Kunskapen är mindre värd än den som antas veta. Det är ett problem som följt mänskligheten sedan starten. Kunskap är svårt eftersom ingen har direkt tillgång till den, människor är sociala och tillvaron fylld av intryck och måsten. Det är lita på någon som säger sig veta, enkelt att lägga sitt liv i dens händer som säger sig ta ansvar. En av människans mest utmärkande egenskaper är fallenheten att söka genvägar, till lycka, trygghet och väldigt mycket annat.
Plötsligt står det någon där och säger sig veta hur det är. En som utstrålar trygghet och som är karismatisk. En som erbjuder svar på komplexa frågor och som presenterar lösningar på vardagens olika dilemman. För många är det svårt att värja sig, vilket är en tendens som förstärks eftersom människor är sociala och det är svårt att tänka utanför den berömda boxen (som dock bara existerar i människors huvuden). Människan är helt enkelt närmast programmerad att lyssna mer på VEM som talar än på VAD som faktiskt sägs. Några då definierar vad som är möjligt att tänka och olika läger formerar sig, med sina respektive auktoriteter som aldrig möts, annat än i ändlösa debatter där skillnaderna accentueras och det enda man uppnår är ännu större splittring i frågan.
Man kan tror på och välja att lita på människor, men KUNSKAP är inget man tror på. Ingen äger kunskapen och alla som säger sig veta säkert ifråga om något ämne som är komplext far med osanning. Är det kunskap man söker måste man verkligen vilja VETA, och man måste påminna sig om att det är kunskap man söker, annars är det lätt att falla i fällan och låta sig förföras. Vi människor vill dessutom få våra önskningar om hur det borde vara bekräftade och har därför svårt att värja oss från kraften och lockelsen i uttalanden som talar till känslorna. Få är så öppna med att det är KÄNSLORNA man talar till som Donald Trump och Jimmie Åkesson, men politiken bygger mer på känslor än på kunskap. Det indignerade viftandet med rapporter av olika slag har inget med kunskap att göra, det är bara retorik. Ingen enskild studie bevisar något rörande flyktingfrågan, kriminalitet eller klimatet som är de just nu hetaste frågorna.
Den som säger sig veta och som är tillräckligt säker på sin sak kommer att få följare och ju fler följarna är, desto mer hängivna och okritiskt beundrande tenderar de att bli. Kritiken som riktas mot den som dyrkas tas som bevis på att hen har rätt och stärker makten och inflytandet som kommer med följarnas hängivna beundran.
Jag skriver för kunskapen och forskar för att jag verkligen vill veta, och den som kan övertyga mig om att jag har fel tackar jag. Det är svårt att bli dyrkad med en sådan strategi, men det är jag heller inte intresserad av. Jag möts hellre av insatt kritik som hjälper mig nå bättre kunskap än av beundran. Kunskapens egenvärde ser jag som den kanske viktigaste frågan, eftersom det är nyckeln till lösningen på problemen vi brottas med. Eftersom utmaningarna som mänsklighetens står inför kräver gemensamma insatser utgör människans fallenhet till dyrkan av den som uppfattas veta ett allvarligt problem. Bara kunskap kan leda till verkligt hållbara lösningar. Självklart vore en kombination av karismatisk och kunnig ledare bra, men makt och vetande hänger ihop och det är svårt att skilja det ena från det andra.
Sensmoral: VI borde tala mycket mer om vad och hur vi vet, än vem man kan och bör lita på. Vi borde lyssna mycket mer på VAD som sägs än på VEM som talar. Framförallt borde vi samtala mer och debattera mindre!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar