighet är strukturerad på ett sådant sätt att den är fylld av speciella meddelanden till sina ”läsare.” Myter skapas på detta sätt såväl medvetet som omedvetet och överallt i alla mänskliga sammanhang. Språket kan således sägas leva ett eget liv, det följer sin egen logik, och eftersom det är omöjligt att verka i världen med hjälp av ett individuellt unikt språk är alla hänvisade till att använda kollektiva kommunikationsmedel. Och i kraft av utövare/användare av det gemensamma språket har människorna i relation till språket en underordnad roll. Vi är helt enkelt utlämnade till de myter som uppstår som ett slags biprodukt av vårt gemensamma vara i världen.
En myt, i denna mening, kan sägas vara det dominerande synsätt med vilket aspekter av verkligheten eller naturen uppfattas av dem som delar det aktuella sammanhanget. Och eftersom alla sammanhang förändras över tid existerar inga eviga myter, bara ständigt föränderliga sätt att beskriva och förstå samma eller liknande saker. Och det jag är intresserad av här och nu är de sammanhang som Tumba och Zlatan verkar inom. Jag vill undersöka vad Sven och Ibrahimovic, som individer kan berätta för oss om den värld vi lever eller levde i.
Myten betraktas här som ett slags process inom vilken fenomen/händelser och ting tilldelas betydelser. Poängen är att mytens innehåll är konstant över tid, medan dess uttryck skiftar. Innehållet som är konstant i den myt som jag intresserar mig för här är idrotten som skapare av samhälleliga förebilder. Myten om mannens överlägsenhet och hans roll i upprätthållandet av samhället. Det menar jag är vad som hålls konstant i den övergripande berättelse som Sven Tumba och Zlatan Ibrahimovic träder in i. Jag menat vidare att berättelsen kommer först, finns över och är den instans som driver från och gör Zlatan och Tumba till hjältar.
Individerna är väldigt olika, men deras status som hjälte i det sammanhang de lever/levde och verkar/verkade i är den samma. Om vi leker med tanken och placerar Zlatan, som vi känner honom idag, i den miljö där Tumba verkade, då talar mycket för att Zlatans resa och status skulle sett annorlunda ut. Hans bakgrund och individualism skulle inte uppskattas, och han skulle ha svårt att kvala in som hjälte. Samma kan sägas gälla för Tumba. Hans rastlöshet och lekfullhet, hans vilja och önskan om att prova på många olika saker hade inte uppskattats av hårdsatsande idrottsklubbar där ungdomar måste anpassa sig tidigt för att ha en chans att nå toppen i den idrott de valt. Mycket talar alltså för att profilernas hjätestatus bestäms primärt på en strukturell nivå, och sedan placeras den individ som bäst lever upp till mytens kravprofil in i rollen och hyllas.
Givetvis handlar detta inte om att ta ära och redlighet av varken Zlatan eller Tumba. Båda förtjänar all den uppmärksamhet och de hyllningar de får/fått. Men med vetskap om hur myter fungerar och hur de påverkar människorna som lever i det sammanhang där myterna finns och verkar bör insikten om detta sakernas tillstånd mana till eftertanke. Det man kan fundera över är om det går att förändra idealen för att på det sättet öppna upp fältet för fler dugliga talanger som man kanske missar när man omedvetet håller sig med den ganska begränsade uppsättningen av bilder/berättelser som kvalificerar just han eller i sällsynta fall hon som just hjälte.
Vad jag vill peka på och verka för att en vidgad blick. En ökad acceptans och en fördjupad förståelse för hur saker blir och uppfattas som självklara. Genom att belysa karaktärsolikheterna som finns mellan Zlatan och Tumba blir det uppenbart att hjältestatusen mer har mindre att göra med vem man är, och mer med vilket sammanhang man lever och verkar inom.
Liksom med medierna, samhället och kulturen så får vi de hjältar vi förtjänar!
Deleuzes och Guattaris tankar om refrängen, satt i arbete för att förstå kultur, med Springsteens River som exempel
Jobbar hemma idag. Mår inget vidare. Förkyld, med en hals som pockar på ständig uppmärksamhet och som stör tankeverksamheten. Har därför inga höga ambitioner. Men så är det ju. Skrivandet är inget som går att beställa fram. Man får ta vara på de stunder man får, och göra det bästa av dem. Resten av tiden får användas till förberedelser. Och den typen av uppgifter finns det i överflöd. Jag skall nog få ihop mina timmar idag med, även om det inte blev som jag tänkte mig.
Nåväl. Har tänkt ganska länge på den här bloggposten. Och idag är det dags att ta tag i den. Utgångspunkten är en av platåerna i A Thousand Plateaus, "Of the refrain", av Gilles Deleuze och Felix Guattari. Jag gillar det kapitlet i boken. Det har hjälpt mig mycket i arbetet med att formulera en förståelse för kultur i betydelsen något som uppstår i mellanrummen mellan aktörerna (både materiella och immateriella aspekter av verkligheten, allt som kan göra skillnad) som bygger upp helheten. Min förståelse av begreppet kultur går ut på att uppmärksamma hela det sammanhang som världen byggs av, blir till inom. Och allt som spelar någon roll måste beaktas. Inget kan sägas vara betydelsefullt eller meningslöst, på förhand. Sådana uttalanden kan bara fällas efter att skeendet, utfallet av processen har analyserats. Men inte ens då kan man säga säkert att just det berodde på detta. Alla undersökningar om kultur måste därför innehålla ett moment av öppenhet. Kultur är inget, det är en ständigt upprepad skillnad. Kultur är förändring. Det skall jag försöka illustrera med en analys av Bruce Springsteens låt, The River.
Först några fler ord om texten och om dess bärande tankar. Viktigt att förstå är att skillnad för Deleuze och Guattari inte är något relationellt, något som bara kan upptäckas i jämförelse. Skillnad för Deleuze (vilket är ämnet för hans avhandling Difference and Repetition) är något i kraft av sig själv. Skillnad, menar Deleuze och Guattari, är det som upprepas när kultur blir till. Världen och kultur blir till i en ständigt pågående process där skillnad repeteras. Skillnaden är med andra ord ett slags kulturens konstant. Och det jag skall försöka illustrera här är att även det som är identiskt kan på samma gång vara helt annorlunda, vilket kan visas med hjälp av just en refräng. En refräng är den samma genom hela låten, men genom att det som kommer innan och det som kommer efter, verserna, är olika kommer refrängens innebörd att skilja sig åt. Det tycker jag att The River är ett utmärkt exempel på.
Vad säger Deleuze och Guattari om refrängen? De säger ganska mycket och det går inte att sammanfatta, vilket är viktigt att förstå om man vill arbeta med deras texter. Det är utgångspunkter för vidare arbete, och platåerna får sitt värde först när man som läsare själv arbetar med dem och avlockar dem betydelse. Skall man läsa Deleuze och Guattari måste man vara beredd på att inte hitta några givna svar, men väl en hel massa uppslag att arbeta vidare med på egen hand. Jag kan därför inte resa några andra anspråk än att detta är min läsning och förståelse av begreppet refräng. Det finns eller går i alla fall att göra andra läsningar. Och det är just vad som tilltalar mig, att boken inte tvingar sig på mig, den inspirerar mig istället att tänka själv. Vad som helst kan inte sägas i namn av Deleuze och Guattari, men spannet av möjligt läsningar är ganska brett. Därför kan boken i sig läsas och förstås som ett slags refräng. Varje gång jag slår upp den hittar jag nya betydelser beroende på vilket humör jag har och vad som händer runtomkring mig och i världen. Det finns passager som är mindre öppna för tolkning än andra, och jag tänkte citera en av dessa, bara för att ge läsaren en känsla för hur det kan låta, och för att illustrera det som sagts ovan.
Låten börjar med att beskriva huvudpersonen, den plats han vuxit upp på och vilka värderingar som finns och verkar där. Hans flickvän introduceras också. Det är tonårstid, och de längtar ut. Har drömmar och vill leva fria.
Det är så jag förstår dessa rader. Och refrängen som följer på dem förstärker den känslan.
The River tar sig innanför huden, i alla fall på mig. Berättelsens kraft träffar mig varje gång, rakt i magen. Och även om, eller kanske just därför att, det är i princip samma refräng som upprepas genom låten så förstärks känslan som förmedlas. Även om texten är den samma är den helt ny när den dyker upp nästa gång.
Det är sätt att tänka kring och se på samhället. Refränger finns överallt. Dagens lunch/frukost, till exempel, som det är dags för mig att inta nu, den är oftast den samma, men den är också helt ny varje dag. Förstår man detta. Om denna tanke och detta perspektiv skulle kunna spridas, då ökar förståelsen i världen för vad det innebär att vara människa. Det är min fasta övertygelse.
Ingen kommer undan kulturen. Därför är det bättre att försöka förstå den. Oavsett hur vi ställer oss till den så kommer den att påverka oss, på gott och på ont.
Nåväl. Har tänkt ganska länge på den här bloggposten. Och idag är det dags att ta tag i den. Utgångspunkten är en av platåerna i A Thousand Plateaus, "Of the refrain", av Gilles Deleuze och Felix Guattari. Jag gillar det kapitlet i boken. Det har hjälpt mig mycket i arbetet med att formulera en förståelse för kultur i betydelsen något som uppstår i mellanrummen mellan aktörerna (både materiella och immateriella aspekter av verkligheten, allt som kan göra skillnad) som bygger upp helheten. Min förståelse av begreppet kultur går ut på att uppmärksamma hela det sammanhang som världen byggs av, blir till inom. Och allt som spelar någon roll måste beaktas. Inget kan sägas vara betydelsefullt eller meningslöst, på förhand. Sådana uttalanden kan bara fällas efter att skeendet, utfallet av processen har analyserats. Men inte ens då kan man säga säkert att just det berodde på detta. Alla undersökningar om kultur måste därför innehålla ett moment av öppenhet. Kultur är inget, det är en ständigt upprepad skillnad. Kultur är förändring. Det skall jag försöka illustrera med en analys av Bruce Springsteens låt, The River.
Först några fler ord om texten och om dess bärande tankar. Viktigt att förstå är att skillnad för Deleuze och Guattari inte är något relationellt, något som bara kan upptäckas i jämförelse. Skillnad för Deleuze (vilket är ämnet för hans avhandling Difference and Repetition) är något i kraft av sig själv. Skillnad, menar Deleuze och Guattari, är det som upprepas när kultur blir till. Världen och kultur blir till i en ständigt pågående process där skillnad repeteras. Skillnaden är med andra ord ett slags kulturens konstant. Och det jag skall försöka illustrera här är att även det som är identiskt kan på samma gång vara helt annorlunda, vilket kan visas med hjälp av just en refräng. En refräng är den samma genom hela låten, men genom att det som kommer innan och det som kommer efter, verserna, är olika kommer refrängens innebörd att skilja sig åt. Det tycker jag att The River är ett utmärkt exempel på.
Vad säger Deleuze och Guattari om refrängen? De säger ganska mycket och det går inte att sammanfatta, vilket är viktigt att förstå om man vill arbeta med deras texter. Det är utgångspunkter för vidare arbete, och platåerna får sitt värde först när man som läsare själv arbetar med dem och avlockar dem betydelse. Skall man läsa Deleuze och Guattari måste man vara beredd på att inte hitta några givna svar, men väl en hel massa uppslag att arbeta vidare med på egen hand. Jag kan därför inte resa några andra anspråk än att detta är min läsning och förståelse av begreppet refräng. Det finns eller går i alla fall att göra andra läsningar. Och det är just vad som tilltalar mig, att boken inte tvingar sig på mig, den inspirerar mig istället att tänka själv. Vad som helst kan inte sägas i namn av Deleuze och Guattari, men spannet av möjligt läsningar är ganska brett. Därför kan boken i sig läsas och förstås som ett slags refräng. Varje gång jag slår upp den hittar jag nya betydelser beroende på vilket humör jag har och vad som händer runtomkring mig och i världen. Det finns passager som är mindre öppna för tolkning än andra, och jag tänkte citera en av dessa, bara för att ge läsaren en känsla för hur det kan låta, och för att illustrera det som sagts ovan.
So just what is a refrain? Glass harmonica: the refrain is a prism, a crystal of space-time. It acts upon that which surrounds it, sound or light, extracting from it various vibrations, or decompositions, projections, or transformations. The refrain also has a catalytic funktion: not only to increase the speed of the exchanges and reactions in that which surrounds it, but also to assure indirect interactions between elements devoid of so-called natural affinity, and thereby to form organized masses. The refrain is therefore of crystal or protein type.Okej, då har det blivit dags att titta närmare på Springsteens låt. Låt mig bara säga att refränger finns överallt, inte bara i musiken. Samma fenomen går att iaktta på andra ställen och i andra sammanhang också. Detta är inte ett försök att bestämma innebörden i The River, analysen handlar inte om vad den betyder, egentligen. Vad jag vill illustrera är hur en refräng som objektivt sett är exakt den samma kan laddas med olika innebörder genom att relateras till olika sammanhang. Meningen bestäms med andra ord inte på en denotativ nivå, utan på en konnotativt föränderlig nivå. Detta blir också en illustration till varför jag finner kultur vara ett så fascinerande och viktigt studieobjekt. Kultur finns överallt. Kultur påverkar alla, alltid. Därför blir analysen som nu följer en angelägenhet inte bara för Springsteenfans, utan för alla. Analysen utgår från The River, men den handlar i överförd bemärkelse om vår gemensamma verklighet. Vad som presenteras är ett verktyg att tänka med, inte en bestämning av innebörd.
Låten börjar med att beskriva huvudpersonen, den plats han vuxit upp på och vilka värderingar som finns och verkar där. Hans flickvän introduceras också. Det är tonårstid, och de längtar ut. Har drömmar och vill leva fria.
I come from down in the valley where mister when you're young
They bring you up to do like your daddy done
Me and mary we met in high school when she was just seventeen
Wed ride out of that valley down to where the fields were green
Det är så jag förstår dessa rader. Och refrängen som följer på dem förstärker den känslan.
Wed go down to the riverHan och Mary är kära. De drömmer om ett liv där allt är annorlunda, och den drömmen är fortfarande vid liv vid utgången av refrängen. Känslan av frihet och öppna möjligheter finns kvar. Men så händer något.
And into the river wed dive
Oh down to the river wed ride
Then I got mary pregnant and man that was all she wroteMary blir gravid, och där de bor, i det kulturella sammanhang där de växer upp, där måste man gifta sig. Man måste foga sig efter normen, börja jobba, bli vuxen. Känslan av instängdhet kryper sig på. När refrängen, som är den samma, dyker upp igen är allt förändrat. Dess innebörd är en helt annan, även om det fortfarande finns ett inslag av längtan och upproriskhet kvar.
And for my nineteen birthday I got a union card and a wedding coat
We went down to the courthouse and the judge put it all to rest
No wedding day smiles no walk down the aisle
No flowers no wedding dress
That night we went down to the riverEn sista kväll i frihet. Nere vid floden kommer samhällets krav och kulturen normerande kraft inte åt de unga tu. Sedan dundrar vardagen in. Han får ett jobb, men det är lågkonjunktur. Livet rullar på. Drömmarna bleknar, förflyktigas. För att överleva agerar han som om han inte mindes hur det var en gång, och Mary agerar som om hon inte bryr sig. Minnen, av flydda, sorglösa dagar, hemsöker berättaren och lägger sordin på hopplösheten som redan fanns där innan..
And into the river wed dive
On down to the river we did ride
I got a job working construction for the johnstown companyBottenlös förtvivlan är vad jag läser in här, men också en önskan om att det skulle kunna vara annorlunda. En önskan som får honom att söka sig ut, bort till den plats som är förknippat med fina minnen. Bort från kulturens krav och påtvingade konformitet. Floden är emellertid uttorkad, men platsen finns kvar.
But lately there aint been much work on account of the economy
Now all them things that seemed so important
Well mister they vanished right into the air
Now I just act like I don't remember, mary acts like she don't care
But I remember us riding in my brothers car
Her body tan and wet down at the reservoir
At night on them banks I'd lie awake
And pull her close just to feel each breath she'd take
Now those memories come back to haunt me, they haunt me like a curse
Is a dream a lie if it don't come true
Or is it something worse that sends me
Down to the river though I know the river is dryHan tar henne med sig till den enda plats där de kan leva ett fullt liv. Även om flodens lopp har avstannat finns kraften i dess rörelse kvar. Tillsammans kan de hämta kraft från minnen av de drömmar som aldrig fick förverkligas. Livet blev inte som det var tänkt, inte som de drömde att det skulle bli. När vi lämnar dem kan de inte längre dyka ner i floden. De kan inte längre flyta med strömmen, bort. Nu har flödet upphört. Den vägen är stängd. Men minnet och längtan finns kvar.
Down to the river, my baby and i
Oh down to the river we ride
The River tar sig innanför huden, i alla fall på mig. Berättelsens kraft träffar mig varje gång, rakt i magen. Och även om, eller kanske just därför att, det är i princip samma refräng som upprepas genom låten så förstärks känslan som förmedlas. Även om texten är den samma är den helt ny när den dyker upp nästa gång.
Det är sätt att tänka kring och se på samhället. Refränger finns överallt. Dagens lunch/frukost, till exempel, som det är dags för mig att inta nu, den är oftast den samma, men den är också helt ny varje dag. Förstår man detta. Om denna tanke och detta perspektiv skulle kunna spridas, då ökar förståelsen i världen för vad det innebär att vara människa. Det är min fasta övertygelse.
Ingen kommer undan kulturen. Därför är det bättre att försöka förstå den. Oavsett hur vi ställer oss till den så kommer den att påverka oss, på gott och på ont.
torsdag 24 november 2011
Bloggpost 600
Snart är det ett år sedan jag började blogga på allvar. Var, då i januari i år, osäker på om det skulle hålla hela vägen, om jag skulle kunna få ur mig texter i den takt jag tycker krävs för att det skall kallas bloggande. Det har gått över förväntan, långt över. Det är inte många dagar under året jag missat att få ut något. Under sommaren när jag var ute år for, då var det svårt. Men det ska och får inte bli ett tvång detta. Jag gör det av lust, och för att jag måste. Och det ger mer än det tar. Ibland får jag frågan hur många timmar jag lägger på bloggande, men det är fel fråga. För detta tar ingen tid, jag får tillbaka mer än jag läger in. Dagarna får en flygande start, och problem kan bearbetas, vilket gör arbetet och vardagen enklare. Dessutom är jag begåvad med läsare. En ökande skara läsare dessutom. För det, för allt detta, men särskilt för er kära läsare och kommentatorer, är jag otroligt tacksam.
Flyktlinjer börjar allt mer hitta sin form, och om jag får säga det själv tycker jag att språket blivit något effektivare. Tycker att jag får sagt mer, på mindre utrymme, idag än i början. Ambitionen är att variera inläggen, dels för att jag själv inte skall tröttna eller fastna i ett fack, dels för att hålla mina läsare alerta. Jag vill med mitt arbete, och jag ser bloggandet som en central del av mitt arbete som forskare, främja och visa på vägar till, kritiskt tänkande. Exempel på saker att granska, och behovet av kritiskt tänkande i samhället, är oändligt. Tiden är knapp. Jag tror på det jag gör och att det jag kan behövs i samhället. Vill använda denna kanal för att bidra till en allmän strävan i samhället och världen efter långsiktigt hållbara lösningar på mänsklighetens problem.
Jag har inga lösningar, och driver ingen politik. Vill inte ta ställning för något. Inget annat än behovet av kritisk granskning, av att vända och vrida på det som dyker upp och presenteras som förslag. Jag tror på ständiga justeringar, snarare än stora åtgärdsprogram. Att slå sig till ro med det bästa i en värld bestående av förändring, det är förödande. Det som bygger samhället är intresse, engagemang och handling, i vardagen, av den stora massan över tid. På gott och på ont. Det är så idag, nu här. Och det kommer att vara så framöver också. Det jag gör just nu kommer att få återverkningar längre fram. Det är så samhällen byggs. Här och nu.
Det behövs granskande krafter, och det behövs verktyg att tänka med för att se och förstå. Det behövs ansvarstagande och handling. Goda intentioner, som till exempel önskan att börja blogga som jag bar på under lite mer än ett års tid, är meningslösa. Hur goda intentionerna än är går de inte att bygga något av. Bara det man faktiskt gör är värt något. Därför bloggar jag. För att det är en handling och den leder i all fall inte bort från målet. Man kan så klart tycka att det är meningslöst att blogga, att det inte leder till någon förändring. Men jag gör det jag kan och är utbildad till. Jag ställer mina kompetenser till allmänhetens förfogande. Det är mitt sätt att betala tillbaka till samhället för det jag fått och som gjort det möjligt för mig att studera.
Det är gratis att studera i Sverige. Det är lätt att glömma det., och det är ingen självklarhet att det skall vara så. Men det är så det är. Och jag är otroligt tacksam för att jag fick chansen att studera. Att betala tillbaka är ingen uppoffring. Jag gör det jag kan också för att det ökar chansen till att det jag gör skall få någon betydelse. Samma gäller för andra. Alla är vi olika. Tillsammans bygger vi samhället. Summan av våra kollektiva kompetenser är förutsättningen som vi har att jobba med.
Vart är vi på väg, och vad kan vi uppnå? Det vet ingen. Det går inte att veta. Den som säger sig veta ljuger. Vi hamnar där vi hamnar för att vi gör det vi gör, som kollektiv betraktat. Det är den enda samhälleligt kulturella lag som finns. Allt annat är arbiträrt. Jag vill med Flyktlinjer visa på det. Vill öka förståelsen för detta fundamentala faktum, rörande kultur. Kultur är inte, den blir till, i handling. Ökat engagemang ökar möjligheterna till förändring, men det säger inget om förändringen leder till gott eller till ont. Det är kulturvetarens dilemma. Ingen kan veta. Vi kan bara veta att vi alla som lever här på jorden är ömsesidigt beroende av varandra. Och att vi får den värld vi förtjänar.
Förstår vi det, då tror jag att chanserna ökar betydligt att förändringsprocessen leder i en positivt, långsiktigt hållbar utveckling. Det är min vision. Det är den tro som håller Flyktlinjer vid liv, tillsammans med kommentarer från läsarna. Tack för att ni finns!
Med förhoppningar om att inspirationen skall hålla sig vid liv även under nästa år. Längre än så sträcker inte min planeringshorisont. Vill leva här, och nu. Tillsammans!
Flyktlinjer börjar allt mer hitta sin form, och om jag får säga det själv tycker jag att språket blivit något effektivare. Tycker att jag får sagt mer, på mindre utrymme, idag än i början. Ambitionen är att variera inläggen, dels för att jag själv inte skall tröttna eller fastna i ett fack, dels för att hålla mina läsare alerta. Jag vill med mitt arbete, och jag ser bloggandet som en central del av mitt arbete som forskare, främja och visa på vägar till, kritiskt tänkande. Exempel på saker att granska, och behovet av kritiskt tänkande i samhället, är oändligt. Tiden är knapp. Jag tror på det jag gör och att det jag kan behövs i samhället. Vill använda denna kanal för att bidra till en allmän strävan i samhället och världen efter långsiktigt hållbara lösningar på mänsklighetens problem.
Jag har inga lösningar, och driver ingen politik. Vill inte ta ställning för något. Inget annat än behovet av kritisk granskning, av att vända och vrida på det som dyker upp och presenteras som förslag. Jag tror på ständiga justeringar, snarare än stora åtgärdsprogram. Att slå sig till ro med det bästa i en värld bestående av förändring, det är förödande. Det som bygger samhället är intresse, engagemang och handling, i vardagen, av den stora massan över tid. På gott och på ont. Det är så idag, nu här. Och det kommer att vara så framöver också. Det jag gör just nu kommer att få återverkningar längre fram. Det är så samhällen byggs. Här och nu.
Det behövs granskande krafter, och det behövs verktyg att tänka med för att se och förstå. Det behövs ansvarstagande och handling. Goda intentioner, som till exempel önskan att börja blogga som jag bar på under lite mer än ett års tid, är meningslösa. Hur goda intentionerna än är går de inte att bygga något av. Bara det man faktiskt gör är värt något. Därför bloggar jag. För att det är en handling och den leder i all fall inte bort från målet. Man kan så klart tycka att det är meningslöst att blogga, att det inte leder till någon förändring. Men jag gör det jag kan och är utbildad till. Jag ställer mina kompetenser till allmänhetens förfogande. Det är mitt sätt att betala tillbaka till samhället för det jag fått och som gjort det möjligt för mig att studera.
Det är gratis att studera i Sverige. Det är lätt att glömma det., och det är ingen självklarhet att det skall vara så. Men det är så det är. Och jag är otroligt tacksam för att jag fick chansen att studera. Att betala tillbaka är ingen uppoffring. Jag gör det jag kan också för att det ökar chansen till att det jag gör skall få någon betydelse. Samma gäller för andra. Alla är vi olika. Tillsammans bygger vi samhället. Summan av våra kollektiva kompetenser är förutsättningen som vi har att jobba med.
Vart är vi på väg, och vad kan vi uppnå? Det vet ingen. Det går inte att veta. Den som säger sig veta ljuger. Vi hamnar där vi hamnar för att vi gör det vi gör, som kollektiv betraktat. Det är den enda samhälleligt kulturella lag som finns. Allt annat är arbiträrt. Jag vill med Flyktlinjer visa på det. Vill öka förståelsen för detta fundamentala faktum, rörande kultur. Kultur är inte, den blir till, i handling. Ökat engagemang ökar möjligheterna till förändring, men det säger inget om förändringen leder till gott eller till ont. Det är kulturvetarens dilemma. Ingen kan veta. Vi kan bara veta att vi alla som lever här på jorden är ömsesidigt beroende av varandra. Och att vi får den värld vi förtjänar.
Förstår vi det, då tror jag att chanserna ökar betydligt att förändringsprocessen leder i en positivt, långsiktigt hållbar utveckling. Det är min vision. Det är den tro som håller Flyktlinjer vid liv, tillsammans med kommentarer från läsarna. Tack för att ni finns!
Med förhoppningar om att inspirationen skall hålla sig vid liv även under nästa år. Längre än så sträcker inte min planeringshorisont. Vill leva här, och nu. Tillsammans!
Demokratins bräckliga grund, och mediernas roll i förfallet
Fox News är en synnerligen problematisk kanal att skaffa sig nyheter via. Enligt en undersökning gjord i USA kan man misstänka att den som använder den kanalen vet mindre än den som inte alls är intresserad av nyheter. Men frågan är kanske vad som är hönan och vad är ägget. Blir man ointresserad för att man tittar på Fox, eller tittar man på Fox för att man är ointresserad? Egentligen spelar det emellertid ingen roll. Som alltid är det viktigare att se till resultatet än att ägna tid och möda åt att undersöka dess yttersta orsak.
Och en konsekvens av hur medierna styrs och fungerar idag, vilket är en tendens som Fox bara dragit till sin spets, är att man gått från att rapportera om viktiga och avgörande händelser, till att mer och oftare rapportera om sådant som ger uppmärksamhet. Och eftersom ekonomin är överordnad uppdraget att förmedla nyheter som betyder något skriver man allt mer sällan utifrån egna källor, man rapporterar istället, dels om sådant som talar till människors känslor, dels vad andra medier rapporterat. Som här, till exempel, där DN skriver om Amishmän som åtalats.
Samuel Mullet, han söner och svärsöner inledde en kampanj för att hämnas biskopsrådets beslut, berättar bland andra ABC och AP. Flera gånger under hösten har de tagit sig till hus där de biskopar bor som motsatt sig Mullet, angripit dessa och deras söner och tvångsklippt deras skägg med sax och rakapparat.När medier rapporterar om mediers rapporter, när och om detta anses vara helt okej, då är steget inte långt till innovationer som Fox News, där man i alla fall är ärliga med att man ger sin version av världen. Fox har, som jag förstår saken, ingen ambition att vara objektiva.
Hur ska man se på denna tendens? Man kan acceptera den som tecken i tiden, och gå vidare med sitt liv utan närmare eftertanke. Det finns andra problem, mer akuta, att ta tag i, kanske man tänker. Eller så kan man bli upprörd och ropa på åtgärder från politiker eller andra med makt. Inget av detta leder emellertid till något konstruktivt. Om man bara ger upp, eller ställer sig likgiltig inför världen, då underblåser man utvecklingen. Och om man tänker sig att någon annan skall göra det man själv inte orkar, då händer inget annat än att politikernas och andra makthavares makt ökar. Makt korrumperar som sagt, och faran är då att man lierar sig med medierna (som jag tycker skall granska makten, inte följa den) istället för att underlätta för dem att rapportera enligt sin egen logik.
Italiens ledare, tills för bara några dagar sedan, Silvio Berlusconi hade makten över medierna. Liksom Putin i Ryssland. Och Fox kan sägas ha makt över politikerna. Vem som sitter i vems knä spelar ingen roll, egentligen. Konsekvensen blir ändå den samma, att folket förlorar och det leder ytterst till att samhället förlorar. Vem skall se till att det inte blir så? Vem skall granska makten, och undersöka konsekvenserna av det som sker och hålls för sant och riktigt? Är det Uppdrag Granskning? Nej, inte bara i alla fall! Även om UG gör ett gott jobb så krävs det mycket mer granskning, mycket längre ner och ut i samhället. Fler måste engagera sig i samhällets blivande och dess konsekvenser.
Det som togs upp i gårdagens UG, och som får en fortsättning på DN Debatt idag är bara ett exempel på vad som händer och vad som görs möjligt i ett samhälle där den breda massan förlorat intresset för det som är viktigt. Samhällets långsiktigt hållbara överlevnad. Peter Althin, advokat. Mårten Schultz, professor i civilrätt och Nils-Eric Schultz, statsåklagare, skriver
Rättsväsendet måste ha kraftfulla och effektiva verktyg i kampen mot den grova brottsligheten. Men rättsväsendet, och polisverksamheten kan aldrig tillåtas bli en stat i staten. Likt all offentlig verksamhet måste det finnas möjligheter till insyn och kontroll. Även när det gäller att bekämpa den grövsta brottsligheten måste de rättssäkerhets- och humanitära aspekter vi redovisat beaktas. De grundläggande principerna är aldrig så sårbara som då ett samhälle mobiliseras för att möta faror och hot. I sådana lägen är det särskilt viktigt att påminna om rättsstatens grundbultar.Frustrerad över att se detta och liknande saker ske på allt fler håll och kanter, allt närmare min egen vardag, tvingas jag dessutom se på när det ämne, kulturvetenskap, som jag skolats i och verkar inom, och där vi arbetar med och utvecklar metoder för just det som efterlyses i debattartikeln, håller på att monteras ner. Och skälet för nedmonteringen är det samma som inom medierna, kortsiktig ekonomisk överordning inom verksamheten.
På måndag börjar FN:s klimatmöte, i Durban, Sydafrika. Var finns rapporterna om detta event, och var finns klimatet i nyhetsrapporteringen? Var finns rapporterna om AIDS-offren i Afrika? Var får allmänheten reda på vad som sker i världen, av betydelse för dess långsiktiga hållbarhet? På nätet, där men drunknar i informationen, och av eget initiativ? Hur vill vi ha det egentligen? Och framförallt, vilka konsekvenser får vårt kollektiva handlande, nu och sedan?
Det som belyses och reflekteras över i denna bloggpost är exempel på frågor som vi Kulturvetare är utbildade att arbeta med. Vi gör det inte för egen vinning skull, bara för den lön som vi behöver för att kunna fortsätta arbetet över tid. I en tid där medierna sviker sitt uppdrag, det uppdrag de skapades för, att granska makten och det som sker i världen, då är det än viktigare att det finns någon som kan över den rollen. Kulturvetarna är redo, och har både metoder för och vilja att granska samhället.
Vem tjänar på att medierna slutat granska, och att ämnen som kulturvetenskap (och andra liknande vetenskaper) avvecklas eller marginaliseras genom minskade anslag? Fundera på det, ofta. Och agera i enlighet med det du anser leda till ett gott och långsiktigt hållbart samhälle. Det är ur våra handlingar samhället växer fram, inte våra tankar om hur det borde vara.
onsdag 23 november 2011
Till Ammarnäs kom jag, med en bandspelare under armen XIII
När jag vaknar är jag ensam i kupén. Vi närmar oss Skövde märker jag efter en stund. Något har uppenbarligen hänt med mig för jag brukar alltid vakna senast i Örebro. Tydligen tar det på krafterna att göra upp med sitt förflutna. Men så skönt, då är jag snart hemma. Jag klär sakta på mig och går sedan bort till restaurangvagnen där jag får ett eget bord.
När kaffets uppiggande verkan får mig att vakna på riktigt sprider sig känslan av tillförsikt igen. Det var ingen dröm. Jag tror verkligen att livet kan bli bra, på riktigt tror jag det efter denna resa. Det finns visserligen fortfarande saker att ta tag i. Mycket som måste göras. Men jag är redo. Ända sedan grundskolans jobbiga år har jag kämpat med att försöka övervinna osäkerheten och rädslorna. Många som jag mött på vägen genom livet har försökt hindra mig. Varför var det så många som ville hindra just mig? Vad störde de sig på? Det kommer jag aldrig att begripa, det får jag nog leva med i framtiden också. Men idag kan jag ta det, när jag fått ordning på den bakomliggande historien, antar att jag inte är unik heller. Alla kan inte räkna med att vara omtyckt av alla. Det gäller bara att fatta vad som beror på vad, vilka reaktioner som ska skyllas på andra och vilka som beror på ens egen livshistoria och personliga upplevelser. Och när det känns som det gör just nu, när kroppen befinner sig i ett tillstånd av total avslappning, då kan jag också känna viss tacksamhet och glädje; för utan alla plågoandarna hade jag nog varken vågat eller sett mig tvingad att söka mig till och utsätta mig för det obehagliga som allt nytt oundvikligen innebär. Utan deras uppmärksamhet hade jag kanske slagit mig till ro, utan dem hade jag kanske varit nöjd med ett litet radhus och en självklar plats i medelkassgemenskapen. Nu framstår det som ett öde värre än döden, men så är det naturligtvis inte för dem som lever så. Vem är jag att döma?
Jag är glad att jag vågade ta chansen att vidga mina vyer, att jag orkade gå igenom stålbadet som klassresan innebar. Tror dock inte jag är lyckigare än någon annan, men det är gott nog att känna att man fortfarande har saker att uppleva. Jag är nöjd över att the best is yet to come, som Sinatra sjunger. Tänk att jag nu har arbetat som högskolelärare i snart fyra år. Jag arbetar som lärare på högskolan, på universitetet, eller som lärare överhuvudtaget. Det känns ofattbart. Fast i början gick det naturligtvis inte så bra. Jag var väldigt nervös och enormt osäker och då kändes det bra att ha gått igenom det jag gjort. Ur mina erfarenheter kunde jag finna vägar att övervinna nervositeten och osäkerheten. Ett sätt att överleva var att sitta ner under de första föreläsningarna, och jag läste ibland i princip innantill ur manuset. Bara det att jag hade manus märkte jag strax var något som lindrade nervositeten. I grundskolan när jag ställde mig upp inför klassen hade jag aldrig manus. Inte konstigt då att jag var nervös. Det handlade naturligtvis inte bara om gruppen jag tvingades tala inför. Panikkänslorna som alla sådana uppgifter fyllde mig med berodde självklart också på bristen av förberedelsearbete. Men å andra sidan, om jag hade känt mig accepterad, då hade jag kanske kunnat använda kraften inte enbart till att förmå mig att ställa mig upp och tala, utan även till att förbereda mig. Tänk om, det finns så många om. Men jag tänker inte bry mig om dem mer. Aldrig mer ska jag lägga tid och kraft på att fundera över det som aldrig blev av eller det jag inte fick.
Jag är glad att jag orkade genomleva studenternas dåliga utvärderingar i början av lärarkarriären. Studenter är skoningslösa, men that’s the name of the game. Även jag kände ju att jag inte fick någon riktig kontakt med dem i början. Då ska man bara ha kritik. Studenterna har tagit studiemedel och satsat sin tid. Det är ingen rättighet att få undervisa, det är ett förtroende man måste förtjäna. Bara att gilla läget. Och för mig gick det ju också bättre och bättre. Först vågade jag släppa taget om manus, sedan förflyttade jag mig till kanten på katedern och kom då lite närmare studenterna. Vips fick jag bättre kontakt, och med ens släppte nervositeten och då ökade kontakten och jobbet blev roligare. Idag, när jag vant mig vid att föreläsa stående, när jag kan improvisera utifrån manus, när jag vågar vara lyhörd för studenternas behov och när jag känner mig trygg i min roll som lärare; då går det jättebra. Studenternas utvärderingar är oftast uppskattande och jag får bra feedback på mina insatser. Det gäller att hitta fram till och gå in i de goda cirklarna istället för de dåliga. Lätt sagt men ganska svårt om man inte för sitt liv kan begripa vad man gör fel. Men nu vet jag, efter genomgången av livet vet jag hur man kan tänka och göra för att undvika dåliga, självförbrännande cirklar.
Känslan som jag uppfylls av när jag står i ett klassrum och trivs, förnimmelserna jag får av att där känna mig uppskattad och betydelsen av att slippa använda tentaklerna till att skanna av rummet för att hitta dolda faror, den känslan är enorm. Jag har absolut världens bästa arbete. Att få vara med och se studenterna växa som människor är utvecklande och ett privilegium att få vara delaktig i. Ständigt funderar jag på hur man blir en riktigt bra lärare. Det är också ett slags resa och man får aldrig slå sig till ro. När jag lyssnar på andra som talar, på TV eller i vilket annat sammanhang som helst, försöker jag lära mig något av det. Antingen hur man kan göra eller hur man inte ska göra. Och svaret på frågan om vad det är som gör någon till en bra lärare handlar i väldigt hög grad om att först och främst tycka om att undervisa, och det gör jag. För i relation till bageriet representerar undervisningen himmelriket för mig. Lyhördhet för studenternas reaktioner är också viktigt och det är en egenskap jag behärskar till fullo, det är en kompetens som jag tidigare behövde för att överleva, nu kan jag äntligen dra annan nytta av den. Flexibel måste man också vara och även det var något jag tvingats till för min överlevnads skull. Man får heller aldrig glömma att man är där för deras skull. Alla de egenskaperna har jag trimmats i under resans gång. Äntligen har jag hittat en plats där de kan komma till nytta.
Lika viktigt är det att själv, kontinuerligt utvecklas och att ständigt lära sig nya saker parallellt med studenterna, dels genom egen forskning, dels genom studier och genom att hålla sig ajour med vad som händer i samhället. Det är en inre resa som jag aldrig vill ska ta slut, för den dagen då man slår sig till ro med de kunskaper man har då är man dödsdömd inom universitetet. För mig har tågresan och rekapitulationen av min historia hjälpt mig att inse allt detta, och ur erfarenheterna som nu aktualiserats kommer jag att under lång tid framöver kunna hämta kraft och stöd. Äntligen inser jag till fullo att jag verkligen kan använda erfarenheterna som så länge var en börda för mig till något konstruktivt. Jag kan faktiskt ge något till någon annan. Ibland känner jag till och med att jag kan betyda något för någon annan. Det är en ny upplevelse för mig. Det är stort. Jag börjar skratta där i restaurangvagnen, vilken som tur är, är tom. Här sitter jag och blir nästan religiös. Hur gick det till? Fast jag förstår ganska snart att det naturligtvis är ett uttryck för tacksamhet. Jag befinner mig i mitten av livet och känner att det bästa fortfarande ligger framför mig. Tänk om den insikten kommit när jag var sextio? Måste lova mig själv att aldrig glömma dessa känslor, att aldrig ta lyckan och harmonin för givet.
Resan har verkligen varit precis så nyttig för mig som jag hoppades där på stationen för fyra dagar sedan. Ur rekapitulationen och uppgörelsen med mitt förflutna kommer jag under överskådlig tid att kunna hämta kraft och tålamod till att klara mig igenom alla tråkiga och meningslösa jobbmöten som måste besökas, alla ändlösa diskussioner kring saker som inte rör mitt arbete men som jag ändå förväntas delta i, administration och lösande av praktiska problem. Som lärare befinner man sig i en mellanposition och som ett gummiband dras man allt som oftast ut till bristningsgränsen när man ska försöka balansera tillvaron. Det djävulska i situationen är att man aldrig, aldrig, aldrig får glömma att man är där för studenternas skull, och det utnyttjas inom systemet genom att man ständigt lägger på oss lärare fler och fler småsaker, sådant som ”bara tar några minuter”. Sammantaget blir det väldigt mycket av den varan, och den som förlorar är alltid läraren. Antingen blir studenterna sura och lämnar dåliga utvärderingar, eller så blir arbetsledningen irriterad och hotar med repressalier.
Någonstans finns det naturligtvis en gräns. Om man kontinuerligt skär ner, förkortar, snabbar på och minskar marginalerna i enlighet med gällande ekonomiska paradigm, då minskar chanserna för mig att göra mitt jobb. Skönt då att tänka på hur det hade kunnat vara om jag tvingats upp till ett bageri istället. Mina erfarenheter har gjort mig ganska immun mot den typen av krav och den skit man tvingas acceptera som lärare.
Upplevelserna från grundskolan och bageriet har också hjälpt mig att fördra och gör det lättare att se igenom alla de där smutsiga tricken som finns under ytan i universitetets korridorer och som allt för ofta styr besluten i otillbörliga riktningar. Kanske det bara är så att jag har blivit av med det fluor som i början och ganska länge skymde min blick. Kanske är det bara så att jag äntligen har genomskådat och knäckt koden till den där världen som jag närmade mig med sådan oerhörd respekt och underdånighet. Universitetet är en skitvärld, på samma sätt som bageriet är det. Det finns inga perfekta arbeten, någonstans. Oginhet, avundsjuka, maktkamp och tår som oerhört lätt trampas på, det finns överallt. Varför skulle högskolevärlden vara annorlunda? Det tog bara lite längre tid att upptäcka att det faktiskt var så det låg till.
Jag är egentligen inte besviken. Jag har ju överlevt. Men visst är det jobbigt när gamla kollegor, de man trodde var ens vänner går bakom ryggen på en och bestämmer saker som drabbar en menligt. Visst är det jobbigt att inse att man helt plötsligt och utan förklaring blivit bortagen från undervisning man haft i några år och som man räknat med att man skulle få behålla. När faktum bara ligger där på bordet och man förväntas acceptera det utan att klaga. För om man klagar då är man ett problem. Hur man gör har man ändan bak. Mobbig skulle man kunna kalla det om man inte upplevt riktig mobbing, men jag antar att det bara är en gradskillnad. Fast ändå förvånar det mig att människor som säger sig kämpa för jämställdhet, jämlikhet och som meriterar sig och åker runt på konferenser och talar om för andra hur de ska agera i frågor som rör maktförhållanden, hur de kan se sig själva i spegeln när de utan att blinka utmanövrerar en gammal kollega utan förklaring och utan barmhärtighet, bara för att de inte gillar honom eller henne, och bara för att de har makten att göra det. Det är något jag aldrig kommer att vänja mig vid.
Det är en del av vardagen på högskolan och man måste lära sig hantera det, annars kan man lika gärna söka sig någon annan stans, för jag har ingen som helst aning om hur man ska komma förbi problemet. Skönt, känner jag att jag insett att svaret inte ligger där ute, skönt att veta att det inte går att leta efter några svar. Jag vet idag att man måste uppfinna svaren själv och hitta på egna handlingsstrategier. Ingen annan kommer att göra det åt en. Tänk om man i högre grad än idag från stadsmakternas sida betonade värdet av och visade större uppskattning för kvalitet, kunskap och bildning. Och även visade förståelse för att sådant tar tid och att det kostar pengar. Det vore en nåd att stilla be om. Men till den dagen kämpar jag på i skitvärlden som universitetet trots allt är och jag gör det på mitt sätt och tillsammans med mina förtrogna. Trots allt är mitt liv idag bättre än någonsin.
Fast det känns orättvist och tråkigt att känslorna av lycka och tillfredställelse utnyttjas. Men det är ju samtidigt så som det kapitalistiska systemet fungerar, det är så varan får sitt rätta pris. Staten och kapitalet, sitter i samma båt. Det är så jävla sant, fortfarande. Tack för den insikten Blå tåget. Och tack Thåström, för allt.
Jag står väl rustad för framtiden och känner mig redo att från och med nu leva fullt ut. Längtar redan efter höstens terminsstart och de nya studenterna. Men först ska jag njuta av sommarens ledighet och av att projektet äntligen är avslutat. Bara några intervjuer som ska skrivas ut, och sedan en rapport att författa. Men det tunga jobbet är klart, och med mitt nya självförtroende i ryggen känns det som resten kommer att gå som en dans. Ännu finns det tid, sommaren och den efterlängtade semestern är inte här riktigt än. Det ska gå.
Sedan ska jag njuta det som blir min första sommar i full frihet. Vad ska jag göra? Ingen aning, men det spelar ingen roll märker jag. Känslan av befrielse som ritualen i Ammarnäs givit mig är långt mer än jag någonsin vågat hoppas på att uppnå i livet. Om det så regnar hela sommaren och om jag nu inte kan hitta på något annat att göra än att sitta på caféer och läsa så kommer det lika fullt att bli den bästa sommaren hittills i livet.
Äntligen känner jag på allvar att jag inte betraktar tillvaron utifrån. Mitt liv lever jag från och med nu i direktkontakt med verkligheten. Jag befinner mig inte längre utanför. Jag är accepterad och accepterar mig själv, är nöjd med mig själv och det jag åstadkommit. Står inte längre utanför och vill in. ”Nästa, Göteborgs central” ropas det i högtalarna. Reser mig. Hämtar väskorna. Står i korridoren och väntar otåligt på att få går ut i solskenet, ut i försommarvärmen. Hemma igen, för första gången på riktigt. Allt är sig likt, och ändå är det mesta förändrat. Staden ser ljusare ut på något sätt, luften där ute ser renare ut. Framförallt är jag inte längre den samme. Framför mig ligger livet; resten av livet. Det riktiga livet. Och jag njuter i fulla drag av att äntligen kunna vara delaktig i det från en ny utsiktspunkt, inte utifrån tittandes in, utan från en för mig ovan position belägen innanför.
När kaffets uppiggande verkan får mig att vakna på riktigt sprider sig känslan av tillförsikt igen. Det var ingen dröm. Jag tror verkligen att livet kan bli bra, på riktigt tror jag det efter denna resa. Det finns visserligen fortfarande saker att ta tag i. Mycket som måste göras. Men jag är redo. Ända sedan grundskolans jobbiga år har jag kämpat med att försöka övervinna osäkerheten och rädslorna. Många som jag mött på vägen genom livet har försökt hindra mig. Varför var det så många som ville hindra just mig? Vad störde de sig på? Det kommer jag aldrig att begripa, det får jag nog leva med i framtiden också. Men idag kan jag ta det, när jag fått ordning på den bakomliggande historien, antar att jag inte är unik heller. Alla kan inte räkna med att vara omtyckt av alla. Det gäller bara att fatta vad som beror på vad, vilka reaktioner som ska skyllas på andra och vilka som beror på ens egen livshistoria och personliga upplevelser. Och när det känns som det gör just nu, när kroppen befinner sig i ett tillstånd av total avslappning, då kan jag också känna viss tacksamhet och glädje; för utan alla plågoandarna hade jag nog varken vågat eller sett mig tvingad att söka mig till och utsätta mig för det obehagliga som allt nytt oundvikligen innebär. Utan deras uppmärksamhet hade jag kanske slagit mig till ro, utan dem hade jag kanske varit nöjd med ett litet radhus och en självklar plats i medelkassgemenskapen. Nu framstår det som ett öde värre än döden, men så är det naturligtvis inte för dem som lever så. Vem är jag att döma?
Jag är glad att jag vågade ta chansen att vidga mina vyer, att jag orkade gå igenom stålbadet som klassresan innebar. Tror dock inte jag är lyckigare än någon annan, men det är gott nog att känna att man fortfarande har saker att uppleva. Jag är nöjd över att the best is yet to come, som Sinatra sjunger. Tänk att jag nu har arbetat som högskolelärare i snart fyra år. Jag arbetar som lärare på högskolan, på universitetet, eller som lärare överhuvudtaget. Det känns ofattbart. Fast i början gick det naturligtvis inte så bra. Jag var väldigt nervös och enormt osäker och då kändes det bra att ha gått igenom det jag gjort. Ur mina erfarenheter kunde jag finna vägar att övervinna nervositeten och osäkerheten. Ett sätt att överleva var att sitta ner under de första föreläsningarna, och jag läste ibland i princip innantill ur manuset. Bara det att jag hade manus märkte jag strax var något som lindrade nervositeten. I grundskolan när jag ställde mig upp inför klassen hade jag aldrig manus. Inte konstigt då att jag var nervös. Det handlade naturligtvis inte bara om gruppen jag tvingades tala inför. Panikkänslorna som alla sådana uppgifter fyllde mig med berodde självklart också på bristen av förberedelsearbete. Men å andra sidan, om jag hade känt mig accepterad, då hade jag kanske kunnat använda kraften inte enbart till att förmå mig att ställa mig upp och tala, utan även till att förbereda mig. Tänk om, det finns så många om. Men jag tänker inte bry mig om dem mer. Aldrig mer ska jag lägga tid och kraft på att fundera över det som aldrig blev av eller det jag inte fick.
Jag är glad att jag orkade genomleva studenternas dåliga utvärderingar i början av lärarkarriären. Studenter är skoningslösa, men that’s the name of the game. Även jag kände ju att jag inte fick någon riktig kontakt med dem i början. Då ska man bara ha kritik. Studenterna har tagit studiemedel och satsat sin tid. Det är ingen rättighet att få undervisa, det är ett förtroende man måste förtjäna. Bara att gilla läget. Och för mig gick det ju också bättre och bättre. Först vågade jag släppa taget om manus, sedan förflyttade jag mig till kanten på katedern och kom då lite närmare studenterna. Vips fick jag bättre kontakt, och med ens släppte nervositeten och då ökade kontakten och jobbet blev roligare. Idag, när jag vant mig vid att föreläsa stående, när jag kan improvisera utifrån manus, när jag vågar vara lyhörd för studenternas behov och när jag känner mig trygg i min roll som lärare; då går det jättebra. Studenternas utvärderingar är oftast uppskattande och jag får bra feedback på mina insatser. Det gäller att hitta fram till och gå in i de goda cirklarna istället för de dåliga. Lätt sagt men ganska svårt om man inte för sitt liv kan begripa vad man gör fel. Men nu vet jag, efter genomgången av livet vet jag hur man kan tänka och göra för att undvika dåliga, självförbrännande cirklar.
Känslan som jag uppfylls av när jag står i ett klassrum och trivs, förnimmelserna jag får av att där känna mig uppskattad och betydelsen av att slippa använda tentaklerna till att skanna av rummet för att hitta dolda faror, den känslan är enorm. Jag har absolut världens bästa arbete. Att få vara med och se studenterna växa som människor är utvecklande och ett privilegium att få vara delaktig i. Ständigt funderar jag på hur man blir en riktigt bra lärare. Det är också ett slags resa och man får aldrig slå sig till ro. När jag lyssnar på andra som talar, på TV eller i vilket annat sammanhang som helst, försöker jag lära mig något av det. Antingen hur man kan göra eller hur man inte ska göra. Och svaret på frågan om vad det är som gör någon till en bra lärare handlar i väldigt hög grad om att först och främst tycka om att undervisa, och det gör jag. För i relation till bageriet representerar undervisningen himmelriket för mig. Lyhördhet för studenternas reaktioner är också viktigt och det är en egenskap jag behärskar till fullo, det är en kompetens som jag tidigare behövde för att överleva, nu kan jag äntligen dra annan nytta av den. Flexibel måste man också vara och även det var något jag tvingats till för min överlevnads skull. Man får heller aldrig glömma att man är där för deras skull. Alla de egenskaperna har jag trimmats i under resans gång. Äntligen har jag hittat en plats där de kan komma till nytta.
Lika viktigt är det att själv, kontinuerligt utvecklas och att ständigt lära sig nya saker parallellt med studenterna, dels genom egen forskning, dels genom studier och genom att hålla sig ajour med vad som händer i samhället. Det är en inre resa som jag aldrig vill ska ta slut, för den dagen då man slår sig till ro med de kunskaper man har då är man dödsdömd inom universitetet. För mig har tågresan och rekapitulationen av min historia hjälpt mig att inse allt detta, och ur erfarenheterna som nu aktualiserats kommer jag att under lång tid framöver kunna hämta kraft och stöd. Äntligen inser jag till fullo att jag verkligen kan använda erfarenheterna som så länge var en börda för mig till något konstruktivt. Jag kan faktiskt ge något till någon annan. Ibland känner jag till och med att jag kan betyda något för någon annan. Det är en ny upplevelse för mig. Det är stort. Jag börjar skratta där i restaurangvagnen, vilken som tur är, är tom. Här sitter jag och blir nästan religiös. Hur gick det till? Fast jag förstår ganska snart att det naturligtvis är ett uttryck för tacksamhet. Jag befinner mig i mitten av livet och känner att det bästa fortfarande ligger framför mig. Tänk om den insikten kommit när jag var sextio? Måste lova mig själv att aldrig glömma dessa känslor, att aldrig ta lyckan och harmonin för givet.
Resan har verkligen varit precis så nyttig för mig som jag hoppades där på stationen för fyra dagar sedan. Ur rekapitulationen och uppgörelsen med mitt förflutna kommer jag under överskådlig tid att kunna hämta kraft och tålamod till att klara mig igenom alla tråkiga och meningslösa jobbmöten som måste besökas, alla ändlösa diskussioner kring saker som inte rör mitt arbete men som jag ändå förväntas delta i, administration och lösande av praktiska problem. Som lärare befinner man sig i en mellanposition och som ett gummiband dras man allt som oftast ut till bristningsgränsen när man ska försöka balansera tillvaron. Det djävulska i situationen är att man aldrig, aldrig, aldrig får glömma att man är där för studenternas skull, och det utnyttjas inom systemet genom att man ständigt lägger på oss lärare fler och fler småsaker, sådant som ”bara tar några minuter”. Sammantaget blir det väldigt mycket av den varan, och den som förlorar är alltid läraren. Antingen blir studenterna sura och lämnar dåliga utvärderingar, eller så blir arbetsledningen irriterad och hotar med repressalier.
Någonstans finns det naturligtvis en gräns. Om man kontinuerligt skär ner, förkortar, snabbar på och minskar marginalerna i enlighet med gällande ekonomiska paradigm, då minskar chanserna för mig att göra mitt jobb. Skönt då att tänka på hur det hade kunnat vara om jag tvingats upp till ett bageri istället. Mina erfarenheter har gjort mig ganska immun mot den typen av krav och den skit man tvingas acceptera som lärare.
Upplevelserna från grundskolan och bageriet har också hjälpt mig att fördra och gör det lättare att se igenom alla de där smutsiga tricken som finns under ytan i universitetets korridorer och som allt för ofta styr besluten i otillbörliga riktningar. Kanske det bara är så att jag har blivit av med det fluor som i början och ganska länge skymde min blick. Kanske är det bara så att jag äntligen har genomskådat och knäckt koden till den där världen som jag närmade mig med sådan oerhörd respekt och underdånighet. Universitetet är en skitvärld, på samma sätt som bageriet är det. Det finns inga perfekta arbeten, någonstans. Oginhet, avundsjuka, maktkamp och tår som oerhört lätt trampas på, det finns överallt. Varför skulle högskolevärlden vara annorlunda? Det tog bara lite längre tid att upptäcka att det faktiskt var så det låg till.
Jag är egentligen inte besviken. Jag har ju överlevt. Men visst är det jobbigt när gamla kollegor, de man trodde var ens vänner går bakom ryggen på en och bestämmer saker som drabbar en menligt. Visst är det jobbigt att inse att man helt plötsligt och utan förklaring blivit bortagen från undervisning man haft i några år och som man räknat med att man skulle få behålla. När faktum bara ligger där på bordet och man förväntas acceptera det utan att klaga. För om man klagar då är man ett problem. Hur man gör har man ändan bak. Mobbig skulle man kunna kalla det om man inte upplevt riktig mobbing, men jag antar att det bara är en gradskillnad. Fast ändå förvånar det mig att människor som säger sig kämpa för jämställdhet, jämlikhet och som meriterar sig och åker runt på konferenser och talar om för andra hur de ska agera i frågor som rör maktförhållanden, hur de kan se sig själva i spegeln när de utan att blinka utmanövrerar en gammal kollega utan förklaring och utan barmhärtighet, bara för att de inte gillar honom eller henne, och bara för att de har makten att göra det. Det är något jag aldrig kommer att vänja mig vid.
Det är en del av vardagen på högskolan och man måste lära sig hantera det, annars kan man lika gärna söka sig någon annan stans, för jag har ingen som helst aning om hur man ska komma förbi problemet. Skönt, känner jag att jag insett att svaret inte ligger där ute, skönt att veta att det inte går att leta efter några svar. Jag vet idag att man måste uppfinna svaren själv och hitta på egna handlingsstrategier. Ingen annan kommer att göra det åt en. Tänk om man i högre grad än idag från stadsmakternas sida betonade värdet av och visade större uppskattning för kvalitet, kunskap och bildning. Och även visade förståelse för att sådant tar tid och att det kostar pengar. Det vore en nåd att stilla be om. Men till den dagen kämpar jag på i skitvärlden som universitetet trots allt är och jag gör det på mitt sätt och tillsammans med mina förtrogna. Trots allt är mitt liv idag bättre än någonsin.
Fast det känns orättvist och tråkigt att känslorna av lycka och tillfredställelse utnyttjas. Men det är ju samtidigt så som det kapitalistiska systemet fungerar, det är så varan får sitt rätta pris. Staten och kapitalet, sitter i samma båt. Det är så jävla sant, fortfarande. Tack för den insikten Blå tåget. Och tack Thåström, för allt.
Jag står väl rustad för framtiden och känner mig redo att från och med nu leva fullt ut. Längtar redan efter höstens terminsstart och de nya studenterna. Men först ska jag njuta av sommarens ledighet och av att projektet äntligen är avslutat. Bara några intervjuer som ska skrivas ut, och sedan en rapport att författa. Men det tunga jobbet är klart, och med mitt nya självförtroende i ryggen känns det som resten kommer att gå som en dans. Ännu finns det tid, sommaren och den efterlängtade semestern är inte här riktigt än. Det ska gå.
Sedan ska jag njuta det som blir min första sommar i full frihet. Vad ska jag göra? Ingen aning, men det spelar ingen roll märker jag. Känslan av befrielse som ritualen i Ammarnäs givit mig är långt mer än jag någonsin vågat hoppas på att uppnå i livet. Om det så regnar hela sommaren och om jag nu inte kan hitta på något annat att göra än att sitta på caféer och läsa så kommer det lika fullt att bli den bästa sommaren hittills i livet.
Äntligen känner jag på allvar att jag inte betraktar tillvaron utifrån. Mitt liv lever jag från och med nu i direktkontakt med verkligheten. Jag befinner mig inte längre utanför. Jag är accepterad och accepterar mig själv, är nöjd med mig själv och det jag åstadkommit. Står inte längre utanför och vill in. ”Nästa, Göteborgs central” ropas det i högtalarna. Reser mig. Hämtar väskorna. Står i korridoren och väntar otåligt på att få går ut i solskenet, ut i försommarvärmen. Hemma igen, för första gången på riktigt. Allt är sig likt, och ändå är det mesta förändrat. Staden ser ljusare ut på något sätt, luften där ute ser renare ut. Framförallt är jag inte längre den samme. Framför mig ligger livet; resten av livet. Det riktiga livet. Och jag njuter i fulla drag av att äntligen kunna vara delaktig i det från en ny utsiktspunkt, inte utifrån tittandes in, utan från en för mig ovan position belägen innanför.
Samarbeta gärna, men kom aldrig överens!
Samarbeta är lätt att säga. Väldigt lätt, men svårt att göra (titta bara på Euron och EU). Ändå är det vad alla gör, hela tiden och överallt. Samarbetar. Ingen människa klarar sig särskilt länge i ensam avskildhet. Människa är en sammansatt enhet. Bara biologi gör ingen människa. Språket, som här används som medium för utbyte av tankar, är en viktig förutsättning för att någon skall kännas igen som människa. Samma gäller för en hel massa verktyg som människor, över hela jorden, behöver för att klara vardagen och sin fortsatta överlevnad. Utan samarbete inget samhälle, ingen kultur. Utan andra inget jag.
Människan i lika hög grad som mänskligheten förutsätter samarbete. Ändå är det så himla svårt. Ständigt och överallt saboteras eller förhindras samarbeten. Så fort människor kommer samman startar kampen om makt och inflytande (exempel finns överallt: Här och här, tillexempel). Gruppen blir till ett slags arena för jaget. Överallt är det så. Egon anser sig vara omgivna av egon som alla kämpar för att synas och påverka övriga. Alla vill vara ledare, på övrigas bekostnad. Min ide är alltid bättre än din, eftersom den är just min. Mer eller mindre gäller detta för alla, oavsett. Det verkar vara en konsekvens av evolutionen. Denna asymetri verkar vara en förutsättning för kultur, men också för förändring liksom för mänskligheten.
Samtidigt vet alla vilken kraft som ligger och vilar under den antagonistiska ytan, i och genom samarbete. Samarbete är en oändlig resurs, likt solen. När som helst kan man dra nytta av denna resurs, om man bara kan enas (vilket alltså är svårt). Och det var ju det. Samarbete förutsätter enhet, eller i alla fall att man drar åt samma håll. Samarbete är en utmaning, samtidigt som det är något djupt mänskligt. Betänk att människa är en solitär egenskap som uppstår i grupp.
Alla vet att samarbete är vad som avkrävs oss för vår gemensamma överlevnad. Samtidigt och oundvikligen är antagonism och kontroverser en förutsättning för kultur. Utan meningsskiljaktigheter stagnerar samhället, stelnar i sina former och dör. Rörelse och förändring är nödvändigt för kultur, och kultur är nödvändigt för människan.
Så ser det ut. Det är förutsättningen för allt annat. Förstår man det har man kommit en lång väg mot en fördjupad förståelse för hur man skall kunna skapa ett långsiktigt hållbart samhälle. Förstår man att samarbete är svårt, och vilka utmaningar man står inför, då förstår man vad som krävs för att lyckas. Först och främst måste man förstå att konsensus är en utopi, att det är ett icke önskvärt mål. Dissensus är i grunden bra. Oenighet och vaksamhet på vad olika tankar leder till, bevakandet av varandra, och det faktum att alla gör vad de kan för att sprida sin tanke om ett gott liv. Det är positivt. Samförstånd är enligt samma logik något i grunden dåligt, för det främjar egenskaper som inte leder mänskligheten framåt.
Där någonstans befinner jag mig i tänkandet. Och här tror jag mig ha funnit nyckeln till långsiktighet. Mänskligheten behöver samarbeta, men skall inte komma överens. Det är ett olyckligt missförstånd detta att konsensus är det högsta goda. Samarbete är istället det man borde idealisera. Och samarbeten kan som jag försökt visa ovan inte ha som mål att man skall komma överens, att man skall vara eniga. Tricket är att få så många som möjligt att ihärdigt jobba på i processen, efter eget huvud. Och det kan man göra i trygg förvissning om att det leder till något gott. Ju fler som är oense tillsammans, desto bättre för alla.
Kan den insikten spridas öppnar sig ett helt nytt fält för samverkan och styrning av både organisationer, samhällen och mänskligheten. Genom att överge målet om konsensus, till förmån för enighet om att oenighet är positivt för alla, kan man äntligen börja titta på vilka förutsättningar som krävs för mänsklighetens, samhällets eller organisationens långsiktiga överlevnad. Och sedan är det bara att köra. Vad man gör är inte det viktiga, att man gör är det centrala, ju fler desto bättre.
Det är något väsensskilt från hur det ser ut idag när man hyllar konsensus och sedan ägnar all sin tid och kraft på att få övriga att tänka som man själv. Konsensus anses vara bra, så länge som andra håller med mig. Men i själva verket är oenighet bättre, om vi bara förstår att vi är ömsesidigt beroende av varandra. En värld som strävar efter konsensus är en värld fylld av diskussioner, vilket är som upplagt för hänsynslös maktkamp. Att få rätt är i det klimatet bättre än att faktiskt ha rätt. Rätt får man i en diskussion genom att krossa motstånd på olika sätt. Att ha rätt är istället något som bestäms av yttre faktorer, och det går bara att bedöma graden av rättfärdighet i relation till konsekvenser av handlingar. Inget är rätt per definition, bara i relation.
Hur ska man göra då för att kunna samarbeta på ett förvalta bra och konstruktivt sätt? Man bör samtala mycket mer. Samtal kan aldrig vinnas. Samtal är meningslösa och slutar vara samtal när och om man är fullkomligt överens. Samtal balanserar människans inneboende önskan om att få sin vilja igenom, med hennes behov av samverkan. Samtal kan föras på alla nivåer, mellan individer, inom organisationer, för att leda samhällen och bygga en värld där alla insett att de är ömsesidigt beroende av varandra för allas gemensamma överlevnad.
Låt oss komma överens om att vi inte måste vara överens. Låt oss samtala, om innebörden i begreppen långsiktig hållbarhet, ett gott liv, kultur, människa. Låt oss samtala om livet och hur vi når kunskap om allt som är viktigt i världen, nu och sedan. Låt oss försöka. Enkelt är det på inget sätt, men nödvändigt. Och det är inte svårare än de utmaningar som vi ändå måste ta tag i för att klara oss här och nu.
Människan i lika hög grad som mänskligheten förutsätter samarbete. Ändå är det så himla svårt. Ständigt och överallt saboteras eller förhindras samarbeten. Så fort människor kommer samman startar kampen om makt och inflytande (exempel finns överallt: Här och här, tillexempel). Gruppen blir till ett slags arena för jaget. Överallt är det så. Egon anser sig vara omgivna av egon som alla kämpar för att synas och påverka övriga. Alla vill vara ledare, på övrigas bekostnad. Min ide är alltid bättre än din, eftersom den är just min. Mer eller mindre gäller detta för alla, oavsett. Det verkar vara en konsekvens av evolutionen. Denna asymetri verkar vara en förutsättning för kultur, men också för förändring liksom för mänskligheten.
Samtidigt vet alla vilken kraft som ligger och vilar under den antagonistiska ytan, i och genom samarbete. Samarbete är en oändlig resurs, likt solen. När som helst kan man dra nytta av denna resurs, om man bara kan enas (vilket alltså är svårt). Och det var ju det. Samarbete förutsätter enhet, eller i alla fall att man drar åt samma håll. Samarbete är en utmaning, samtidigt som det är något djupt mänskligt. Betänk att människa är en solitär egenskap som uppstår i grupp.
Alla vet att samarbete är vad som avkrävs oss för vår gemensamma överlevnad. Samtidigt och oundvikligen är antagonism och kontroverser en förutsättning för kultur. Utan meningsskiljaktigheter stagnerar samhället, stelnar i sina former och dör. Rörelse och förändring är nödvändigt för kultur, och kultur är nödvändigt för människan.
Så ser det ut. Det är förutsättningen för allt annat. Förstår man det har man kommit en lång väg mot en fördjupad förståelse för hur man skall kunna skapa ett långsiktigt hållbart samhälle. Förstår man att samarbete är svårt, och vilka utmaningar man står inför, då förstår man vad som krävs för att lyckas. Först och främst måste man förstå att konsensus är en utopi, att det är ett icke önskvärt mål. Dissensus är i grunden bra. Oenighet och vaksamhet på vad olika tankar leder till, bevakandet av varandra, och det faktum att alla gör vad de kan för att sprida sin tanke om ett gott liv. Det är positivt. Samförstånd är enligt samma logik något i grunden dåligt, för det främjar egenskaper som inte leder mänskligheten framåt.
Där någonstans befinner jag mig i tänkandet. Och här tror jag mig ha funnit nyckeln till långsiktighet. Mänskligheten behöver samarbeta, men skall inte komma överens. Det är ett olyckligt missförstånd detta att konsensus är det högsta goda. Samarbete är istället det man borde idealisera. Och samarbeten kan som jag försökt visa ovan inte ha som mål att man skall komma överens, att man skall vara eniga. Tricket är att få så många som möjligt att ihärdigt jobba på i processen, efter eget huvud. Och det kan man göra i trygg förvissning om att det leder till något gott. Ju fler som är oense tillsammans, desto bättre för alla.
Kan den insikten spridas öppnar sig ett helt nytt fält för samverkan och styrning av både organisationer, samhällen och mänskligheten. Genom att överge målet om konsensus, till förmån för enighet om att oenighet är positivt för alla, kan man äntligen börja titta på vilka förutsättningar som krävs för mänsklighetens, samhällets eller organisationens långsiktiga överlevnad. Och sedan är det bara att köra. Vad man gör är inte det viktiga, att man gör är det centrala, ju fler desto bättre.
Det är något väsensskilt från hur det ser ut idag när man hyllar konsensus och sedan ägnar all sin tid och kraft på att få övriga att tänka som man själv. Konsensus anses vara bra, så länge som andra håller med mig. Men i själva verket är oenighet bättre, om vi bara förstår att vi är ömsesidigt beroende av varandra. En värld som strävar efter konsensus är en värld fylld av diskussioner, vilket är som upplagt för hänsynslös maktkamp. Att få rätt är i det klimatet bättre än att faktiskt ha rätt. Rätt får man i en diskussion genom att krossa motstånd på olika sätt. Att ha rätt är istället något som bestäms av yttre faktorer, och det går bara att bedöma graden av rättfärdighet i relation till konsekvenser av handlingar. Inget är rätt per definition, bara i relation.
Hur ska man göra då för att kunna samarbeta på ett förvalta bra och konstruktivt sätt? Man bör samtala mycket mer. Samtal kan aldrig vinnas. Samtal är meningslösa och slutar vara samtal när och om man är fullkomligt överens. Samtal balanserar människans inneboende önskan om att få sin vilja igenom, med hennes behov av samverkan. Samtal kan föras på alla nivåer, mellan individer, inom organisationer, för att leda samhällen och bygga en värld där alla insett att de är ömsesidigt beroende av varandra för allas gemensamma överlevnad.
Låt oss komma överens om att vi inte måste vara överens. Låt oss samtala, om innebörden i begreppen långsiktig hållbarhet, ett gott liv, kultur, människa. Låt oss samtala om livet och hur vi når kunskap om allt som är viktigt i världen, nu och sedan. Låt oss försöka. Enkelt är det på inget sätt, men nödvändigt. Och det är inte svårare än de utmaningar som vi ändå måste ta tag i för att klara oss här och nu.
tisdag 22 november 2011
Till Ammarnäs kom jag, med en bandspelare under armen XII
Jag går in på järnvägsrestaurangen. Den är tom, så när som på en gammal gubbe som sitter för sig själv. Jag känner till min stora förvåning att jag inte vill vara ensam nu. Det var en ny upplevelse. Jag som annars brukar söka ensamheten. Men nu är det som jag vill ta hela världen i famn och krama alla jag möter. Och denne man är faktiskt den första jag möter, sedan jag gjort upp med mitt förflutna. Med en öl i handen går jag därför bort till honom. Det känns ovant, men gud så skönt märker jag när han möter mig med ett leende och bjuder mig att sitta ner. Han såg verkligen övergiven ut. Och den känslan är jag mer än väl bekant med.
Jag berättar att jag varit i Ammarnäs och hur fint det var där uppe, lugnt och skönt och precis i mellanrummet mellan vår och sommar. Jag förvånas över min egen öppenhet och den lätthet med vilken jag berättar om mig själv. Orden rinner ur mig och det sprider sig en känsla av välbehag i kroppen och känslorna förstärker tron på att jag kanske verkligen har landat i tillvaron. Efter ett tag kommer jag på mig själv med att det bara är jag som talar. Kanske det är en reaktion på alla intervjuer jag gjort där jag bara fått lyssna utan att själv dela med mig. Det brukar kännas så i slutet av en materialinsamlingsperiod. Men jag vill inte bara snacka själv. Jag vill lyssna också. Ge och ta, det är viktigt. Utan att lyssna lär man sig inget. Det får jag aldrig glömma, inpräntar jag i skallen medan jag lyssna på min bordsgranne.
– Här är så ensamt, säger han efter en stund av tyst eftertänksamhet. Jag är ensam nu sedan vännerna gått bort. Men jag blir så glad när jag hör att du fått gå i skolan. Jag blir alltid lika glad när jag hör att ungdomen utbildar sig. För det ska du veta att mor min nog inget högre önskade än att jag skulle läsa någonting, lära mig någonting. Men … sen hade vi ju den andra delen och det var ju ekonomin. Det gick ju inte, det var ju orimligt för oss, för hon att tänka sig. Och jag minns ju också, systra min då hon gick. Då hon gick nattvardsskola. Då hade väl prästerna, de försökte väl påverka hon att hon skulle. Ja studera vidare. Men då vet du, då var morsan, då hade hon blivit märkt av sjukdomen. Hon hade ledgångsreumatism så att hon behövde hjälpen. Så det vart ju omöjligt. Den här systern fick vara hemma och hjälpa till på det viset. Och sen minns jag inte nåt annat än att, ja yngste systern. Hon var ju så pass stor då så hon kunde vi ju hjälp till så hon fick gå och bli lärarinna hon. Det var den enda av oss syskon som fick utbildning. Ja sen den här brorn som dog för några år sedan han. Han hjälpte vi ju också, han fick ju gå utbildning också. Han fick bli polis han, jo. Men dom övriga det var ju, det var ju bara arbete. Det enda jag minns för min del, det var då jag gjorde rekryten på I20. Då gick jag ju under befälsutbildning och fick vara ve och utbilda rekryterna. Och vet du vad, jag fick erbjudande om anställning, fast anställning. Och jag var väl på väg flera gånger, jag skulle gå och anmäla mig för det där. Och ta anställning, eller värvning hette det väl på den tiden, men då komme det ett brev hemifrån där dom tala om att det skulle starta en avverkning, skogsavverkning och det skulle då, det passa då precis så att det skulle bli i anslutning till det att jag skulle rycka ut från värnplikten. Ja då for man hem. Sen vart väl det, för min del vart väl det ändå så att, det där med korrespondensstudierna. Det vart ju nånting som jag vart intresserad av. Så att ute i skogskojan så började dom ju med bibliotekslådor. Man fick läsa litteratur och så då vart det väl intresse för att lära sig vissa saker. Jag minns ju mattematik, det fick man ju lära sig lite grand. Och allteftersom, till sist vart det ju så att vi hade en studiecirkel, ute i skogskojan. Men så den vintern så gick ju farsan och blev sjuk, fick lunginflammation. Och då fick jag ta över hästkörningen på virke. Och det kanske inte vart så jäkla bra för min del. Men, det var ju en tvungenhet för han vart borta hela vintern, och det vart en sån där vinter då det var djupsnö, när man fick lov att dra ihop virke i skogen. Jag minns, jag blödde ur näsan varenda dag. Så det är klart att det vart för tungt.
– Hur gammal var du då, frågar jag fullkomligt hänförd över mannens berättelse. I jämförelse framstod ju min resa som en promenad i parken. I ljuset av andras berättelser kan man alltid hitta något att glädjas över i tillvaron. Det gäller bara att inse med vem man ska jämföra med.
– 18 år var jag. Och sen 19, ja det året då. Ja dom två åren då vart det djupsnön. Det var särskilt en utav vintrarna som det var djupsnön, och då hade jag ju till sist lite hjälp utav en annan att skotta upp en väg i skogen. Och då minns jag, då minns jag hur vi skulle, då sa den där mannen. Att ja nu är vägen öppen, nu är det bara att köra och lasta. Ja jag for dit och då låg ju, på många ställen låg virket tvärt över vägen. Så jag ropa på den där mannen och sa att, inte går det här. Jag kommer inte fram. Jo, sa han, kör du bara. Du vet då körde jag under virket som vart lagt över vägen. Han hade fällt skogen då över vägen och visste ju att den var så högt upp så att jag kunde köra. Och det gick ju bra, då. Jag klarade mig fint då jag upptäckte att det gick att köra under skogen, under träden där. Jo då. Jaa, dom där åren. En annan sak som man kan minnas från den tiden det var ju helt enkelt Skogskojan. Det var ju det vanliga att ha maten med sig ute i skogen. Och stående för min del, det var 5 liter palt varenda vecka. Ha, ha, ha, det minns jag. Jag hade ju annan mat också, men hemifrån hade man 5 liter palt, och det berodde på att, på den tiden hade dom sillbyttor som var på 5 liter och en sån där bruka man använda och det var lämpligt för hela veckan. Ja i alla fall. Dom där kojorna som man komme till då det var ju jordgolv, så räppen opp efter …
– Räppen. Vad är det?
– Räppen, alltså rökröret så att säga. Du vet, det var ju då en öppen. Ja kan rita, sa han och ritade också mycket riktigt på en servett hur det kunde se ut. Sedan fortsatte han. Då hade man en eldpall i mitten där det var jord, timmrat några varv, stockvarv runtomring och så fylld med jord där inne. Och så då var det ju öppen eld och så uppe i taket då var en. Ja vi kallarn för räppen, alltså rökgången. Den var byggd så här då, så röken drogs ut. Och det här då var öppet och det kunde vara en halvmeter. En del kojor var ju byggd på det här viset och en del kojor var ju då byggd så man hade en slaf. Två man på varje. Och i andra så kunde man ju ligga hur många som helst. Den som vart körare han måste ju stiga upp först, för att göra upp eld. Men då minns jag det första man gjorde det var ju att titta upp efter räppen. Och då såg man ju stjärnen och såg man inte stjärnor då var det väl alltid frågan om att det var snö på gång och så där vidare, det lärde man sig snart. Och det var väl inte så roligt. Då var det bättre att det var kallt och stjärnklart. Ja så, så var det på den tiden.
– Du får gärna berätta mer om hur det var. Jag tycker det är jätteintressant. Och du, hur? Det är en sak som jag länge har tänkt på, hade ni väckarklockor där i skogen? Hur vaknar man på morgonen?
– Ja, det. Jag minns aldrig till någon väckarklocka. Men du vet det fanns ju alltid äldre människor med i gänget och dom kunde ju vara vaken precis på vilken tid som helst. Bestämde dom sig för att vaken klockan 5 så gjorde dem ju det. Och det har jag ju experimenterat med nu på senare tid, att bestämmer man sig för det då kan man göra det. Sen fanns det ju dom som låg, som låg och sov väldigt dåligt. Minsta ljud så var dom vaken. Jag minns då särskilt till en man. Men han var ju, han hade ju mördat en människa på den där trakten och tjänat, eller åkte ju fast och fick vara på Långholmen i 17 år. Och så kom han då hem, och givetvis skulle han ut i skogen. Och det var då i den där kojan där jag bodde då. Han kunde berätta precis allt som hade hänt på natten. Han sov inte alls. Ja det är knepigt men så var det.
– Oj, oj, oj, var det enda jag kunde svara. Det kändes som han hade hur mycket som helst att berätta. Men innan jag hann be honom berätta mer hörde jag till min stora sorg hur högtalaren ute på perrongen, ropade att tåget var på ingång. Jag ville lyssna till hans berättelse. Ville stanna här för evigt. Han hade levt ett så annorlunda liv, jämfört med mitt. Han hade så mycket att lära mig. Men jag var tvungen att gå.
– Tack för din underbara berättelse. Men nu går mitt tåg tyvärr, sa jag och reste mig upp.
– Tack själv för att du tog dig tid att lyssna. Vi kanske ses igen, någon gång.
– Kanske det. Ha det så bra! Hej då, sa jag och tumlar ut i den ljusa kvällen.
Bort mot tåget går jag. Hittar min vagn och klättrar upp i den väntande överlafen. Där ligger jag en stund och funderar på de två dagar som gått sedan jag senast äntrade ett tåg. Tänker på hur allt, precis allt har förändrats.
Jag berättar att jag varit i Ammarnäs och hur fint det var där uppe, lugnt och skönt och precis i mellanrummet mellan vår och sommar. Jag förvånas över min egen öppenhet och den lätthet med vilken jag berättar om mig själv. Orden rinner ur mig och det sprider sig en känsla av välbehag i kroppen och känslorna förstärker tron på att jag kanske verkligen har landat i tillvaron. Efter ett tag kommer jag på mig själv med att det bara är jag som talar. Kanske det är en reaktion på alla intervjuer jag gjort där jag bara fått lyssna utan att själv dela med mig. Det brukar kännas så i slutet av en materialinsamlingsperiod. Men jag vill inte bara snacka själv. Jag vill lyssna också. Ge och ta, det är viktigt. Utan att lyssna lär man sig inget. Det får jag aldrig glömma, inpräntar jag i skallen medan jag lyssna på min bordsgranne.
– Här är så ensamt, säger han efter en stund av tyst eftertänksamhet. Jag är ensam nu sedan vännerna gått bort. Men jag blir så glad när jag hör att du fått gå i skolan. Jag blir alltid lika glad när jag hör att ungdomen utbildar sig. För det ska du veta att mor min nog inget högre önskade än att jag skulle läsa någonting, lära mig någonting. Men … sen hade vi ju den andra delen och det var ju ekonomin. Det gick ju inte, det var ju orimligt för oss, för hon att tänka sig. Och jag minns ju också, systra min då hon gick. Då hon gick nattvardsskola. Då hade väl prästerna, de försökte väl påverka hon att hon skulle. Ja studera vidare. Men då vet du, då var morsan, då hade hon blivit märkt av sjukdomen. Hon hade ledgångsreumatism så att hon behövde hjälpen. Så det vart ju omöjligt. Den här systern fick vara hemma och hjälpa till på det viset. Och sen minns jag inte nåt annat än att, ja yngste systern. Hon var ju så pass stor då så hon kunde vi ju hjälp till så hon fick gå och bli lärarinna hon. Det var den enda av oss syskon som fick utbildning. Ja sen den här brorn som dog för några år sedan han. Han hjälpte vi ju också, han fick ju gå utbildning också. Han fick bli polis han, jo. Men dom övriga det var ju, det var ju bara arbete. Det enda jag minns för min del, det var då jag gjorde rekryten på I20. Då gick jag ju under befälsutbildning och fick vara ve och utbilda rekryterna. Och vet du vad, jag fick erbjudande om anställning, fast anställning. Och jag var väl på väg flera gånger, jag skulle gå och anmäla mig för det där. Och ta anställning, eller värvning hette det väl på den tiden, men då komme det ett brev hemifrån där dom tala om att det skulle starta en avverkning, skogsavverkning och det skulle då, det passa då precis så att det skulle bli i anslutning till det att jag skulle rycka ut från värnplikten. Ja då for man hem. Sen vart väl det, för min del vart väl det ändå så att, det där med korrespondensstudierna. Det vart ju nånting som jag vart intresserad av. Så att ute i skogskojan så började dom ju med bibliotekslådor. Man fick läsa litteratur och så då vart det väl intresse för att lära sig vissa saker. Jag minns ju mattematik, det fick man ju lära sig lite grand. Och allteftersom, till sist vart det ju så att vi hade en studiecirkel, ute i skogskojan. Men så den vintern så gick ju farsan och blev sjuk, fick lunginflammation. Och då fick jag ta över hästkörningen på virke. Och det kanske inte vart så jäkla bra för min del. Men, det var ju en tvungenhet för han vart borta hela vintern, och det vart en sån där vinter då det var djupsnö, när man fick lov att dra ihop virke i skogen. Jag minns, jag blödde ur näsan varenda dag. Så det är klart att det vart för tungt.
– Hur gammal var du då, frågar jag fullkomligt hänförd över mannens berättelse. I jämförelse framstod ju min resa som en promenad i parken. I ljuset av andras berättelser kan man alltid hitta något att glädjas över i tillvaron. Det gäller bara att inse med vem man ska jämföra med.
– 18 år var jag. Och sen 19, ja det året då. Ja dom två åren då vart det djupsnön. Det var särskilt en utav vintrarna som det var djupsnön, och då hade jag ju till sist lite hjälp utav en annan att skotta upp en väg i skogen. Och då minns jag, då minns jag hur vi skulle, då sa den där mannen. Att ja nu är vägen öppen, nu är det bara att köra och lasta. Ja jag for dit och då låg ju, på många ställen låg virket tvärt över vägen. Så jag ropa på den där mannen och sa att, inte går det här. Jag kommer inte fram. Jo, sa han, kör du bara. Du vet då körde jag under virket som vart lagt över vägen. Han hade fällt skogen då över vägen och visste ju att den var så högt upp så att jag kunde köra. Och det gick ju bra, då. Jag klarade mig fint då jag upptäckte att det gick att köra under skogen, under träden där. Jo då. Jaa, dom där åren. En annan sak som man kan minnas från den tiden det var ju helt enkelt Skogskojan. Det var ju det vanliga att ha maten med sig ute i skogen. Och stående för min del, det var 5 liter palt varenda vecka. Ha, ha, ha, det minns jag. Jag hade ju annan mat också, men hemifrån hade man 5 liter palt, och det berodde på att, på den tiden hade dom sillbyttor som var på 5 liter och en sån där bruka man använda och det var lämpligt för hela veckan. Ja i alla fall. Dom där kojorna som man komme till då det var ju jordgolv, så räppen opp efter …
– Räppen. Vad är det?
– Räppen, alltså rökröret så att säga. Du vet, det var ju då en öppen. Ja kan rita, sa han och ritade också mycket riktigt på en servett hur det kunde se ut. Sedan fortsatte han. Då hade man en eldpall i mitten där det var jord, timmrat några varv, stockvarv runtomring och så fylld med jord där inne. Och så då var det ju öppen eld och så uppe i taket då var en. Ja vi kallarn för räppen, alltså rökgången. Den var byggd så här då, så röken drogs ut. Och det här då var öppet och det kunde vara en halvmeter. En del kojor var ju byggd på det här viset och en del kojor var ju då byggd så man hade en slaf. Två man på varje. Och i andra så kunde man ju ligga hur många som helst. Den som vart körare han måste ju stiga upp först, för att göra upp eld. Men då minns jag det första man gjorde det var ju att titta upp efter räppen. Och då såg man ju stjärnen och såg man inte stjärnor då var det väl alltid frågan om att det var snö på gång och så där vidare, det lärde man sig snart. Och det var väl inte så roligt. Då var det bättre att det var kallt och stjärnklart. Ja så, så var det på den tiden.
– Du får gärna berätta mer om hur det var. Jag tycker det är jätteintressant. Och du, hur? Det är en sak som jag länge har tänkt på, hade ni väckarklockor där i skogen? Hur vaknar man på morgonen?
– Ja, det. Jag minns aldrig till någon väckarklocka. Men du vet det fanns ju alltid äldre människor med i gänget och dom kunde ju vara vaken precis på vilken tid som helst. Bestämde dom sig för att vaken klockan 5 så gjorde dem ju det. Och det har jag ju experimenterat med nu på senare tid, att bestämmer man sig för det då kan man göra det. Sen fanns det ju dom som låg, som låg och sov väldigt dåligt. Minsta ljud så var dom vaken. Jag minns då särskilt till en man. Men han var ju, han hade ju mördat en människa på den där trakten och tjänat, eller åkte ju fast och fick vara på Långholmen i 17 år. Och så kom han då hem, och givetvis skulle han ut i skogen. Och det var då i den där kojan där jag bodde då. Han kunde berätta precis allt som hade hänt på natten. Han sov inte alls. Ja det är knepigt men så var det.
– Oj, oj, oj, var det enda jag kunde svara. Det kändes som han hade hur mycket som helst att berätta. Men innan jag hann be honom berätta mer hörde jag till min stora sorg hur högtalaren ute på perrongen, ropade att tåget var på ingång. Jag ville lyssna till hans berättelse. Ville stanna här för evigt. Han hade levt ett så annorlunda liv, jämfört med mitt. Han hade så mycket att lära mig. Men jag var tvungen att gå.
– Tack för din underbara berättelse. Men nu går mitt tåg tyvärr, sa jag och reste mig upp.
– Tack själv för att du tog dig tid att lyssna. Vi kanske ses igen, någon gång.
– Kanske det. Ha det så bra! Hej då, sa jag och tumlar ut i den ljusa kvällen.
Bort mot tåget går jag. Hittar min vagn och klättrar upp i den väntande överlafen. Där ligger jag en stund och funderar på de två dagar som gått sedan jag senast äntrade ett tåg. Tänker på hur allt, precis allt har förändrats.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)