Kunskap och lärande som form, och som innehåll

Forskning består av både form- och innehållselement. Kunskapen uppstår på den obestämbara och gäckande plats mellan som jag nästa vecka ska återvända till. Idag fokuserar jag på mitt läroboksmanus som ska skickas till förlaget i eftermiddag.

Redan i grundskolan intresserade jag mig mer för skolans innehåll än dess då fortfarande ganska diffusa form. Jag brydde mig inte om betygen och såg proven mer som en utmaning än ett avgörande moment i min utbildning. Siffror eller bokstäver på ett papper med stämplar och underskrifter har aldrig intresserat mig. Kunskap däremot har jag alltid hungrat efter, eller snarare bildning och ytterst vishet. När jag presenteras för fakta händer ingenting. Bara faktauppgifter som tvingar mig att tänka om väcker mitt intresse.

Kunskapen jag förfogar över är inte en ständigt växande lista på saker jag vet, det är snarare en föränderlig kropp av dynamiska insikter som hjälper mig att navigera i vardagen och livet och som vägleder mig när jag uttalar mig offentligt. Jag är kritiskt till talet om källkritik som den enda vägen till säker kunskap och har alltid lyssnat mer på vad som sägs än på vem som talar. Den som har en fin titel får nämligen ofta uttala sig i alla möjliga och omöjliga sammanhang, även långt utanför det område som personen ifråga forskat om och är expert på (vilket ofta är ett väldigt smalt område).

I dagens skola satsas det allt mer på form och allt mindre på innehåll. Det är enda sättet att kontrollera och effektivisera, och det anses idag vara viktigare än bildning. Tyvärr går det sättet att se på kunskap ut över kvaliteten det vetande som eleverna lämnar skolan med, vilket gör att förutsättningarna för att bedriva högre studier försämras. Betygen och parametrarna som går att mäta och kontrollera förbättras dock. På pappret ser allt ut att vara frid och fröjd, men när kunskapen ska omsättas i arbetet med att värna demokratin och förvalta samhället på ett långsiktigt hållbart sätt visar det sig att innehållet och kvaliteten inte håller måttet.

Kunskap går inte att googla sig fram till, den kräver hårt eget arbete och saknas intresset för att LÄRA och FÖRSTÅ går det inte att nå bildning och än mindre vishet. Kunskap kräver tid och eftertanke, liksom en beredvillighet att låta sig utmanas. Idag debatteras det följaktligen som aldrig förr. Debatten är en arena där man visar upp sig, plockar poänger och förgör varandra. Här i veckan illustrerades just detta fenomen tydligt när Joakim Lamotte äntrade scenen i skottsäker väst. Han söker BARA uppmärksamhet och är helt ointresserad av att förstå. Han åker dit där han vet att det blir rubriker och mer debatt och han lever på att bekräfta människors fördomar. I en annan tid, med en annan syn på kunskap, bildning och vishet, hade han aldrig varit den han är. Lamotte och andra är kända för att de har många följare, vilket går att jämföra och mäta. Det är ett objektivt mått på framgång.

Samtal är för mesar och det leder inte till några mätbara resultat, så verkar tyvärr allt fler tänka idag. Och bildning anses följaktligen vara slöseri med tid. Tid är dock det ENDA vi människor har och kulturen som växer fram mellan oss gör oss till dem vi är; ett resultat av både form (arv) och innehåll (kultur). det ser onekligen mörkt ut, men jag ska avsluta dagens bloggpost med två tips som i alla fall fyller mig med hopp. Det första är en artikel i DN om den intelligenta bokens återkomst, vilket gjorde min dag. Artikeln avslutas med följande ord, av Katrine Marcal (som skrivit boken Who Cooked Adam Smith's dinner?):

Waterstones bokhandlar i Storbritannien har blivit miljöer som påminner mer om kufiga intellektuella kvartersbokhandlar än delar av en stor affärskedja. Kunderna går hit för att de litar på personalens förmåga att välja ut intressanta titlar. Ja, de litar på den i så hög grad att Waterstones personal har skapat flera bästsäljare bara genom att göra dem till ”månadens bok” på sina hyllor. Till exempel var det så som Tim Marshalls bok ”Geografins makt: tio kartor som förklarar världen” blev ett fenomen.

Boken är också en medieprodukt som är rätt välanpassad för att leverera något som har blivit en bristvara i dagens samhälle: nyans. På de sociala plattformarna sitter vi fast i våra filterbubblor. Traditionella medier går igenom en identitetskris på flera fronter. Samtidigt lever vi i allvarliga tider. Vem tusan vet egentligen någonting om hur världen funkar längre? 

Många av oss känner ett allt större behov av att försöka förstå. Och då är man plötsligt motiverad att ta sig an en tjock bok om de kinesiska sidenvägarna eller en provokativ sak om varför datorerna kommer att ta våra jobb eller rent av en essäsamling (denna tidigare dödförklarade genre som många skönlitterära författare nu uppmanas att börja ägna sig åt).

Det hela säger något om vår ofta förenklade syn på teknikutveckling.

Och att vi kan behöva revidera den. 

Det finns säkert en bok att läsa i frågan.

Mitt andra tios är egentligen en dystopi, men dokumentären Atropocen -- människans epok, som finns på SVT Play, fick i alla fall mig att på allvar inse att vårt moderna samhälle och sätt att leva är ohållbart och att det inte kommer att dröja särskilt länge innan alla tvingas inse det. Dokumentären var så långt från den alarmism som debatterats flitigt i samband med Greta Thunberg och klimathotet man kan komma. Den är svindlande vacker och tar sig tid att berätta med ord och bilder, med kunskap och bildning. Jag fylldes åtminstone av hopp och tar med mig den känslan in i dagens skrivande.