Vad kännetecknar ett kunskapssamhälle?

Har fått gjort massor den här veckan. En korrvända under veckan som kommer sedan går bokmanuset iväg till redaktören för synpunkter. Håller tummarna för att vi kan skriva kontrakt och känner mig säker på att boken blir klar innan sommaren. I dagarna är det ungefär ett år sedan jag påbörjade arbetet med den första boken, Hur blir högre studier högre?, vilket innebar ett slags nytändning. Äntligen hittade jag ett slags kanal för min omsorg om kunskapen och ett sätt att möta studenter på ett konstruktivt sätt. Att klaga eller leta efter syndabockar är kontraproduktivt. Ska Sverige kunna bli en verklig kunskapsnation (inte bara ett land där det bedrivs spetsforskning) måste den högre utbildningen verkligen göra skäl för namnet och det går aldrig om inte alla arbetar tillsammans. Studenter, lärare, högskoleledningar, företrädare för arbetslivet och politikerna samt allmänheten. Det finns inga quick fix, inga genvägar eller någon best practice. Vi får helt enkelt den kunskap vi förtjänar och demokratin och den långsiktiga hållbarheten står och faller med vårt kollektiva intresse och engagemang för kunskapen som sådan, inte dess detaljer.

I mina läroböcker strävar jag efter att väcka intresset för kunskapen och presenterar verktyg, tankar och exempel som främjar utvecklingen av ett slags mindset som behövs för att förstå vad lärande är och vad som kräva av en för att studierna verkligen ska leda till kunskap, och i förlängningen bildning och vishet. Kunskap är den enda motmakt demokratin har att bjuda den växande populismen och hotet mot extremism, och i dagens uppkopplade, globaliserade och enormt komplexa samhälle är det viktigare än någonsin att kunskapen sprids i samhället. Ett kunskapssamhälle handlar inte om hur mycket några få i toppen vet, utan om samhällets SAMLADE kunskapsnivå och intellektuella förmåga.

När jag talar om kunskap handlar det om ett sätt att närma sig världen, om en strävan efter ökad förståelse för tillvaron, livet, verkligheten, allt. Det är så jag vill se på kunskapssamhället också, liksom skolan och den högre utbildningen. Kunskap handlar inte om information och utbildning handlar följaktligen inte om överföring av fakta. Kunskap är något annat, något oändligt mycket mer komplext än den definition av kunskap som används i talet om kunskap som en tillväxtfaktor. Ett sådant sätt att se på kunskap reducerar vetande till en vara bland andra, vilket är förödande för utvecklingen av allt vad bildning och vishet heter. Talet om att utbildning skulle kunna effektiviseras bygger på tanken att kunskap är något bestämt och entydigt som går att paketera och överföra snabbare, utan missförstånd och med minimal förlust av information, vilket är en helt felaktig föreställning och därför förödande för samhällets långsiktiga hållbarhet.

När det växer fram en profession i samhället som anses veta mer och bättre än allmänheten skapas ett slags prästerskap med makt över kunskapen, en elit som antas veta bättre. Och eftersom experterna har kvalat in i ett slags skrå och därigenom nått allmänt erkännande för sina kunskaper får de makt över kunskapen i samhället. Övertygelsen om att någon kan vara expert och att experter är bättre än andra leder till att man gör sig beroende av detta skrå. Om inte experterna kvalitetsgranskat och godkänt kunskapen anses den inte vara KUNSKAP. Detta leder i sin tur till att det växer fram en föreställning i samhället om att kunskap är något man kan äga, trots att det inte stämmer. Ett verkligt kunskapssamhälle kan aldrig växa fram eller vila på en sådan grund. Tvärtom är förställningen farlig eftersom den bygger på att man delegerar ansvaret för kunskapen till ett fåtal experter som avgör vad som är sant och vems ord man ska lita på. I ett verkligt kunskapssamhälle finns inga experter, bara kunskap, och inför kunskapen är alla lika. Mycket talar för att vi idag lever i och håller på att bygga ut ett EXPERTSAMHÄLLE, vilket är något annat.

Fixeringen vid betyg, examina, legitimationer och bibliometriska data av olika slag, liksom försöken att MÄTA kunskap och föreställningen om att konkurrens är kvalitetsdrivande samt övertygelsen om att utbildning och forskning kan effektiviseras och målstyras bygger på ett fundamentalt och djupt olyckligt misstag. Misstaget handlar om att man förväxlar kunskap med fakta och utgår från att det syns på utsidan vilka kunskaper och kompetenser som döljs på insidan.

Dagens utbildningssystem liknar allt mer en maskin, men vad är det den väloljade maskinen producerar egentligen? Det är den helt avgörande frågan, om det är kunskap vi verkligen vill ha. Är det tillväxt man söker kanske det finns bättre sätt att främja det än att satsa på högre utbildning? Jag ser det i alla fall som två helt olika saker och att försöka blanda samman dem är förenat med stora risker. Båda aspekterna kan i värsta fall gå förlorade. Vad samhället och människorna behöver är bättre omdöme och förmåga att hantera och värdera, såväl kunskap som ekonomi.

Liksom demokratin är kunskapen ömtålig. Fakta går att kontrollera, och människor. Kunskap däremot kan ingen äga och dess värde står i direkt relation till ANVÄNDNINGEN av den. Resten av dagen ägnar jag åt att utveckla den tanken och söka efter sätt att uttrycka den på som talar till nyblivna studenter som står i begrepp att skriva sin första uppsats.