Forskare som berättare

Jag blir allt mer övertygad om att alla forskare skapar berättelser och knyter an till en lång tradition av berättande. Ingen har direkt tillgång till Sanningen. Sanning är ett ord vars innebörd har växlat många gånger under mänsklighetens historia. Sökandet efter Gud byggde på samma vilja att veta som dagens forskning. Dem som anses sitta inne med de bästa svaren och kan skapa de mest förtroendeingivande berättelserna som stämmer bäst överens med den kunskap för tillfället anses vara mest korrekt vinner folkets förtroende. Därför handlar strider om sanningar alltid mer eller mindre om makt och inflytande. Att påpeka det handlar varken om att förfäkta en relativistisk ståndpunkt eller kritisera forskningen. Och att säga att forskare skriver berättelser är inte att förringa vetenskapen, tvärtom. Kunskap som inte når spridning i samhället som ytterst finansierar forskningen är meningslös.

Kulturvetenskapen jag försöker utveckla, den mellanrummets filosofi jag skissar på, presenteras som ett slags berättelse. Jag har anammat en väg mot vetande som går på tvärs mot rådande kunskapsregim och alla vetenskapliga konventioner som hindrar mig att utveckla den kunskap och förståelse jag söker. Jag har inte ambitionen att upplysa eller avslöja kulturen, för det finns inget att avslöja. Kulturens manifesta aspekter finns mitt framför ögonen på oss alla, det behövs ingen forskare för att se det, men det krävs teorier och verktyg för att lära sig förstå dynamiken och förändringens icke-linjära logik. Som kulturforskare befinner jag mig mitt i flödet av iakttagelser och upprepade försök och visar på alternativa vägar fram för. Drivkraften är önskan att förstå och viljan att utbyta tankar för att på det sättet sprida och fördjupa kunskapen i samhället som helhet om kulturen som alla både och del av och delar. Därför passar berättelsen som form bra, men även fysiker eller samhällsvetare som söker kunskap med hjälp av matematik och statistik skapar berättelser. Det är bara en annan typ av berättelse. Det handlar om hur man ser på mediet för kunskapsförmedling.

Berättelse låter inte lika förtroendeingivande som Sanningen, men båda två är ord skapade av människor, om än med olika konnotationer. Berättelse låter som något vem som helt kan skapa, men är det en vetenskaplig berättelse krävs mer än att den väcker åhörarens intresse (även om det är viktigt, också). Jag söker efter sätt att placera KUNSKAPEN i centrum, inte forskaren, reglerna eller formen för hur man presenterar resultatet av det vetenskapliga arbetet. En regelstyrd och formaliserad vetenskap som dessutom har krav på sig att prestera resultat kommer att ska mer av samma. Det kostar på att tänka nytt och söka sig fram längs nya vägar, men är det kunskap man söker finns inget annat sätt. Berättelserna jag skapar är tänka att fungera som ett slags karta som kan användas för att orientera sig med hjälp av. Jag vet dock inget om terrängen så förmågan att röra sig där måste den som vill orientera med hjälp av kartan utveckla på egen hand.

Berättelser som kan användas som ett slags kartor finns överallt, det handlar bara om vilken inställning man har till dem. Bara det som används kan göra skillnad. Evolutionen kan fungera som karta. Den är ett oändligt antal försök, inom ramen för begränsade sammanhang. Ingen vet hur framtiden ser ut förrän den realiserats. Ingen kan veta vad som är bäst, för och i just den miljön, precis där och då. Som modell för organisering av ett samhälle som värderar humanism och bildning är rizom att föredra framför träd. Om det däremot är ett mäktigt (men bräckligt), världsledande imperium man vill bygga är trädmodellen mer funktionell. Det är två berättelser om förändring och struktur, hämtade från naturen och omformade till berättelser som kan användas som inspiration för tänkande om samhället. Jag säger inte att kulturen ÄR ett rizom, det är viktigt, jag ANVÄNDER kunskapen jag har om om träd och rizom för att skapa berättelser som med hjälp av läsarens fantasi kan leda till att kunskap om kulturen, som hela tiden förändras och ser olika ut på olika platser, fördjupas, utvecklas och kan omsättas i samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande arbete. Det är inte sagor jag skriver, jag skapar berättelser!