Politik är en viljeakt som bottnar i en önskan om ett annat samhälle. Politiker ska sikta mot stjärnorna, och det är deras uppgift att samla mandat för sina visioner. Det måste finnas utrymme för högtflygande drömmar, annars är det inte POLITIK man sysslar med. Politik är inte kunskap utan åsikter som stöts och blöts mot andra åsikter.
I en demokrati är det politikernas uppgift att på folkets uppdrag stifta lagar och skapa regler som förhoppningsvis kan leda till att den ideologi som de flesta vill se förverkligad realiseras. Det där ordet förhoppningsvis är viktigt, men det håller idag på att tappas bort. Idag lovar politikerna väljarna att de ska förändra samhället i en viss riktning, och oppositionen gör samtidigt allt för att förhindra att regeringens politik genomförs. Och väljarna blir besvikna på politikerna när löftena inte infrias.
Det är en djupt olycklig och potentiellt farlig utveckling eftersom demokratin bygger på att politik handlar om ÅSIKTER och FÖRSÖK. Om politiken antas handla om löften som ska infrias får vi ministerstyre, vilket inte förenligt med demokratins grundregler. Politiker ska inte agera som företagsledare eftersom ett samhälle är något helt annat än ett företag. En politik som bygger på fakta och forskning är förenat med ännu större risker eftersom KUNSKAP är motsatsen till åsikter.
Min poäng är att politiker ska TYCKA saker och DRIVA frågor. Politiker ska debattera sina respektive ÅSIKTER. Demokratin blir hållbar när ideologier slipas mot andra ideologier i öppna politiska debatter och där den mest framgångsrika IDEOLOGIN får genomslag i lagstiftningen. På det sättet formas samhället (via det politiska systemet) av folkets drömmar om vilket samhälle man önskar sig. Politiker som kan samla stöd för sina visioner hos en majoritet av folket har större chans att lyckas än politiker vars åsikter är aparta, men INGEN politiker kan någonsin sätta sig över verkligheten och göra det omöjliga. Problemet är att den där principen idag håller på att överges.
Jag ser med fasa på hur politik allt mer uppfattas som fakta och hur politiker allt mer låter och agerar som forskare som säger sig veta hur det är och vad som MÅSTE göras. Det kanske låter oproblematiskt och allt fler uppfattar det också så, men konsekvensen av den här betydelseglidningen blir att synen på forskare också förändras. Om politiken bygger på kunskap måste kunskapen bygga på politik, verkar allt fler uppfatta det som. När politik inte längre handlar om ideologi utan om att driva igenom den politik man lovat sina väljare, kommer forskares resultat att jämställas med ÅSIKTER. Och när politikernas förslag inte finner stöd i forskningen, eller när forskare kritiserar politiker för att lova saker som går på tvärs mot vad vi VET, kommer detta att uppfattas som ideologi. Och politikerna som vill driva igenom de mest verklighetsfrämmande och kunskapsvidriga förslagen kommer att uppfatta sig motarbetade av forskare påpekar det uppenbara och journalister som varnar för politikens konsekvenser.
Ett samhälle där det anses viktigare vilket parti sjuksköterskan, som uttrycker farhågor över den katastrofala situation som råder på akutavdelningen där hen arbetar, röstar på, än vilket ideologi som skapat problemen, är inget kunskapssamhälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar