Jag tror på strykan i tanken att alltid testa om det inte istället kan vara tvärtom. Inte för att jag är motvalls och obstinat utan för att människan är en flockvarelse som har svårt att tänka utanför ramarna som sätts av kulturen man lever i. När jag tänker på samt talar och skriver om lärande fokuserar jag därför mindre på det man ska veta och mer på det man inte vet eller förstår. Det är dit energin måste riktas för det är där den nya kunskapen och färdigheterna ska tas upp och passa in. Mänskligt lärande handlar inte om att försöka tänka och agera som en dator genom att pressa in så mycket fakta och information i huvudet som helst på så kort tid som möjligt. Både människan och kunskapen är analoga, dynamiska processer och först när lärandet anpassas efter det kan kunskap utvecklas.
För att lära måste man dels vilja förstå, dels bilda sig en uppfattning om vad man saknar kunskap om och inte förstår. Idag är vi olyckligtvis fixerade vid vad vi kan och därför ser vi inte värdet av att möta vår egen och andras OKUNSKAP i samtal vars syfte är att lyssna på och lära av varandra. Poängen och värdet med att mötas i okunskap är att det främjar ödmjukhet och medmänsklighet, vilket behövs för att man ska bli öppen och redo att tänka till, tänka om och tänka nytt. Om man inte lyssnar uppmärksamt på den som talar och relaterar den information och fakta man får del av till både det man redan vet och det man ännu inte kan samt det man inte förstår går det inte att lära och utveckla ny kunskap.
En skola och ett utbildningssystem som har som uppgift att upprepa redan kända insikter och sedan kontrollera hur väl eleverna och studenterna MINNS innehållet i böckerna och det som sagts på föreläsningarna riskerar att utvecklas till ett stängt och självrefererande och reproduktivt system som fostrar de uppväxande generationerna till lydiga, konforma medborgare som tänker rätt. Vi får ett monokulturellt och repressivt samhälle där mångfald betraktas som ett problem istället för en möjlighet och den förutsättning för hållbarhet som det överallt och alltid är.
Många känner obehag inför att konfronteras med sin okunskap och insikten om allt de inte kan och skyndar så snabbt som möjligt tillbaka in i tryggheten som det innebär att tänka rätt, i enlighet med gällande kulturella normer. Känner man så blir det svårt att lära och utveckla kunskap. Den som verkligen vill lära och förstå måste utsätta sig för, omfamna okunskapen och göra den till sin vän. Kunskap är inget man någonsin blir färdig med. Lärande är en del av livet.
Kunskap ger livet mening och ju mer man kan, vet och förstår desto större och mer syrerik blir ens värld. Ju äldre man blir desto mer måste man avlära och lära om. Samhället och världen förändras på samma sätt som ens eget perspektiv förändras i kraft av ålder, erfarenhet och växande kunskaper. I en föränderlig värld är vetande inte en kumulativ process utan en dynamisk. Därför kommer det inte an på VAD och hur mycket man vet. Det viktigaste är att kunskapen man förfogar över fungerar i de sammanhang man lever och verkar i.
Det är inte så här vi ser på och organiserar skolan, det är inte med detta i åtanke som högre utbildning arrangeras, trots att vi vet att det är så här lärande fungerar och kunskap ser ut. Mot bättre vetande har skolan och den högre utbildningen kommit att fjärma sig från kunskapen och hämma lärandet genom att göra maskinerna och datorerna som ingen människa kan mäta sig med till norm. Än så länge är det inte försent att återupprätta kunskapsskolan och det mänskliga, vilket är en förutsättning för långsiktig hållbarhet. Men det krävs att vi bryter mönster och utsätter oss för obehaget att tänka i nya banor och utmana allt vi tror på. Både som samhälle och individer måste vi lära oss omfamna okunskapen och lära oss njuta av SÖKANDET efter ny kunskap som uppstår mellan intresserade människor som bryr sig om varandra och den värld de lever i och är beroende av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar