Dagens bild: Styrka är ibland svaghet

När jag såg dagens bild associerade jag omgående till Nobelpristagaren i kemi 1977, Ilya Prigogine som forskade om dissipativa strukturer, det vill säga förändring i system som befinner sig långt ifrån jämnvikt. Vi vill så förtvivlat gärna tro att kriser hör till undantaget, men det är inte så. Det är ett önsketänkande. Kris finns ständigt närvarande, överallt. Och när tillstånd av kris inte råder är det bara att vara tacksam. För världen, våra samhällen och inte minst ekonomin är system som befinner sig långt ifrån jämvikt, där fysikens vanliga regler inte är tillämpbara. Prigogine skrev om dessa saker tillsammans med vetenskapsteoretikern Isabelle Stengers i boken Ordning ut kaos. Människans nya dialog med naturen. 

Omöjlighetsprinciper, vare sig det gäller relativitetsteorin, kvantmekanik eller termodynamik, har visat oss att naturen inte kan beskrivas ”utifrån”, som av en åskådare. Att beskriva är att föra en dialog, att kommunicera, och denna kommunikation är underkastad begränsningar som visar att vi är makroskopiska varelser, vilka ingår i den fysiska världen.

Det finns ingen utsida. Ingen position varifrån världen säkert kan övervakas och åtgärder för att förhindra kris eftertänksamt kan vägas mot varandra. Alla är insyltade i och med varandra, lika mycket som med den omgivande naturen. Kulturen känner inga gränser. Information förflyttas från en till en annan, över stora avstånd, lite som vinden. Det går inte att kontrollera människors tankar och kollektivets rörelser. Det går bara att lära sig se, acceptera och försöka förstå förändringens logik. Balans mellan olika vetenskapsgrenar är därför viktigt. Tyvärr handlar det idag om ett slags terrorbalans. Skillnaden är avgörande, för balans kan uppnås både i system som befinner sig långt ifrån jämvikt och system som är i jämvikt. Det krävs bara olika mycket energi för att stanna kvar i tillståndet av balans i de olika systemen eller sammanhangen. 

På bilden ser vi en tyngdlyftare som trimmat sin kropp till perfektion för uppgiften att lyfta en skivstång med så mycket vikter som möjligt från marken och upp över huvudet. Han är stark och har ful koll på det som går att kontrollera, men den där lilla obetydliga fjärilen som kommer från ingenstans och sätter sig på skivstången och därmed rubbar den ömtåliga balansen förändrar förutsättningarna totalt. Just för att tyngdlyftaren presterar på toppen av sin förmåga behövs det så lite för att något oväntat oväntat ska rubba balansen och vända styrkan till svaghet. Processer och system som förändras långsamt och där mindre energi är inblandat är överblickbara och går att räkna på, medan högt uppdrivna, hårt effektiviserade och strikt kontrollerade system ligger precis vid gränsen för att explodera eller implodera av inre spänningar. Så länge det går och fungerar kan dessa system prestera maximalt, men ju större och starkare systemen är desto mer sårbara blir de. 

Bild: Ajan

Dagens prestationsfixerade och effektivitetsjagande samhälle befinner sig långt ifrån jämvikt och det behövs inte mycket för att rubba balansen, vilket gör att möjligheten att räkna på utfallet tillintetgörs. Vill man räkna på kultur måste man räkna andra sätt, vilket forskarna som sysslar med kaosteori insett (se t.ex. Mitchell 2009, Johnson 2001, Holland 1998, Gleick 1987, Law och Mol (ed) 2002). Kultur är inte kaos, men kulturella system som kontrolleras rigoröst och där effektiviseringen drivits till sin spets uppför sig som och liknar kaos. För att vi ska kunna ha en chans att skapa ett hållbart samhälle är det avgörande att vi förstår detta och inser vikten av ödmjukhet. Vi måste tänka som Bamse; den som är stark måste vara snäll och inse hur lätt styrka kan vändas till svaghet.

Associerar vidare och låter tankarna fara sin egen väg. Tänker på krig som följer sin egen logik, sin egen inneboende processlogik där avgöranden ofta inte fälls av stryka utan av tillfälligheter.. Tänker på arméerna under det trettioåriga kriget som böljande rörde sig över Europa och förödde landskapet och byarna i sin jakt på mat och resurser gick rörelsen inte att stoppa när den väl satts igång. Över sådana processer har inget mänskligt subjekt eller enskild grupp makt. Mäktiga arméer är på många sätt självorganiserande och utvecklar sig som de gör på grund av en hel massa olika förutsättningar och slumpartade händelser under vägs. Idag, i efterhand, med facit i hand går det att hitta en logik, men där och då, vid varje givet tillfälle var framtiden öppen. Det går att starta ett krig, men aldrig att kontrollera dess utgång. Segern kan man hoppas på, men sanningen är att soldaterna som sätter sina liv på spel aldrig kan veta vad utgången blir eller vilka konsekvenser agerandet resulterar i.

Komplexitet uppstår genom att systemet återrapporterar till sig själv, och även små variationer kan ge upphov till genomgripande konsekvenser över tid. Kaosteori handlar om och försöker förstå principerna för detta, trots att processerna är allt för komplexa för att kunna räknas på. Kultur går inte att räkna på. Letar man efter svar i detaljerna missar man det man söker, för kulturen finns inte där, den finns mellan och går att se och förstå först när den studeras på håll. Kultur är helheten, både delarna och dynamiken och samverkan mellan. Detta är inget problem, det är utgångspunkten. När kartan inte stämmer med verkligheten är det alltid verkligheten som gäller, om man verkligen vill förstå vill säga. Om man uteslutande väljer att studera kultur i laboratorier eller om man bara intresserar sig för statistiskt säkerställda samband, kan man förledas tro att kultur är en ekvation som går jämt upp. På pappret råder balans, och där går att göra förutsägelser. Men levt liv fungerar inte på det sättet. Oftast blir det som det brukar bli, som man är van vid, men det avgörande är aldrig normaltillståndet. Ifråga om kultur är det onormala regeln, inte undantaget. Även om det är ovanligt är det oväntat oväntade vad man måste räkna med, dock inte på. Det oväntat oväntade går bara att förbereda sig mentalt på, det går aldrig att ha färdiga handlingsplaner för allt som kan hända.

Det går att träna upp sina muskler (ekonomi, teknik och makt) för specialiserade uppgifter som utförs under kontrollerade former, men hållbarhet handlar, liksom demokrati, jämlikhet och försvar för alla människors lika värde, om balans. Det är inte mål som kan nås och prickas av på en lista. Det handlar om utmaningar och uppnådda resultat som ständigt måste försvaras mot ALLT som skulle kunna hända, även det mest osannolika. Det går inte att slå sig till ro med vad man en gång gjort och uppnått. Lite mer ambivalens och lite mindre tvärsäkerhet skulle leda både till bättre förståelse och mer användbar kunskap. Hybris har varnats för sedan urminnes tider och exemplen på hur det gått för både individer och samhället som visat brist på ödmjukhet är många. Insikt om och intresse för allt det man inte vet något om och bejakande av ambivalens är början på en process som kan leda till ökad kunskap och bättre förståelse.