Under arbetet med slutredigeringen av min stora bok om kultur, mitt bidrag till kulturforskningen och försöket att utveckla en teori om mellanrummet, finner jag en del passager som har fyllt en funktion under arbetet men som nu av olika anledningar stör läsningen. Vissa av dessa passager är enkelt att stryka men andra har jag svårt att släppa taget om. På det sättet att bloggen bra eftersom dessa mina darlings inte behöver dödas. Även om texterna inte längre hör hemma i bokmanuset kan de ju ändå ha ett värde, åtminstone för mig, och eftersom jag inte är unik vill jag tro att andra också kan finna värde i att få ta del av dem. Ibland redigerar jag texten och den förändras och blir till en helt ny text som kan passa in i ett helt annat sammanhang.
Skrivande är en kreativ verksamhet och texter är levande. Jag upphör aldrig förvånas över denna insikt. Även om skrivandet går trögt ibland händer det ofta att inspirationen växer fram under arbetet, att en tanke ger en annan som leder till en tredje. Idag ska jag arbeta med min nya lärobok. Kanske kommer jag att tvingas plocka bort passager ur den också, men där är jag inte ännu. Den handlar dock delvis om det ämne som behandlas i nedanstående passage som började som en bloggpost för runt åtta år sedan och som sedan bearbetats i omgångar. Jag skrev den för att bearbeta mina känslor, men sedan gjorde jag texten mer allmängiltig. Jag tycker fortfarande innehållet håller och är allmängiltigt, så det får bli dagens bloggpost.
Tänker på ett intressant seminarium jag var med på för ett tag sedan och på hur sällan det finns tid att mötas i högre, akademiska seminarier idag. Seminarier är ett slags samtal där man möts för att dela tankar och gemensamt belysa texter från olika perspektiv. Under just det seminariet jag tänker på var vi oense om hur man skulle se på och läsa boken vi jobbade med. Det var ett bra seminarium, mer präglat av samtal än debatt. Det rådde dock delade meningar om innehållet och samtalet blev följaktligen polariserat vilket skärpte samtliga deltagares uppmärksamhet.
Boken vi diskuterade var: Material Feminism (Alaimio och Hekman (red.) 2008), som jag uppskattar väldigt mycket eftersom författarna i antologin inte går i polemik, varken med varandra eller mot tidigare forskning. Tvärtom visar forskarna genomgående stor uppskattning för tänkarna på vilkas axlar man står, även om man inte håller med dem. Boken innehåller en rad artiklar som alla har det gemensamt att man anlagt ett nytt perspektiv på detta med kroppslighet och materialitet, för att undersöka problem som feminismen brottats med länge, på nya men inte revolutionerande nya sätt. Deleuzes och Guattaris ande svävar över texterna, deras teoretiska perspektiv och tankeredskap används av författarna på olika sätt för att säga något nytt om könade kroppar, om makt och om sammanhang bestående av mer/fler än människor.
Det nya, som jag ser på saken, är att man tänker framåt om vad som behövs för att verkligen kunna göra skillnad och jobba konstruktivt med frågan om jämställdhet och andra maktordningar på ett mer samtalsinriktat sätt. Det nya är att man inte för fram en revolutionerande teori om hur det är, som är tänkt att bryta med rådande paradigm, utan att man faktiskt använder kunskaperna som finns och utarbetar mer användbara verktyg för att förstå en värld som samtidigt är både materiell och immateriell. En värld där alla gränser är flytande och där det enda som är konstant är förändring. Där biologiska och kulturella aspekter av kön ömsesidigt påverkar varandra. Låt oss jobba konstruktivt med det vi har, hör jag författarna säga. Låt oss gemensamt använda alla verktyg vi har till vårt förfogande och låt oss tillsammans undersöka hur verktygen kan användas. Låt oss samtala. Det är budskapet jag finner mellan raderna i boken.
Det jag lärde mig under seminariet var hur svårt det kan vara att ta till sig sådana tankar, dels för att det är ett ovant sätt att argumentera, dels för att det i grund och botten är så enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar