tisdag 4 februari 2020

Bildning, mellanrum, kunskapens värde och livet

Igår var jag med i en pod, som jag länkar till här. Vi talade om bildning och mellanrum, och det blev så tydligt för mig varför det är frågor som ligger mig så varmt om hjärtat. Just nu är jag inne i något slags skaparkris och det stressar mig. Eller också är det en livskris som går ut över skrivandet. Jag bär på en känsla jag inte kan sätta ord på, men som under vårt samtal klarnade något. Det handlar om ett slags sorg jag bär på utan att vara ledsen. En uppgivenhet trots att jag känner tillförsikt och ser fram emot våren och resten av året. Jag är nöjd med livet på ett sätt jag nog aldrig tidigare varit. Ändå är det något som skaver. Jag tror det handlar om åldern, om en smygande insikt om att livet är kort och att jag inte kommer hinna göra allt jag vill, i kombination med en samhällsutveckling som oroar. Jag både räds och blir sorgsen när jag tänker på hur vi ser på bildning idag och hur vi betraktar och behandlar mellanrummen. Vi människor är TÄNKANDE varelser, men idag förlitar vi oss allt mer på algoritmer och tekniska system, och tid för möten där kunskapen står i centrum eller där man kan tänka efter och återhämta sig bortrationaliseras allt mer. Jag har svårt att hantera det där för jag vet inte var min plats är i det stora hela.

Efter över tio år av arbete känner jag äntligen att jag är inne på sista vändan i arbetet med den bok jag jobbat med sedan jag blev docent. Projektet inleddes i samband med att jag lämnade in min docentansökan trots att jag inte riktigt visste vad boken skulle handla om. Jag ville lämna mitt bidrag till kulturforskningen, men jag visste inte riktigt hur. Ganska snabbt fick jag ihop ett manus på närmare 70 sidor, men jag insåg efter ett tag att det inte höll, att det var något annat jag sökte efter. Och när jag skriver det inser jag att vägen fram till docent också var trevande och att jag övergav den första tänka inriktningen för att sedan jobba med det som blev boken, Kung alkohol. Och andra drogaktörer. Kultur är ett allt för undflyende och vagt undersökningsobjekt för att man ska kunna bestämma sig för ett spår och sedan köra det så snabbt och effektivt som möjligt. Utan mellanrum och reflektion, tid att tänka på annat och skaffa sig överblick gör det inte att utveckla sin intellektuella förmåga och nå bildning. Jag söker förståelse för komplexitet eftersom jag allt mer övertygas om att det inte går att förklara kultur.

När jag började blogga räddade det där utkastet hela projektet eftersom det hjälpte mig att hålla igång skrivandet. Under dagar när inspirationen tröt, innan jag hittat en rutin och jobbat upp förmågan att tvinga fram text och tankar, kunde jag portionera ut tankarna som jag formulerat och stod för, men som mest kändes som upprepningar av andras tankar. Jag sökte som sagt något eget. Efter att tag och med ledning av reaktionerna jag fick på mitt bloggande upptäckte jag att Flyktlinjer var vad jag sökt efter; en plats att tänka högt och fritt på. Ett mellanrum, även om det tog tid för mig att inse det. Jag skrev en artikel om bloggande som ett sätt att både undersöka och sprida kunskap om kultur. Sedan gick det trögt ett tag, tills jag började skriva om eller snarare med Deleuze. Närmare 200 bloggposter har det blivit, av ett slags samtal mellan mig och texterna av Deleuze och Guattari. 2012 beslutade jag mig för att de där posterna skulle kunna bearbetas och bilda stomme till boken jag fortfarande trodde mig om att kunna skriva. Först tänkte jag mig en bok men under arbetet insåg jag snart att det skulle bli tre böcker. Jag försökte få den första antagen på förlag och fick ett kontrakt, men jag var inte beredd att betala 90000:- för att få se den i tryck. Jag kände heller inte på allvar att det var den slutgiltiga versionen. För att komma vidare i processen publicerade jag 2016 det jag nu ser som ett förarbete på nätet, open access, om samtal. 2017 publicerades den andra boken och 2018 den sista delen. Ganska snart efter det började jag känna mig redo att ge projektet en sista verklig chans. Och resultatet håller jag nu på att slutredigera. Här under året är tanken att jag ska presentera manuset för några förlag. Vi får se hur det går, men nu känner jag åtminstone på allvar att det är en viktig bok jag skriver; inte en from förhoppning om att jag har något att säga.

Parallellt med min stora bok om kunskap, kultur och mellanrum skriver jag på lärobok nummer två. Det är som det lossnat och kontakten med en förläggare som hjälper mig att styra tankeprocessen har varit förlösande. Jag är enormt tacksam och känner mig mer nöjd med livet och tillvaron än någonsin. Och ändå är det något som gnager. Jag tror det handlar om eller är en effekt av ovana vid att må bra och vara trygg i sig själv. Den känslan är ny för mig och jag är mycket bättre på att hantera problem och finna mig tillrätta med att inte bli lyssnad på eller tagen på allvar. På senare tid har jag tvingats inse att min självbild inte stämmer med hur andra ser på mig, och det måste jag lära mig hantera. Att skriva denna bloggpost är ett led i det arbetet. Det är en fas jag måste igenom och jag är övertygad om det kommer bli bra för egen del. Hur det blir för och med samhället och mänskligheten är jag mer osäker på, och det bidrar så klart till känslorna av ambivalens; men ifråga om det kan jag bara göra vad jag utbildats till, tror på och finner mening i: tänka och skriva.

Inga kommentarer: