Dagens bild: Jämlikhet i teorin och praktiken

Ofta förutsätts att alla har samma förutsättningar och att jämlikhet handlar om att mäta alla efter samma måttstock. Genetiskt sett är det väl i princip så, men eftersom människan är en kulturvarelse som lever i och är beroende av ett samhälle för att kunna leva sitt liv i enlighet med FNs deklaration om mänskliga rättigheter är det aldrig så enkelt. Förutsättningarna är sällan de samma, vilket påverkar individernas möjligheter att förverkliga sina drömmar.

1980 var löneskillnaden mellan de bäst betalda cheferna och vanliga arbetare mindre än någonsin tidigare i historien, och sedan dess har gapet ökat igen. Då tjänade näringslivets högsta chefer nio gånger så mycket som industriarbetarna. Idag tjänar cheferna 61 gånger så mycket. Den som blickar ut över det där gapet från toppen av inkomstpyramiden får en egoboost och kan se skillnaden som en bekräftelse på sin egen unika förmåga som människa. Men just eftersom den genetiska skillnaden mellan oss människor är försumbar blir den förklaringen en efterhandskonstruktion. Och för den som blickar ut över klyftan från dess botten är det stor skillnad mellan nio gångers skillnad och 61 gånger. Känslan av hopplöshet är lättare att drabbas av om man lever i botten av i en samhällshierarki med små skillnader och en med stora.

De rika har inte bara mer pengar, de har också fler möjligheter och därmed även makt att driva igenom sin vilja på övrigas bekostnad. Stora samhällsklyftor utsätter demokratin för påfrestningar, vilket är dåligt för alla. Därför är det mer hållbart med mindre klyftor, vilket dagens bild illustrerar på ett bra sätt.

Bild: Ajan

Spontant tänker jag på förhandlingarna mellan Israel och Palestina. Konflikten mellan länderna är hopplöst invecklad och väldigt infekterad av en mycket lång rad olika anledningar. Konflikten har pågått under hela det moderna samhällets framväxt och efter alla turer fram och tillbaka, både där och på andra platser i världen är den ett öppet och varande sår. Det finns inga vinnare i den typen av konflikter. Samtidigt har de båda länderna helt olika förutsättningar och även om man sitter vid samma förhandlingsbord är det inte två jämbördiga parter som möts. Palestinierna är fattiga, deras samhälle är förött och folket är desperata. Möjligheterna att göra något åt misären är små. Israeliterna har stöd från USA och även om utsätts för hot och attentat lever de i ett fungerande samhälle med sjukvård och utbildning, en fungerande infrastruktur och en stark militär. Att välja sida i konflikten är hopplöst svårt, men det borde vara enkelt att se skillnaderna och förstå att förutsättningarna inte är de samma för Israel och Palestina. Jag är dåligt insatt, men tror mig ändå veta så mycket om människor och kultur att enda sättet att hoppas på en lösning är att man utgår från insikten om problemen med en ojämlik fördelning av makt och pengar.

Skillnaden mellan klyftor och mellanrum är viktig att uppmärksamma. Klyftorna växer som sagt i Sverige. På grund av samhällets oförmåga att fördela tillgängliga resurser, eller av ointresse, eller kanske helt i linje med majoritetens önskemål, växer klyftorna mellan människor som lever och verkar i samhället. Det är allvarligt och det drabbar alla, fattig helt klart mer än den som är rik, men alla påverkas menligt av växande klyftor.

En klyfta är ett gap, ett allvarligt hinder för överföring av information mellan människor. Och det vet vi, att avsaknad av information triggar igång fantasin. När vi människor inte vet blir vi nyfikna och den saknade informationen bistår fantasin med. När klyftorna ökar minskar tillgången till information och risken att vanföreställningar uppstår ökar dramatiskt. Paradoxalt nog ger klyftorna upphov till en rädsla som skapar behov av ökade klyftor. Växande klyftor är en ond cirkel med andra ord. Och rika gör sig föreställningar om fattiga, liksom fattiga skapar bilder av de rika. Veckopress och medier, som tjänar pengar på behovet av information ökar sin omsättning, skapar fler bilder och underblåser fantasier. Klyftor kan bildas och öka på olika sätt och det är vad som håller på att hända i Sverige idag.

Mellanrum är något helt annat än en klyfta, något väsensskilt. Ett mellanrum är en relation, en del av helheten. Mellanrum kan vara mer eller mindre stora, men det som gör dem till mellanrum är att det finns en relation mellan parterna som är åtskilda. Mellanrum håller ihop, klyftor tvingar isär. Utan mellanrum finns inga relationer. Jag, du och det som finns mellan oss är en enhet. Om jag lever på min sida av en klyfta och du på din finns bara två ensamma individer. Därför är det katastrofalt för ett samhälle att klyftorna växer, för det sliter isär samhället inifrån. Om detta är en tendens eller process som eldas på av medborgarna, om ökade klyftor inte betraktas som ett problem utan som ett tecken på ökat välstånd, då är både fattiga och rika förlorare.

Forskning visar inte att vi människor ofta inte vet vårt eget bästa, men av erfarenhet från forskning och med stöd i en massa olika studier, samt efter att ha reflekterat över frågan under många år, har jag stärkts i uppfattningen, att människor har en tendens att önska sig sådant som inte är bra för dem, även om de vet att så är fallet. Människor tenderar helt enkelt konsekvent att överskatta sin egen förmåga. Det har visat sig att majoriteten av befolkningen anser sig vara bättre än genomsnittet. Det betyder att vi inte kan lita på vårt eget omdöme. Och det är den viktigaste insikten jag fått under mina år i akademin. Vad vi behöver både här hemma och globalt är en politik som leder till minskade klyftor och till fler mellanrum. Ett mer integrerat samhälle där välståndet är någorlunda jämnt fördelat mellan medborgarna är bra för alla!

Det är i mellanrummet det händer, allt som är viktigt i livet och samhället och bara en liten del av allt som sker är planerat. Vi måste förstå det och lära oss hantera den insikten.